0 0 Me MVA OMM CURR DID FUSLJUHSICH, 0. Ve förband sig att tillhandahålla ex ryttare med bä och full rusiniog, därigenom frälste från all ska och tunga alla sina egendomar, huru stora dess än voro; en anordning, som icke kunde blifva ar nat än högst fördelaktig just för de rikaste, för hvil! hela rusitjensien ofta nog blef en obatydlishat, me föm diremot i sina verkningar så mycket hårda drabbade-den fattigare delsn af slimogen. som ick mäktade bestrida någon ruswjenst, och numera er sam måste bära hela tyngden af de öfriga statsbö: dorna. Att det andliga frälset, såsom insändaren påståt ingalunda befrizde från rusttjonsten och dylikt, i ett fullkomligt misstag. De andliga voro, alltifrå Magsus Ladulås tid bafriade från all sådan skat med undantag af.de år, då Thorkel Knutsson för stod regeringen, när de måste utgöra Ledurge: hvaröfver de sedan anförde många besvär. Att mång biskopar funnos som hötllo ryttare, äfvensom samlad hirvapen, brynjor och sköldar, såsom insändaren ar för, hör ej hit. Da gjorde detta för egen räknip och använde dem ej för regentens tjenst, om ej fri villigt, men-deremot ofta nog emot sin lagliga ko pung, såsom elivör minga exempel visa. Lagerbrin yttrar i afseende härpå, del. II sid. 584: Alit kyr i bkogods, rörligt och otörligt, så väl domkyrkorne som de andras, skulle vara fria trån all konung: lig skatt och tunga, såsom Skeppsvist, Spannemå Åltargäld, Eedungslama och eli annan sfgifs, väl den som plågades utgå ef fastigheterna, som per Psosella skatter, intet undantagande, och voro ick allenast under denna frihet inbegripna de sndelige begna husbåll, utsn arrendatorer, landtibönder oc btorpare,, samt sid. 649: Genom ruattjensten var batörre delen af da förmögnare jordegare befriad från alla krezoutlagor, och de andliga godsen vor därifrån frikallade genom Megeus Leduiåses all männa Frihetsbref. De fattigaste drogo således hel plasten, hvilket är verkligen ett uselt hushållsgrep i alla välbeställda republiker. Botin, del II sid 204 säger: De andligas hemman njöto befrielse ifrå: ball konungslig rätt, såsom Sakören, Ensaksböter Dulgadråp, Dånaarf, Edsören, Floufä, Väga fynd och Strandvraksfynd; ifrån allmänna fäntor säsom Ledungslama, Skeppsvist; Ättargäld osi Gengärd, samt ifrån allmänna besvär och skyldig heter, såsom Gästfrihelen, Tingslama och : Bud: kaflar. De, som sålunda redan förut voro befriade från all skattskyldighet; behöfde icke genom åtegen rusttjenst söka någon vidare skattefrihet. Hvad insändaren ordar om kyrkobyggnad och huru denva endsst åstadkoms genom enskildas frikostighet, utan allmogzens batusgande, tarfver behöflig in skränkning. Många kyrkor byggdes visserligen på fromma enskildas bekastnadi men de flestas byggnad miste dock af allmänheten bekostas. Därföre stadgar ock den gamla landslagen, ett ella de, som i focknen bo, skola kyrka bygga, och Botin, del. I sid. 210, yitrar, med åberopanda ef våra gamla landskapslagar: Så snart kyrka byggdes, blef ock dJertill usedt prästebord, större eller mindra efter socknens storlek. Å prästebordet skulle socknens invånare bygga och prästen underhålla vissa bus, som i början voro fyra, men öktes sadan till sju Issändareås beräkning af Psterspenningens belopp är något besynnerlig. Den skulla nämligen i Upsala siift hafva ugjort blot 4 sk. banko och i de öfriga 2 sk. bko för hvar hemmansegare. Den utgjorde likväl på förra stället två och på de andra en penping. Nir pu-på den tid, då Peterspearingen antogs, en tunna råg gälde ett öra celler tjugofyra penningår,-motsvarade stledes en panning i värde en tjugofjerndels tuana tåg. Kan insändaren nu köpa en tonna råg för 4 rdr bio, så är hans beräkning riktig, hvsrom icke är den felsktig. För öfrigt Var Peterspenviogen väl er någon så särdeles dryg beskattning, nien den vär onödig