ofncåret OCK uti stora-dopfunters— icke egde rum
med: nyfödde barn; utan. med pyomvända; fullvuxna
hedningar; hvilka under mellantiden gemensamligen
skälle undervisas och bepröfvas ; att icke sådana
bårn; som dogo odöpte, blefvo utsslutna från allt
arf, utan sådana, som lefde odöpte; att nyomvän-
då hedningar (vprimsignade) ikläddes af sina fadd-
rar hvita kläder, icka före utan effer det heliga
dopet, d. ä. från Påsknatten då döpelsen förrättades
tillb hvita söndagens (1:a söndagen efter Påsk) då de
hvita -kläderna:aflades; att Själaringningen skedde.
icke för ätt genom klockernsas klang fördrifva de
onda andar,, utan för ait förmana de medkristne
till förbön för den döende, ra. m, d.; a:t gröt varit
den vanliga födan på helgedagars aftnar (vigilfasta
såsom ännu.brukligt är t. ex. Julafton), men: icke
på sjelfva shögtidsdsgarne, hvilkss- antal Handbokon
ökar till 4—3 i rad;och pi hvilka kyrkans stadgar:
uttryckligen förbjuda fastandet; m. md. i
Dessutom kan ju både uagdom och monige manpi
lätt inse haltlösheten af Handbokees slutmening
med dessa förvända uppgifter. Om införandet af de
särskilda kyrkliga ceremonierna — hvilka samtliga
blifvit öfverflyttade genom de fromma missionärerna
ifrån Eogland (ehuruväl man icke ringde innan man!
hade - klockor voch icke. döpte uti stora dopfunter
förrän kyrkor funnos, der-sådsna kunde inrättas, m.
m:!d;); samt i allo öfverensstämde med hela dev
kristliga kyrkans uråldriga bruk om dessa cere
mönisr verkligen gätt derpå ut att förskeffa pre-
sterna och munkarna izkorsster,, så hafva presterna
icke förstått sitt intresso.. De hade ju kunnat be
gära minst. dubbelt arfvode för döpelsens förrättan-
de sunder bat himmel, uti en källas-der den i bör-
jan, enligt Handboken gemenligen (?) skedde, helat
under de långa och stränga vinttarne, så ock för
jordfäsining uti, på bedniskt sätt helgad jord, d. ä.
uti aflägsna lundar och ättebackar.
Skada är det dock, att icke recensenten funnit
det omedelbarligen föregående stycket lika intres-
sant,, som det anförda af sid. 86 och här ofvar be-
svarade; ty just uti detta stycket har fötf. ådagalagt
kvad-längden och bredden och djupet och höjden är
af- alla hans-funderingar -i kyrkohistorien och-ka-
tholska kyrkans läro; Men som rec. icke vidrört
detsamme, så Ken det äfven här icke till oanmärk-
ning upptagas. En enda mening får dock anföres.
Sidana lärorika predikningar på landets tungomil,
som dessa (lärans första förkunnare) plägat hålia för
de merigheter de ville omvända, hördes numera al-
drig) (22): Naturligtvis blott utländska prester kvua-
de svenskan och brukede prödika på detta språk,
landets barn åter predikade på 1lstin(?) eller kan-
hända icke alls? Vid reformaiionstiden tillade das-
5, som gjorde ketholska :presterskapet under medel-
tiden en-dylik förebråelse, följande rättelse: De pre-
dikade aldrig, om icke på sön- och högtidsda
gar. -Men som antalet af sön- och högtidsdagar
förekommer förf. till Handboken alltför stort, så
måste ofvanstående,; icke obetydliga rättelse utan
vidare bortfölla, med fara för Hindboken, att
komma i strid med alla gamla urkunder. Hade
förf. till vHandboken aktat det mödovärdt, vi säga
icke att lefa efter samtida urkurder, men blott att
uppmärksemt läsa Svenska historien t. ex. af Li
gerbring, eller åtminstone första bälftem till 4:s
B. af. dir Wieselgrens Sköra Litteratur, så skulle
han funnit en. mängd predikningar. och postillor på
svenska;-tilika-med otaliga vittnesbörd om-vältali-
ga, eldiga, m. m. folkspredikanter in. mm. bevis nog
att hansså högtidliga- försäkran är alldeles ogrun
dad; Omvåter förf. haft det ringagte begrepp om
-katholska kyrkans bruk under medelhiden,. så hade
han icke kunnat vara okunnig derom, att, utom
predikningarne, det då förefanns ett vida kraftigare
medel till folkets undervisning än dessa, nemliger!
Bigten, hvilken d:r Luther för all del- ville bibe-
hålla för: ungdom och menige man, på det de-dy-
medelst skulle anhållas till: kristlig tukt och förstånd:
(auf. dass sie zu, christlicher- Zucht und Verstand er-
zogen werden) enär vi väl erfarit huru pöbeln oc:
ungdomen af predikan icke lårer mycket.
Men, vi upprepa det, allt dylikt skulle fått gå o-
påteldt, om icke Handbokeng märkvärdiga skildrin-
gar skulle gå derpå ut, att lemna i ungdomens själ
en djup saknad efter den utrotade Asaläran, jemte
en ännu större afvighet, om icke ett bittert hest e-
mot dev, i hedendomens ställe, införda kristendo-
men.
Sådant kan visserligen icke vara Handbokens e-
gentliga syftemål; men icka desto mindre skulle för-
fattaren knappt kunnat, med mera skicklighet, be-
räkna dessa intryck, om afsigten verkligen varit så.
Menniskan, helst upgdomen, fåster sig vid det som
gör henne fri, rik, lycklig, och detta skulle ju, en-
ligt Handboken, Asaläran gjort; hon sfstyr tvertom
alt det, som beröfvär henöe dessa förmåner, och
dötta skulle varit den bedrödiga följden af kristen-
domens införande bär i Sverige, så att, med Haod-
boken att tala, den förr så välmående och myn-1
diga svenska allmogen snart nog förföll uti ett
förslafvande armad,. Sjelfva den lärda recensen-
ten har icke kunnat anporlunda uppfatia Handbo-
kens skildring om medeltidens förhållanden, huru
myckst mindre ungdomen?
Nå väl; finbes väl den ringaste skymt af sanning
uti denna framställning? Uader Assläran var sven
ska allmogen rik! Ja, men denna rikedom, de
myckna guld och silfver hvarifrån kom dat? jo det
ver frukten sö.det af Asaläran gynnade sjöröfverist
och plundrandet af fredliga grannar, t. o. m. al
skeppsb:utna; men handelas rikedom, åkerbruket:
pr civilisationens rikedom kände Sverige då
icke.
Svenska allmogen var ock myndig. Bönderna fingo
säga till sin konung: Vill du ej akta på vårt tal.
så skole vi öfverfalla dig och dräpa dig .. ty så
hafva våra fäder gjort före oss, då de störtade
fem konungar i en källap. Sidan var svenska sll-
mogens myndighet emot sjelfva konurgen. Tänk nu
att denna allmoge tillika ät sina gudar offrade men
niskoblod, oftaegzgoa barns cch egna konungars, an
såg blodshämnden för den heligaste bland pligter och
derföre beständigt låg i slägtstrider, samt dessutom
lagligen utsatta sina barn, plundrade sina grannar,
dödade. sina slafvar, t. o. m. enligt prof. Nilsson,
begrof dem lefvande med deres aflidne husbonde,
och då här men en svag bild af svenska allmogens
rikedom och myndighet; em i sanning föga afunds-
värd rikedom, en för samhället högst olycksbringande
myndighet, som i vår tid blott finnes hos gån ka få
vilda folkslag, och hvaruti författaren till vHandbo
kenp;--men - också han ensamt, finner det säkraste
stöd till konungamakten, liksom han uti sjelfhämn:-
dens upphörande (eller förbudet att bära vapen) ser
allmogens förslafvande. — Nå väl; hvilka hefva då
dessa kristendomens förslafvade verkningar varit?
Sveriges f. t. mest aktade häfdatecknare, d:r Fryxell,
lemnar. os3 följande korta beskrifaing derpå, uti sitt
tal: om orsakerna till den historiska orättvisa,
hvarmed katholska tidehvarfvet blifvit i Sverig
behandtladt; och hvaraf de flesta tillrättavisningarne
kunna lämpsas på författaren till Handboken:
Hutu skön, huru välsignelserik visar sig icke
pkatolicismen i jemförelse med hedendomen. Lik
phögtidliga klocktoner ljuder den inträdande kristen-
dömens kallelse till rättvisa, försonlighet, ömsssidig
fördragsarchet, kristelig frid. Barneas utsättande
förbjudes, slafven får först skydd och slutligen fri-
het, vägar anläggas, handeln fridiyses, sjelfhämnden
förbjudes och den fattige, den lidande, den skepps-
pbrutna tages i Jagens och kyrkans beskydd, vikin-
pgatågen omdöpas med sitt rätta namn af plundrivgs
fårder, m. m Just dessa förhållanden kallar
i