gudar, som lågo kullkastade på marken. Som skäl tiil denna stränghet uppgaf han att bani åtta dagar hembragt husjudarne de riktigaste offer, under bönfadlan om återställelse af en insjukaad häst; men:satt hästen det orktadt blifvit did. Den som icke vill höran — ropade han — måste kännal, Långsamt och ailena red jag en alton öfver heden till ena aflägsen hordflock, som jag ärnadsöka, då jag väcktes ur mina ensliga betrak telser genom ljudet af hofslagen fråm en i sträck landa häst och nödropen af en qvinnoröst. Innan jag hann besinra hvad som; var på färde, sträckte em ryttare sförbi och hade framför sig på sadela ea flicka, hvars ängsliga rop icke tillät något tvifvel om att hon blifvit röfvad och. bortfördes med våld. I öfvertygelsen att jag stod under balmyckfursiens särskilda hägn, hastade jag med min häst till sidan af qvinnoröfvarens, för att bemäktiga mig hans tygel; men innan Kkalmycken hann väppa sig Ul strid, passade flickan på tillfället att fatta min bäst i manen, och i en. bhandvändning kasta sig framför mig på sadelknappen, hvarvid hon bragte hästen i ett så brådstörtadt försprång, att vi oupphuadna och oantastade uppnådde furstens läger. När jag under denna besytmerliga Tidt ber traktade: flickan närmare, igenkände jag i henneen bekant; en af tam grannes döitrar, bvilen röjt mycket interesse för mina konstarbeten och. ofta. i sin brors sällskap besökt min atelier. Anvländ till den furstliga tälthyddan, steg. jag af och inträdde, band i hand med mitt-ressällskap, för atv utbedja oss hegge hans skydd emot röfvarens hämnd. Fursten satt på en divan under en thronhimmel, -omgifven af sin familj och sitt hof. Genom mina konstverk hade jag redan vunnit den förmånen, att kunna. framträda ända till tältets medelpunkt, der jag tog min plats med korslagda ben, framför den glimmande glöden på härden. Efter en stunds tystnad berättade jag hvad som händt och hvad jag gjort, samt anhöll om furstens beskydd, såväl för flickan som för mig. Fursten afhörde mig uppmärksamt ock tycktes taga saken i moget öfvervägande, Slutligen yttrade ban: Det är: sed hos :0:s; att när em kalmyck har valt sig en bröd iblånd hedens döttrar, måste han. röfva henne från hennes föräldrar och bortföra henne. Ofta flyr äfven hon sina föräldrars hydda, och det öfverlåtes då åt brudgummen att fånga henne. Lyckas han i det ena eller-ahdrar,så göra föräldrarne aldrig invändningar. Den kalmyck, som du mötte, förde sit brud till sitt hem; i all ordning; äfven: omHon var motspäåstig, Men då han ej förmådde försvara henne möt dig, så förtjenar han: henne icke. Du : har eröfråt henne åt dig, genomicditt mod: dw är hennes laglige man, och hon: din hustru; ingen skall bestrida dig ditt! vackra rof.n , Så bestört jag än var, öfver detta furstliga domslut, erinrade jag mig ändå att emot envåldsberrskarens ord ingen invändning får ske. Mina vackraste framtidsförslag lågo omstörtade; -återvägen till min hembygd var stängd; jag såg mig fördömd att på heden slå upp min tälthydda för-aiktid, att valla får och mjölka kameler! Efter) lång tystnad sade jag, med sväfvande röst: Mitt öde drifver mig bort öfver berg, dalar och haf, till vilda folkslag, dit min hustru ej kan följa mig, emedan ingen der talar hennes modersmål, ingen. delar hennes, glädje eller aftorkar hennes tårar... . Derföre lemnar jag henne bos hennes föräldrar, och öfverlåter åt henne att efter eget tycke blifva bortförd af en annan: man. Djup tystnad följde bärefter i boftältet. Min hustru. låg på knä framför altaret, och jag drog mig skyggt undan. 1 soluppgången, följande morgon, gallopperade jag, .ersam på den oöfverskådliga heden, mat rycka Örinien.