och orimlig, såsdm utgående till en i Rom bognde regent, hvilken dess utom uppbar flera mycket större inkomster från landet och påfvarn i voro, såeom Lagerbring anmärker, bingalunda högfärdiga, utan voro äfven röjda med litet, när mycket intet kunde bekommas. Hvedslutligen insändaren yttrar om Investiturer och den förmenta nyiten för kyrkans ronhet däraf, att den verldsliga regenten askildgs från allt delta-gBande i biskopsämbetenas tillsättning, förefeiler tämligen löjligt för den, som känner till förhållandet Htet närmare. Visserligen kade många ovärdiga biskopar blifvit tillsatta af vörldsliga regenter, men förhållandet blef ingalunda bättre sedan de började tillsättas genom domkspitien under påfvens sanktion. Örfverseendet med deras laster blef dock större, sedan man i dem kunde påräkna för påfvestolen tjenstvilliga tjenare, emot förut, då man beböfde frukta deras tacksambet och tillsitvenhet för den konung, fom de hade att tacka för sin upphöjelse. Bland Otaliga -bevis som härpå kunde anföres, må endast närsnas ett, tämligen ojäfaktigt, ewedan det förekommer uti sjelfva påfven Grezorii X:s bref till en biskop Henrik i Lordium af år 4273, och hvilket bref finnes intaget af Herdouin in Aciis Conciliorum T. VIL p. 666. Däri förebrär påfvea honom, bland andra skändligheter, att han heafi åtskilliga barn båce före och-sedan han blef biskop, att han hade en gbbedissa till offentlig frilla, ait han i ett allmänt samqväm bland fisra personer skrutit däröfver, att han på tjugotvå -mån.der blifeit fader för fjorton barn, att han gjort en annan af sina älskarinnor til! abbedissa i ett klos:er och att hån på sina gårdar höll ordentliga horhus, hvilka han till en del upp: fylde med ur klostren ttagag funnor. En snygga mölning af en katolsk biskops uppförande, gjord ulf sjelfva den helige fedren. Och hvilket straff tror väl insändaren att denna ovärdiga biskop fick af påfsen? Alldeles intet, endast varningar till bätt ring och därmed var det slut). Nej, herr issändare, den katolska hierarkion: sträfvan, att ställa sig först jemte, sedan öfver ko nungamakten, buru vackert till sitt syfte den äfven 1 påfvebref och vissa kyrkolärares utläggningar utmålas, var dock will sin verkliga grund endast eo låg och fördömlig herrsklystnad, hvars följder flere af våra regenter, såsom en Megnus Eriksson, er Karl Knutsson, en Kristian af. Oldenburg och de ädla Sturarna possamt fingo erfara. Att Sveriges regenter nu i trehusdra år varit fredade från detio hill, därföre hafva vi att tacka blott dena kraftfulla Gustaf Wasa, som förmådde att rossa den alitid oroliga hierarkien i Sverige och för evärdeliga tider tillbakavisa den på sin tillbörliga plats inom samhället. E. BE. Kindblad. — ) Hveruti den trohetsed skulle bafva bestått, som insändaren påstår hafva blifvit aflagd, jemte in veslilureden, och hvartill den kunds förbinda personer, som alldeles icke stodo uti något Jydnadsförhållande till landets verldsliga regent, torde biifra svårt att visa. För öfrigt innehåller påfven Innocentii bref af.är 4250 till svenska presterskapet följande tydliga ord: ; Distrietius inhibentes, ne aliqua seculäris Pörsona contra statuta hujusmodi quidquam attemptare aut a Vabis vel successoribus Vestris homagii vel fidelitatis exzigere, seu oblatum recipere audeat juramentum, maxime cum, sicut asseritis pro eliquorum receptione Regalium, seu Feudorum obtentu, eisdem Regi et Baronibus seu aliis personis seculeribus obnoxii nullstenus existatis.n (bSträngeligen förhindrande ett icke någon lekraan: må understå sig att, emot stadganderna härutinpnan, af eder eljer edra efterträdare utträfva någon hyllningseller trohets-ed eller emottar om den erbjudes; särdeles cow, på sänt jf pren, j ingalunda, genom mottagandei af uvAala ollav färläning hefhnrnanm sd 28