att; förutan utgiften till kyrkobyggnad, utgiften till
,Handboken, icke ens kunde komma i fråga. Dock
kan förf. till Handboken icke vara okunnig derom
att under medeltiden allmogen högst sällan behöfde
vidkännas den ringaste utgift till kyrko- och prest-
gårdsbyggnad, alldenstund de flesta kyrkor byggdes
genom enskildas frikostighet, hvilka dessutom för
att göra kyrkorna så mycket mera åtkomliga anlade
broar och banade vägar. (S. R. Hist. af R. H.
Reuterdahl II B. sid. 159.)
Sålunda blef -nemligen ofta den dryga tionden
använd, den enda egentliga utgift, somalimogen un-
dar medeltiden måst vidkännas, ty Peterspenningen,
som bönderna i: Sverige, med undantag af nägra
andskaper, frivilligt åtegit sig att årligen betala med
2, de uti Upsala stift med 4 skilling:r- banko. för
nela familjen, vår välv, med Legerbring att tala,
vej någon särdelas tunga för landet, lika litet som
sumera mångas likartade, men mycket drygare bi-
lrag till missionsväsendel i vår tid. Att medelti-
lens hierarki, med tiondens införande sökt förverk-
iga samma grundtanke, hvilken i vår tid af-alla
risinonade svenska medborgare idkeligen upprepas,
utt nsmiigen- ett bättre regleradt aflöningssätt för
presterskapet skulle bidraga mycket till folkets
religiösa och sedliga förkofran, kan hvarken ne-
kas eller läggas den till last, helst tionden willika var
imnad att tjena och tiente verkligen till skolors un-
ierhåll, de fattiges underhåll, kyrkors underhåll, de
sjukes vård och trälarnes lösepenning, med ett ord
ill allt menskligt eländes afbjelpande, hvarföre sven-
sken. under Assläran, som enligt bandboken fram-
ställde gästfribeten, såsom en af menniskans hufvud-
dygder, icke ens hade det ringaste bezrepps
Sjelfva förf. till Handboken skall vid närmare be-
grundanda af dessa förhållanden, med redan om-
nämade Lagerbring, som han eljest ofta följer, gerna
medgifva, att i sig sjelf var det ganska billigt, att
Guds ords tjenare: borde hafva ett anständigt under-
nåll, Skulle förf. åter envisas att vidhålla sitt på-
stående, att memligen genom ofvanrämnde utgifter
pdens förr så välmående och myndiga svenska allmo-
gen snart nog förföll uticett förslafvande armods; så
f(rägas blott hvilket omdöms hen ämner fälla öfver
allmögens förhållanden sedan Gustaf I indragit kyr-
togodsen och med presterskopet delat det rika by-
.et-af Tionden, hvarvid han förbehöll sig som For-
sell (Stat.siik -. 247) uttrycker sig, brorsiotten, el-
er nögot mer än två tredjedelar deraf; Har all-
nogen derigenom blifvit lättad, att densamma tion-
len numera kallas kronotionden, och att borden
iessutom särskildt får betela till presterskap och
kolor, till favtig-- och sjukvården m. m. m,m. Hel
seandshusets. i. Wisby öde kuvde måhända tjena som
örebild till den stundande taflan:
Slutligea ett ord om Våldsgästningen, som en-
igt Handboken hade sin grund uti dsa gamla nor-
liska gästfriheten, hvilken Asaläran framställde så-
om en af menniskans hufvuddygder. (Christna lä-
an, som uppfyllt Sverige med Helgeendshus, vet
väl ingenting om denna bufvuddygd.?) och som uti
sristendomens dagar förvandlades till en tvungen
skyldighet. Att skylla christendomen för våldgäst-
tingen vore detsamma som att skylla Jäkemedlen
eller läkaren för de känningar långvariga och inro
.ade sjukdomar ofta lemna efter sig. et af Åsalä-
ran, äfven såsom en af menniskans hufvuddygder
rTramställda Vikiogalifvet, ditiils mest utåt riktadt,
kunde , icke med -christendomens införande alldeles
utrotas, och kastade sig, med Geijer att tala, Dnu
stället inåt,. Våldgästningen gjordes icke af de
fattige, som, enligt Handboken, genom ckristendo-
men skulle fått någon ovilkoriig rätt att fordra, utan
ifverdådiga herremän, som kommo ofta med talrikt
ölje af drängar och hästar, samt drogo öfvermodiga
och trotsande ia i allmogens gårdar att giste, hvar-
ill hvarken christna läran elier någon landets lag
unde: berättiga dem, utan tvärtom.
