gudar, som lågo kullkastade på marken. Som
skäl tiil denna stränghet uppgaf han att bani
åtta dagar hembragt husjudarne de riktigaste
offer, under bönfadlan om återställelse af en
insjukaad häst; men:satt hästen det orktadt
blifvit did. Den som icke vill höran — ro-
pade han — måste kännal,
Långsamt och ailena red jag en alton öfver
heden till ena aflägsen hordflock, som jag ärnad-
söka, då jag väcktes ur mina ensliga betrak
telser genom ljudet af hofslagen fråm en i
sträck landa häst och nödropen af en qvinno-
röst. Innan jag hann besinra hvad som; var
på färde, sträckte em ryttare sförbi och hade
framför sig på sadela ea flicka, hvars ängsliga
rop icke tillät något tvifvel om att hon blif-
vit röfvad och. bortfördes med våld. I öfver-
tygelsen att jag stod under balmyckfursiens
särskilda hägn, hastade jag med min häst till
sidan af qvinnoröfvarens, för att bemäktiga mig
hans tygel; men innan Kkalmycken hann väppa
sig Ul strid, passade flickan på tillfället att
fatta min bäst i manen, och i en. bhandvänd-
ning kasta sig framför mig på sadelknappen,
hvarvid hon bragte hästen i ett så brådstör-
tadt försprång, att vi oupphuadna och oanta-
stade uppnådde furstens läger.
När jag under denna besytmerliga Tidt ber
traktade: flickan närmare, igenkände jag i hen-
neen bekant; en af tam grannes döitrar, bvil-
en röjt mycket interesse för mina konstarbe-
ten och. ofta. i sin brors sällskap besökt min
atelier. Anvländ till den furstliga tälthyddan,
steg. jag af och inträdde, band i hand med
mitt-ressällskap, för atv utbedja oss hegge hans
skydd emot röfvarens hämnd.
Fursten satt på en divan under en thron-
himmel, -omgifven af sin familj och sitt hof.
Genom mina konstverk hade jag redan vunnit
den förmånen, att kunna. framträda ända till
tältets medelpunkt, der jag tog min plats med
korslagda ben, framför den glimmande glöden
på härden. Efter en stunds tystnad berättade
jag hvad som händt och hvad jag gjort, samt
anhöll om furstens beskydd, - såväl för flickan
som för mig.
Fursten afhörde mig uppmärksamt ock tyck-
tes taga saken i moget öfvervägande, Slutli-
gen yttrade ban:
Det är: sed hos :0:s; att när em kalmyck har
valt sig en bröd iblånd hedens döttrar, måste
han. röfva henne från hennes föräldrar och
bortföra henne. Ofta flyr äfven hon sina för-
äldrars hydda, och det öfverlåtes då åt brud-
gummen att fånga henne. Lyckas han i det
ena eller-ahdrar,så göra föräldrarne aldrig in-
vändningar. Den kalmyck, som du mötte,
förde sit brud till sitt hem; i all ordning; äf-
ven: omHon var motspäåstig, Men då han ej
förmådde försvara henne möt dig, så förtjenar
han: henne icke. Du : har eröfråt henne åt dig,
genomicditt mod: dw är hennes laglige man,
och hon: din hustru; ingen skall bestrida dig
ditt! vackra rof.n
, Så bestört jag än var, öfver detta furstliga
domslut, erinrade jag mig ändå att emot en-
våldsberrskarens ord ingen invändning får ske.
Mina vackraste framtidsförslag lågo omstörta-
de; -återvägen till min hembygd var stängd;
jag såg mig fördömd att på heden slå upp min
tälthydda för-aiktid, att valla får och mjölka
kameler! - Efter) lång tystnad sade jag, med
sväfvande röst:
Mitt öde drifver mig bort öfver berg, da-
lar och haf, till vilda folkslag, dit min hustru
ej kan följa mig, emedan ingen der talar hen-
nes modersmål, ingen. delar hennes, glädje eller
aftorkar hennes tårar... . Derföre lemnar jag
henne bos hennes föräldrar, och öfverlåter åt
henne att efter eget tycke blifva bortförd af
en annan: man.
Djup tystnad följde bärefter i boftältet. Min
hustru. låg på knä framför altaret, och jag
drog mig skyggt undan.
1 soluppgången, följande morgon, galloppe-
rade jag, .ersam på den oöfverskådliga heden,
mat rycka Örinien.