MIAS, IVER IIe SATIRA 9H M-56) TRvi ojviigj och — behåller det man en gång tagit sig. På detia sätt har det redan både en och flera gånger förut, fastän icke så nyligen, det vi kunne påminna oss, gått till, att i en handvänning draga utöfningen af den enskildes rättigheter under polismaktens faderliga myndighet. Detta gifver emedlertid anledning till den för hela nationea särdeles intressanta frågan, om, vid tillfällen då en embetsmyndighet, vare sig hvilken som helst, behagar tillvälla sig en makt öfver enskilde medborgares bandlingar, som icke genom något föregående rättsenligt i uppdrag densamma tillkommer (hvilket allal varit ense om här hafva egt rum) — huruvida . icke i sådant fall någon rättelse skall kunnaj: vinnas. Säkert är, alt om en embetsman viågade något sådant stez, som inträngde på konungamaktens prerogativ, så vore han på ögon-l. blieket afsatt och undginge utan tvifvel icke! teltler tilltal derutöfver; men när det blott!:; gäller folket så är det helt annat. Emellertid: har landet tvänne serskilda auktoriteter, justi-: tiekanslern och justitieombudsmannen, hvilkas åliggande just är att tillse, det lagöfverträdelser eller maktmissbruk af embstsmyndigheter varda beifrade; ech det är vår oförgripliga mening, att om dessa auktoriteter, sedan deras uppmärksamhet blifvit fästad på ifrågavarande kungörelse, icke vidtaga något steg att få densamma upphäfd, hvartitl justitieombudsmannen eger en särskild anledning uti den 8 af sia instruktion, som åägger honom att anmäla olämpliga eliter föråldrade författningar till upphäfvande, så uppfylla de icke sin pligt. Vi hafve, för att icke grunda deana vår åsigt blott på ett löst resonaemanz, noga genomläst de kungliga bref och föreskrifier, som utgöra öfverståthåliareembeteis instruktion; der finnes inzenstädes någonting som berättigar till den maktutvidgning, som hufvudstadens polisstyrelse behgat tillegna sig genom den meranämnda kungörelsen. 1 sjelfva verket måste här nämnas, att om också en sådan före vårt närvarande statsskicks början, under en enväldig styrelse, utfärdad instruktion hade kunha gilva ett plausibelt stöd för det ifrågavarande förkunnandet af ett bon plaisir på bekostnad af en allmän frihet i utöfningen af lofliga bandlingar, som ej böra bero af en preventiv lagstiftnings godtycke, så hade det i alla fall fullkomligt kunnat sättas i fråga, huruvida ena dylik myndighet numera vore tillämplig; så mycket mera måste detta då vara fallet, när icke ens instruktioneraa lemna någon sådan skenbar rättsgrund åt företaget, såsom vi strax skole se. Af Kongl. förordningen af den 13 Februaril 1776, hvarig-nom polisens sjeliva instiftelse gjordes, sådan denna inrätinisg till bufvudsaken äcnu är, finner man, såväl af ingressen som tredje paragrafen tydligt, att tili polisens verksamhet ezdaist öfverlemnas s. k. ordningsmål, såsom: gatorna3 och grändernas renbållning, Jyktors uppsättande och itändande, tiggeriers hämmande, taxors öfverträdande, för-! scende i mått, mål och vigt, vanartigt löst folks uppsökande och streffande, förköp, olofligt mångleri och afsalu, ankomne fremmandes angifvande, sittande på källare cch krogar öfver förhadna tiden, öfverdådigt körande, ra. m. hvilket allt uppräknas, cch ännul vidare i Kgl. brefvet den 23 April 1793 utlägges och bestämmes i 32 särskilda punkter. Ingenstädes träffir man någon åt polisen upp dragen rättighet tiil preventiva åtgärder af den art, som på förhand kunde lägga hinder i vägen för personers i öfrigt tillåtliga handlingar. I öfverståthållarinstruktionen af den 25 Aug. 1791 8 17 läser man väl, att öfverståtshåliaren skall underrättas om allt hvad i resideaset sig tilldrager, för att kunna, såsom orden lyda, vidtaga nödige mått och utvägar till förekommande af alla missbruk och eredor, samt bibehållandet af det allmännas sänkerhet,. Detta kan visserligen synas innefatta, ait denna auktoritet har rätt att få hos sig anmälda slla offenttiga företag, för att kunnal genom någon nirvarande organ tillse hvad dervid föregår; men icke, alt öfverståthållareembetet e:ler dess organ, polisen, eger förekommal någonting annat än missbruk eller oredor, således icke har rätt till binders läggande på förhand mot: hvilket offentligt företag som helst, hvilket likväl sker om, ealigt öfverståthållareemb:s kusgörelse af den 16 Sept., detta embetes tillåtelse skall afvaktas innan sådant, som i öfrigt icke är i Jag förbudet, får ega rum, samt om enhvar som utan slik tillåtelse verkställer företaget, utsättes för bög plikt,, Nu hör exempelvis just allmänna föredrags hållande och likaså konserters uppförande cch konstsamlingars förevisande till klassen af sådana företag, som i och för sig sjelfve icke äro förbudne i svensk lag eller i rågon författning, utfärdad. af statsmyndighet som har rätt till lags stiftande : Då öfverståthållareembetet nul tillvällat sig makten att stadga, det ett dylikt företag ej får ske utan afvaktan af detta embetes tilistånd, hvilket naturligtvis måste förutsätta makten att på förhand pröfva om hvad som begäres får ske, samt att eter denna pröfmeg konstituera sig till den myndighet som skall ega rättighet att efter sitt tycke bifalla eller neka, så innefattar detta följaktligen en alldeles ny ordning, en ny leg, till hvilken man förgäfves söker rättsgrunden i någon den lagstiftande statsmyndighetens författningar. Tvertom läses i sjelfva 1776 års Kgl. förordning 8 8: men hvad nya ordningar vidkommer, som kunna vara af någon vigtighet, så skola de icke göras eller ställas i verket uten pföregången underdånig anmälan hos O:s, och med Vår tillåtelsen. Nu har emellertid icke ens en sådan föregående anmälan hos regeringen blifvit åberobad, hvilket otvifvelaktigt bade skett i anledping af tidningarnas anmärkning, om den hade egt rum; ehuru vi, såsom en gång förut blifvit yttradt, icke ens kunna erkänna att kovungamakten rättsenligt kan göra sådana preän fönrnnanbhueftan LL TE I IA