Ios. undrar, att icke pHandboker anförer t. o. m.
sågra andliga och biskopar, som giort sig skyldiga
ill våldgästninsen, ty sådant kunde ganska lätt egt
rum på en tid, då har i Sverige icke mindre än
iver hela E:ropa, i följd af den s. k. investilur-
rätten, de verldslige msktegande ansågo sig berätti-
sade att förläna de andliga värdigheterna efter be-
18g, oftast till den mestbjudande, så att ej sällan
de skändligsaste, de ovärdigaste personers, säger
Strinnbolm (Hierarkien, MI: B. Sv. Hist. sid. 588).
hos hvilka icke fanns ringaste presterliga sinne, ej
in aning om kyrkans och christeadomens väsende,
commo till kyrkans högsta, mest maktpäliggande em-
jeten,
Författaren till vHandboken vill visserligen icke
nedgifva dylikt, ty då skulle ju -hans--omdöme om
let påfliga brefvet, genom hvilket, i ändamål att
öra slut på dessa så förfärliga missförhållanden,
tvenne år efter Skenninge möte uttryckligen före-
krefs, att ingen verldslig person, lekman, skulle un-
lerstå sig att fordra hyllningsed af någon biskop el-
er prest, och hvarje andlig förbjöds strängeligen att
gifva en sådan ed, om han dertill uppmanades,
blifvit helt annat, just motsstsen af det nuvarande,
så skulle förf. icke kunnat på ett så föga hedrande
sätt förvexla trohetseden emot landets konungp.
söm alltid fick och måste afläggas med investitur-
eden, genom hvilken biskopen insattes uti sitt em-
bate, Skulle förf. till vHandboker, med hr Strion
holm velat forska uti vår tide mest utmärkta (pro-
est.) historieörskare, d. ä. sådana häfdatecknare,
söm verkligen forskat uti medehidens urkunder och
byggt sina omdömen derpå, såsom Eichhornp, Läder,
Leo, Planch, Miller m. fl, eller åtminstone uti br
Strinnholms Hierarkin, der ofvannömnde. bistcrie-
forskare så troget efterföljes, så skulle ban älver
med alla dessa häfdetecknare öfverensstämma derui
att påfven Gregorii VIL förbud emot investitureden
eller, som det äfven kalisdes, emot simont twitlika
med förbudet emot presternss giftermål, var det enda
medlet för att frelsa både christendomen och civilir
salionen undan förstörelsen. . Genom sitmonien ho:
lades kyrkan awv biifva et byte för ovärdige, girige,
berrsklystne ad Is-; krigs- och allebanda-män, hos
hvilka ofta, med Strinnholm att tela, icke fanns rin-
geste presterliga sicne, ej en aning om kyrkans och
christendomens väsende,; gencm presternas gifter-
mål åter botades kyrken med ett ärftligt prester-
skap, OCh förf. kan själf döma att, om det andeliga
frälset. hada fått ssmma: öde som det verldsliga.
brarken allmogen eller christna läran skulle vunnit
derpå. Då-skulle Gusta! I lika liet kunnatindraga
le andliga godsen under kronen, som de verldsliga;
.y då hade de andliga godsen blifvit ansedda som
presternas egendom, I stället för att skydda kyr-
sans egendom,, söger Geijer (Sv. F. H., IL 469) om
de gifta presterna, iillegna de sig den och lemna
den åt sina barn såsom arf, hvarförs prestsöner ofta
sökte och lyckades i aw efterträda sina fåder i em-
betetn. Som detta förbud hade bestått inom kyrkan
ifrån begynnelsen, så var förhållan et med de gifta
presterpa alldeles detsamma som om någon lekman
ingår tvegifto, och kyrkan har med ifrågavarande
förbudet lika litet åsidosait sin egen lära om äkten-
skapets oupplöslighet, som när hon förklarar ett tve:
gifte ogiltigt. : )
Författaren till )Handboken synes i öfrigt allde
les i okunrighet om de ars-rängningar och den ibär:
dighet det fordras till att uppfostra hedniska folk
till någorlunda christliga tänkesätt, en insigt, som
dock än i dag hvar och en kan inhemta af missions
berättelserna. Alla christliga religionspartiers berät
telser: öfverensstämma deruti, att i flera gecerat o
ner fortsatta bemödarden knappt förslå att dana er
eller annan hednisk inföding till christlig lärare. Sä
dant skulle en hbäfdateckvare vid öfvergångsiider