Må Gud i nåd förbarma sig öfver min broders bädan-
gångna själ! Grefve Alvaro di Ribera är dödl!
Denna underrättelse störde samlingens hittillsvarande
munterbet. De öfriga damerna och Fortunatus yttrade
sina sorgbeklagelser för marchesan och hennes brorsdotter,
som likväl ingendera visade några tecken till stor sorg,
och ej heller tycktes vilja taga de nårvarandes deltagande
för mer än en vanlig höfligaetstribut.
Donna Vioganni förklarade att liket miste föras till fa-
miljegrafven på Sicilien, att hon derför, så väl som för den
dödes bevakande, anställandet af själamessor o. s. miste
träffa vidlyftiga anordningar, och sjelf för anständighetens
skull begifva sig till det ej långt aflägsna sorghuset. Men
hennes unga brorsdotter, som hyste fasa för lik, bad at
blifva befriad från uppfyllandet af denna pligt. Sålunda
aflägsnade sig marchesan, ledsagad af tvenne af sina säll-
skapsdamer tillika med beijenten. Grefvinnan och en af
damerna jemte herr Linthi gjorde heane i aftonskymnin-
gen sällskap genom trädgården.
Men Beatrices qvarblifna sällskapsdam förlorade sig så-
som af en tillfällighet ifrån henne, försvann ur trädgården
och. Jät henne ensam med Fortunatus kringirra i dess gångar.
Måtte ban finna hvila i sin grafi sade grefvinnan,
och förlåtelse af Gud för sina synder; hvaribland broder-
mord visserligen icke är den minsta. Äfven jag vill stifta
talrika messor för honom. Hens död har återgifvit mig
säkerhet och lugn. Jag år fri, nu då jag icke längre be-
höfver darra för Riberas våidsamheter. Visserligen älskar
marchesanan mig icke, men hon känner också intet hat.
Hon har aldrig erfarit någon annan vrede än mot sin bro-
der, vid hvars lik hon nu utsätter sina tårar till åskåd-
ning. Men bedraga mig ej mina gissningar och tror hon
sig såsom min faders syster kunna förfoga öfver en hand,
som aldrig skall lyda henne, till förmån för en viss lam
prins, så skiljer jag mig för alltid från henne.,
Det skall ni icke. Marchesanan är med kärlek fästad
vid er! sade Fortunatus.
Kärlek? O tro icke det, signor Fortunato, Hon har
i sin ungdom lärt det ordet, men aldrig förstått det. Hor
bar icke älskat sin broder, icke sin make. Hon har ickt
mera rum för någon känsla, hvarken god eller dålig,
sitt torra bjerta. Hon skulle till och med ej haft känsl:
