att; förutan utgiften till kyrkobyggnad, utgiften till ,Handboken, icke ens kunde komma i fråga. Dock kan förf. till Handboken icke vara okunnig derom att under medeltiden allmogen högst sällan behöfde vidkännas den ringaste utgift till kyrkooch prestgårdsbyggnad, alldenstund de flesta kyrkor byggdes genom enskildas frikostighet, hvilka dessutom för att göra kyrkorna så mycket mera åtkomliga anlade broar och banade vägar. (S. R. Hist. af R. H. Reuterdahl II B. sid. 159.) Sålunda blef -nemligen ofta den dryga tionden använd, den enda egentliga utgift, somalimogen undar medeltiden måst vidkännas, ty Peterspenningen, som bönderna i: Sverige, med undantag af nägra andskaper, frivilligt åtegit sig att årligen betala med 2, de uti Upsala stift med 4 skilling:rbanko. för nela familjen, vår välv, med Legerbring att tala, vej någon särdelas tunga för landet, lika litet som sumera mångas likartade, men mycket drygare bilrag till missionsväsendel i vår tid. Att medeltilens hierarki, med tiondens införande sökt förverkiga samma grundtanke, hvilken i vår tid af-alla risinonade svenska medborgare idkeligen upprepas, utt nsmiigenett bättre regleradt aflöningssätt för presterskapet skulle bidraga mycket till folkets religiösa och sedliga förkofran, kan hvarken nekas eller läggas den till last, helst tionden willika var imnad att tjena och tiente verkligen till skolors unierhåll, de fattiges underhåll, kyrkors underhåll, de sjukes vård och trälarnes lösepenning, med ett ord ill allt menskligt eländes afbjelpande, hvarföre svensken. under Assläran, som enligt bandboken framställde gästfribeten, såsom en af menniskans hufvuddygder, icke ens hade det ringaste bezrepps Sjelfva förf. till Handboken skall vid närmare begrundanda af dessa förhållanden, med redan omnämade Lagerbring, som han eljest ofta följer, gerna medgifva, att i sig sjelf var det ganska billigt, att Guds ords tjenare: borde hafva ett anständigt undernåll, Skulle förf. åter envisas att vidhålla sitt påstående, att memligen genom ofvanrämnde utgifter pdens förr så välmående och myndiga svenska allmogen snart nog förföll uticett förslafvande armods; så f(rägas blott hvilket omdöms hen ämner fälla öfver allmögens förhållanden sedan Gustaf I indragit kyrtogodsen och med presterskopet delat det rika by.et-af Tionden, hvarvid han förbehöll sig som Forsell (Stat.siik -. 247) uttrycker sig, brorsiotten, eler nögot mer än två tredjedelar deraf; Har allnogen derigenom blifvit lättad, att densamma tionlen numera kallas kronotionden, och att borden iessutom särskildt får betela till presterskap och kolor, till favtig-och sjukvården m. m. m,m. Hel seandshusets. i. Wisby öde kuvde måhända tjena som örebild till den stundande taflan: Slutligea ett ord om Våldsgästningen, som enigt Handboken hade sin grund uti dsa gamla norliska gästfriheten, hvilken Asaläran framställde såom en af menniskans hufvuddygder. (Christna läan, som uppfyllt Sverige med Helgeendshus, vet väl ingenting om denna bufvuddygd.?) och som uti sristendomens dagar förvandlades till en tvungen skyldighet. Att skylla christendomen för våldgästtingen vore detsamma som att skylla Jäkemedlen eller läkaren för de känningar långvariga och inro .ade sjukdomar ofta lemna efter sig. et af Åsaläran, äfven såsom en af menniskans hufvuddygder rTramställda Vikiogalifvet, ditiils mest utåt riktadt, kunde , icke med -christendomens införande alldeles utrotas, och kastade sig, med Geijer att tala, Dnu stället inåt,. Våldgästningen gjordes icke af de fattige, som, enligt Handboken, genom ckristendomen skulle fått någon ovilkoriig rätt att fordra, utan ifverdådiga herremän, som kommo ofta med talrikt ölje af drängar och hästar, samt drogo öfvermodiga och trotsande ia i allmogens gårdar att giste, hvarill hvarken christna läran elier någon landets lag unde: berättiga dem, utan tvärtom. Ios. undrar, att icke pHandboker anförer t. o. m. sågra andliga och biskopar, som giort sig skyldiga ill våldgästninsen, ty sådant kunde ganska lätt egt rum på en tid, då har i Sverige icke mindre än iver hela E:ropa, i följd af den s. k. investilurrätten, de verldslige msktegande ansågo sig berättisade att förläna de andliga värdigheterna efter be18g, oftast till den mestbjudande, så att ej sällan de skändligsaste, de ovärdigaste personers, säger Strinnbolm (Hierarkien, MI: B. Sv. Hist. sid. 588). hos hvilka icke fanns ringaste presterliga sinne, ej in aning om kyrkans och christeadomens väsende, commo till kyrkans högsta, mest maktpäliggande emjeten, Författaren till vHandboken vill visserligen icke nedgifva dylikt, ty då skulle ju -hans--omdöme om let påfliga brefvet, genom hvilket, i ändamål att öra slut på dessa så förfärliga missförhållanden, tvenne år efter Skenninge möte uttryckligen förekrefs, att ingen verldslig person, lekman, skulle unlerstå sig att fordra hyllningsed af någon biskop eler prest, och hvarje andlig förbjöds strängeligen att gifva en sådan ed, om han dertill uppmanades, blifvit helt annat, just motsstsen af det nuvarande, så skulle förf. icke kunnat på ett så föga hedrande sätt förvexla trohetseden emot landets konungp. söm alltid fick och måste afläggas med investitureden, genom hvilken biskopen insattes uti sitt embate, Skulle förf. till vHandboker, med hr Strion holm velat forska uti vår tide mest utmärkta (proest.) historieörskare, d. ä. sådana häfdatecknare, söm verkligen forskat uti medehidens urkunder och byggt sina omdömen derpå, såsom Eichhornp, Läder, Leo, Planch, Miller m. fl, eller åtminstone uti br Strinnholms Hierarkin, der ofvannömnde. bistcrieforskare så troget efterföljes, så skulle ban älver med alla dessa häfdetecknare öfverensstämma derui att påfven Gregorii VIL förbud emot investitureden eller, som det äfven kalisdes, emot simont twitlika med förbudet emot presternss giftermål, var det enda medlet för att frelsa både christendomen och civilir salionen undan förstörelsen. . Genom sitmonien ho: lades kyrkan awv biifva et byte för ovärdige, girige, berrsklystne ad Is-; krigsoch allebanda-män, hos hvilka ofta, med Strinnholm att tela, icke fanns ringeste presterliga sicne, ej en aning om kyrkans och christendomens väsende,; gencm presternas giftermål åter botades kyrken med ett ärftligt presterskap, OCh förf. kan själf döma att, om det andeliga frälset. hada fått ssmma: öde som det verldsliga. brarken allmogen eller christna läran skulle vunnit derpå. Då-skulle Gusta! I lika liet kunnatindraga le andliga godsen under kronen, som de verldsliga; .y då hade de andliga godsen blifvit ansedda som presternas egendom, I stället för att skydda kyrsans egendom,, söger Geijer (Sv. F. H., IL 469) om de gifta presterna, iillegna de sig den och lemna den åt sina barn såsom arf, hvarförs prestsöner ofta sökte och lyckades i aw efterträda sina fåder i embetetn. Som detta förbud hade bestått inom kyrkan ifrån begynnelsen, så var förhållan et med de gifta presterpa alldeles detsamma som om någon lekman ingår tvegifto, och kyrkan har med ifrågavarande förbudet lika litet åsidosait sin egen lära om äktenskapets oupplöslighet, som när hon förklarar ett tve: gifte ogiltigt. : ) Författaren till )Handboken synes i öfrigt allde les i okunrighet om de ars-rängningar och den ibär: dighet det fordras till att uppfostra hedniska folk till någorlunda christliga tänkesätt, en insigt, som dock än i dag hvar och en kan inhemta af missions berättelserna. Alla christliga religionspartiers berät telser: öfverensstämma deruti, att i flera gecerat o ner fortsatta bemödarden knappt förslå att dana er eller annan hednisk inföding till christlig lärare. Sä dant skulle en hbäfdateckvare vid öfvergångsiider