lå väl uti att följa denna lära, för att sålunda,
um för tum, krafsa sig mer och mer ur dyn
och upp på det torra. Men röjer sig minsta
1tsigt, att genom oförskräckt fasthållande vid
let rätta slutligen vinna. fuliständig framgång
it detta; då är det feghet och dårskap på
samma gång att uppoffra alla grundsatser, all
bättre öfvertygelse och låta afvisa sig med nå
;ra otillräckliga och skämda smulor. Men det
sednare är hvad våra konstitutionelle gjort, och
nu först märka de sitt felsteg: nu, sedan de
förlorat allt förtroende och skänkt bort den
rättsgrund, hvilken var oundgänglig såsom fot-
fäste för dem, vid försvaret så väl af sig som
folket.
Man behöfver icke spekulera på pessimis-
men, på en reaktion genom det ondas öfver-
drift, om man besluter att heidre stupa med
ira i kampen emot våldet, än att fegt ödmjuka
sig för detsamma. Det konstitutionella partie:
inbillade sig kunna slå sig ut med skenkonsti-
tutionalismen, tills den småningom vore öfver-
väldigad på parlamentarisk väg. Nu först, se-
dan det märkt sådant vara omöjligt, vill det
anfalla och besegra den öppet; förgätande att
det dertill saknar både vapen och makt. Mi-
nisteren åter ser sig till den stundande fejden
förstärkt med hr von Radowitz, som i egen-
skap af talare och statsman står ofantligt of
vanom den obetydlige hr von Schleinitz. Den
till hä!ften af embetsmän bestående första kam-
maren förmår icke göra något afgörande och
aldraminst något ordnadt motstånd; de 40 eller
30 konstitutionelle, som kunna ega mod der-
till, komma följaktligen att spela en ömklig
roll, och likasom förut öfvergilvas af alla an-
dra vid första ministeriella hot.
Här i Berlin söker det vaknade konstitutio-
nella partiet väl att förstärka sig medelst stif-
tande af konstitutionella föreningar, till värn
emot de reaktionära Preussenvereine och det
mäktiga Treubund; men det lyckas klent.
Berlins borgare tillhöra sjelfva reaktionen för de:
mesta, eller äro, som man här kallar det, kon-
servative. Med det undertryckta demokratiska
partiet vilja de konstitutionella icke hafva nå
gonting att göra; deras eget parti är fåtalig.
och den politiska lojheten stor och allmön.
Det nya konservativa kommunalrådet har den
1 Oktober trädt i verksamhet, och sysselsät-
ter sig med öfverborgmästarevalet, hvilket får
en politisk betydelse derigenom, att alla par-
tier framställt kandidater till detsamma.
Den 15 Oktober, konungens födelsedag, är
bestämd till deras majestäters högtidliga åter
intåg i hufvudstaden; men ganska visst i de
fallet allenast, att en välbehaglig person då är
öfverborgmästare. På fullständig förlåtelse och
ny nåd kan Berlin endast hoppas om det full-
ständigt gör sig förtjent deraf, och våra besked-
iga borgare längta efter den granna dagen som
barnen efier julafton. De hoppas att med
konungens och hofvets återkomst skall der
gamla goda tiden återkomma; framför allt för
väntas denna goda tid af hofleverantörerna, mod
krämarne, juvelerarne, guld- och silfverarbe-
tarne, 0. s. v.; och efter allt utseende skulle
äfven en sådan återkomst följas af en högst ly-
sande vintersäsong, med fester och lustbarheter
af alla slag, genom återuppträdandet härstädes
af den rika adeln, som i två år, ej mindre är
hofvet, skytt Berlin.
I landsorterna är ställningen icke den bästa.
Skörden har öfverallt utfallit medelmåttigt och
mångenstädes klent; i provinsen Preussen och
i Schlesien befaras nöd. Fabrikerna hafva lik-
väl fullt upp att göra, och på arbete är för
ögonblicket ingen brist.
Huruvida handelsministern von der Heid:
lyckas att på tullkongressen i Kassel genom
drifva sitt prohibitifsystem, är ännu oafgjordt:
zongressen har på ett par veckor afbrutit sina
sammanträden. Emellertid bar Sachsen gifvit
vika för hans framställningar, och blott B-aun-
schweig sätter sig hårdnackadt deremot. Efter
allt utseende komma prohibitiftullarne ändå till
slut att gå igenom, då konseqvensen gör de:
oumbärligt, sedan skråväsendet blifvit återställd!
och näringsfriheten upphäfven; dessa åtgärder
böra nödvändigt tillsammans.
I konsten och litteraturen råder ännu allt-
jemt hvila. På vår opera väntar man innan
kort uppträdandet af en ung svensk sångerska,
m:ll Ebeling, som redan vistats flera månader
i Berlin och lärt sig tyska, samt långt för detta
skulle låtit höra sig om hon icke en tid bortåt
varit sjuk. Man väntar mycket på denna sån-
gerska, som blifvit lifligt förordad af Meyer-
beer, och tror sig få beundra en annan Jenny
Lind. Dennas triumfer i Amerika väcka här lika
mycket deitagande som munterhet: broder Jo-
natban tycks värre deran än sjelfva farbror i
Old England, och öfvergår högst betydligt alla
de tyska koönstenthusiasterna.
De nyaste underrätteiserna från Kassel för-
mäla, ieke så alldeles oväntadt, att envålds-
maktens vanligen fastaste stöd, soldatmakten,
lemnat kurfursten och hans rådgifvare i stic-
ket, och förblifvit grundlagen trogen. General
Haynau (bror till den österrikiska hyenan) är
på befallning af kurfurstendömets öfverrätt an-
klagad för högförräderi och häktad. Antingen
nödgas kurfurstea nu visa Hassenpflug och
bans förbundsbröder på dörrn, eller stå på
vippen att sjelf bortvisas. Den sig så kallande
förbundsdagen i Frankfurt blir sannolikt den
första, som yrkar de storhertigliga ministrarnes
afdankande; men kan ej sjelf bibehålla sig län-
ora Dessa nyheter hafva här väckt Jifligi