ofncåret OCK uti stora-dopfunters— icke egde rum med: nyfödde barn; utan. med pyomvända; fullvuxna hedningar; hvilka under mellantiden gemensamligen skälle undervisas och bepröfvas ; att icke sådana bårn; som dogo odöpte, blefvo utsslutna från allt arf, utan sådana, som lefde odöpte; att nyomvändå hedningar (vprimsignade) ikläddes af sina faddrar hvita kläder, icka före utan effer det heliga dopet, d. ä. från Påsknatten då döpelsen förrättades tillb hvita söndagens (1:a söndagen efter Påsk) då de hvita -kläderna:aflades; att Själaringningen skedde. icke för ätt genom klockernsas klang fördrifva de onda andar,, utan för ait förmana de medkristne till förbön för den döende, ra. m, d.; a:t gröt varit den vanliga födan på helgedagars aftnar (vigilfasta såsom ännu.brukligt är t. ex. Julafton), men: icke på sjelfva shögtidsdsgarne, hvilkssantal Handbokon ökar till 4—3 i rad;och pi hvilka kyrkans stadgar: uttryckligen förbjuda fastandet; m. md. i Dessutom kan ju både uagdom och monige manpi lätt inse haltlösheten af Handbokees slutmening med dessa förvända uppgifter. Om införandet af de särskilda kyrkliga ceremonierna — hvilka samtliga blifvit öfverflyttade genom de fromma missionärerna ifrån Eogland (ehuruväl man icke ringde innan man! hade klockor voch icke. döpte uti stora dopfunter förrän kyrkor funnos, der-sådsna kunde inrättas, m. m:!d;); samt i allo öfverensstämde med hela dev kristliga kyrkans uråldriga bruk om dessa cere mönisr verkligen gätt derpå ut att förskeffa presterna och munkarna izkorsster,, så hafva presterna icke förstått sitt intresso.. De hade ju kunnat be gära minst. dubbelt arfvode för döpelsens förrättande sunder bat himmel, uti en källas-der den i början, enligt Handboken gemenligen (?) skedde, helat under de långa och stränga vinttarne, så ock för jordfäsining uti, på bedniskt sätt helgad jord, d. ä. uti aflägsna lundar och ättebackar. Skada är det dock, att icke recensenten funnit det omedelbarligen föregående stycket lika intressant,, som det anförda af sid. 86 och här ofvar besvarade; ty just uti detta stycket har fötf. ådagalagt kvad-längden och bredden och djupet och höjden är afalla hans-funderingar -i kyrkohistorien och-katholska kyrkans läro; Men som rec. icke vidrört detsamme, så Ken det äfven här icke till oanmärkning upptagas. En enda mening får dock anföres. Sidana lärorika predikningar på landets tungomil, som dessa (lärans första förkunnare) plägat hålia för de merigheter de ville omvända, hördes numera aldrig) (22): Naturligtvis blott utländska prester kvuade svenskan och brukede prödika på detta språk, landets barn åter predikade på 1lstin(?) eller kanhända icke alls? Vid reformaiionstiden tillade das5, som gjorde ketholska :presterskapet under medeltiden en-dylik förebråelse, följande rättelse: De predikade aldrig, om icke på sönoch högtidsda gar. -Men som antalet af sönoch högtidsdagar förekommer förf. till Handboken alltför stort, så måste ofvanstående,; icke obetydliga rättelse utan vidare bortfölla, med fara för Hindboken, att komma i strid med alla gamla urkunder. Hade förf. till vHandboken aktat det mödovärdt, vi säga icke att lefa efter samtida urkurder, men blott att uppmärksemt läsa Svenska historien t. ex. af Li gerbring, eller åtminstone första bälftem till 4:s B. af. dir Wieselgrens Sköra Litteratur, så skulle han funnit en. mängd predikningar. och postillor på svenska;-tilika-med otaliga vittnesbörd om-vältaliga, eldiga, m. m. folkspredikanter in. mm. bevis nog att hansså högtidligaförsäkran är alldeles ogrun dad; Omvåter förf. haft det ringagte begrepp om -katholska kyrkans bruk under medelhiden,. så hade han icke kunnat vara okunnig derom, att, utom predikningarne, det då förefanns ett vida kraftigare medel till folkets undervisning än