Det är naturligt nog, att hvarje regering be-
traktar sig såsom nödvändig. Men denna tanka
upptager dem och förstör dem helt och hållet,
den ena efter den andra. Om restaurationer
i Frankrike trott, att en annan makt ens varit
möjlig efter dess fall, så skulle den kanske be-
sinnat sig innan den utgaf Juli-ordonnanserna
Om kung Ludvig Filip hade ens kunnat före-
ställa sig såsom tänkbart, att en makt och ett
samhälle kunde ega bestånd efter honom, om
han icke ansett sin personliga regering såsom
politikens och den moderna civilisatioaens sista
ord, så hade han troligen ej sett sin sista dag
i Claremont.
Man kan väl hysa förtröstan till sig sjelf;
detta är kanhända till och med första vilkoret
för att ingilva andra förtroende; men erfaren-
heten visar oss, att hvarje öfverdrifvet sjelfför-
troende har sina faror. Hvad en regering eller
furste angår, så kommer han derigenom alltför
mycket att inoförlifva sig med tankan på en
gudomlig rätt till makten, och blir snart inta-
gen af den förvillande tankan, att detär mak-
tens styrka öfver folket som utgör landets
styrka.
Också gör den dagliga omgifning, som man
kan kalla hofmän, antingen de äro det till yr-
ket eller icke, vanligen sitt bästa för ati stärka
alla illusioner i detta hänseende hos regenten,
han må vara kung eller president. De söka
ständigt låta honom förstå att han är en ödets
man. De upprepa alla dagar: ordningen, det
är han; välståndet, det är ban; stabiliteten,
tryggheten det är han. Men det allmänna för-
nuftet synes här äfven vilja hafva ett ord med
i laget. Det säger annorlunda: hvar och en
bjelper till för ordningens vidmakthållande;
bvar och en bidrager till välståndet, alla vilja
tryggheten och varahktigheten, och de som icke
benämna den med ett menniskonamn, de som
icke finna vilkoret derför ligga hos en svag in-
divid, utan i goda grundsatser och inrättnin-
sar, hafva stora utsigter att döma riktigare än
de som tro motsatsen.
Sålunda är ordningen i Frankrike nu, icke
endast Louis Napoleon Bonaparte. Hvar och
en annan i hans ställe skulle vilja den; pro-
visoriska regeringen ville den äfven, och vid-
makthöll den så mycket som då var möjligt.
Endast de oärliga, de dumma eller de otack-
samma äro de, som förebrå densamma för det
den icke var en regelbunden, definitiv regering,
mästare öfver sig sjelf och andra, redan da-
sarne efter, sedan en regelbunden, definitiv re-
sering hade öfvergifvit landet helt och hållet
åt dess egen styrelse.
Välståndet önskas säkert af Louis Napoleon.
Men hvar och en annan i bans ställe skulle
ock önska det. Det är hvarje god medborga-
res åstundan; den stora fördel, som den högste
medborgaren har framför annat hederligt folk
ir endast, att kunna det, sora de andra äro in-
skrånkte att vilja.