dessa, nemliger! Bigten, hvilken d:r Luther för all delville bibehålla för: ungdom och menige man, på det de-dymedelst skulle anhållas till: kristlig tukt och förstånd: (auf. dass sie zu, christlicherZucht und Verstand erzogen werden) enär vi väl erfarit huru pöbeln oc: ungdomen af predikan icke lårer mycket. Men, vi upprepa det, allt dylikt skulle fått gå opåteldt, om icke Handbokeng märkvärdiga skildringar skulle gå derpå ut, att lemna i ungdomens själ en djup saknad efter den utrotade Asaläran, jemte en ännu större afvighet, om icke ett bittert hest emot dev, i hedendomens ställe, införda kristendomen. Sådant kan visserligen icke vara Handbokens egentliga syftemål; men icka desto mindre skulle författaren knappt kunnat, med mera skicklighet, beräkna dessa intryck, om afsigten verkligen varit så. Menniskan, helst upgdomen, fåster sig vid det som gör henne fri, rik, lycklig, och detta skulle ju, enligt Handboken, Asaläran gjort; hon sfstyr tvertom alt det, som beröfvär henöe dessa förmåner, och dötta skulle varit den bedrödiga följden af kristendomens införande bär i Sverige, så att, med Haodboken att tala, den förr så välmående och myn-1 diga svenska allmogen snart nog förföll uti ett förslafvande armad,. Sjelfva den lärda recensenten har icke kunnat anporlunda uppfatia Handbokens skildring om medeltidens förhållanden, huru myckst mindre ungdomen? Nå väl; finbes väl den ringaste skymt af sanning uti denna framställning? Uader Assläran var sven ska allmogen rik! Ja, men denna rikedom, de myckna guld och silfver hvarifrån kom dat? jo det ver frukten sö.det af Asaläran gynnade sjöröfverist och plundrandet af fredliga grannar, t. o. m. al skeppsb:utna; men handelas rikedom, åkerbruket: pr civilisationens rikedom kände Sverige då icke. Svenska allmogen var ock myndig. Bönderna fingo säga till sin konung: Vill du ej akta på vårt tal. så skole vi öfverfalla dig och dräpa dig .. ty så hafva våra fäder gjort före oss, då de störtade fem konungar i en källap. Sidan var svenska sllmogens myndighet emot sjelfva konurgen. Tänk nu att denna allmoge tillika ät sina gudar offrade men niskoblod, oftaegzgoa barns cch egna konungars, an såg blodshämnden för den heligaste bland pligter och derföre beständigt låg i slägtstrider, samt dessutom lagligen utsatta sina barn, plundrade sina grannar, dödade. sina slafvar, t. o. m. enligt prof. Nilsson, begrof dem lefvande med deres aflidne husbonde, och då här men en svag bild af svenska allmogens rikedom och myndighet; em i sanning föga afundsvärd rikedom, en för samhället högst olycksbringande myndighet, som i vår tid blott finnes hos gån ka få vilda folkslag, och hvaruti författaren till vHandbo kenp;--men också han ensamt, finner det säkraste stöd till konungamakten, liksom han uti sjelfhämn:dens upphörande (eller förbudet att bära vapen) ser allmogens förslafvande. — Nå väl; hvilka hefva då dessa kristendomens förslafvade verkningar varit? Sveriges f. t. mest aktade häfdatecknare, d:r Fryxell, lemnar. os3 följande korta beskrifaing derpå, uti sitt tal: om orsakerna till den historiska orättvisa, hvarmed katholska tidehvarfvet blifvit i Sverig behandtladt; och hvaraf de flesta tillrättavisningarne kunna lämpsas på författaren till Handboken: Hutu skön, huru välsignelserik visar sig icke pkatolicismen i jemförelse med hedendomen. Lik phögtidliga klocktoner ljuder den inträdande kristendömens kallelse till rättvisa, försonlighet, ömsssidig fördragsarchet, kristelig frid. Barneas utsättande förbjudes, slafven får först skydd och slutligen frihet, vägar anläggas, handeln fridiyses, sjelfhämnden förbjudes och den fattige, den lidande, den skeppspbrutna tages i Jagens och kyrkans beskydd, vikinpgatågen omdöpas med sitt rätta namn af plundrivgs fårder, m. m Just dessa förhållanden kallar i