dningens utgifvare, att tills vidare egna åt
dningen sin fulla verksamhet.
— Tidningen den Conservative, som efter.
tervunnen helsa nu åter utgifves, innehåller för
en 27 Sept2mber en liten godbit, underteck-
ad Adelsman af gamla stammen, som icke Bör
å förlorad för den större allmänheten. Det
r ett ord i stormen emot representationsför-
laget, och innehåller en varm uppmaning att
11 sista blodsdroppan försvara adelns ärfda
ittighet. Författaren, somi sin ifver troligen
j kommer ihåg, att adeln redan en gång Hög-
idligt afsagt sig sjelfskrifvenheten, förklarar
ör sin del, att i ungdomen och mannaåren
pliten varit hans sysselsättning, i de äldre
åren plogen. Han tillstår sjelf att ingendera
ildar den parlamentariske mannen, d. v. s.
agstiftaren, men anser likaväl adelns bibehål-
ande af den sjelfskrifna representationsrätten
ara ett palladium för landets framtid. Viin-
5ra här artikeln i dess helhet, såsom ett prof
å den gamla genuina riddarhusbombasten:
SEtt ord före stormens utbrött.
Af sjukdom och årens tyngd hindrad att person-
igen inställa mig vid stundande riksmöte, vid hvil-
et skall komma att afgöras den svenska ädlingens
ide och ridderskapets och adelns framtid, föratt der
ned ord och handling försvara mot alla obilliga an-
pråk det enda arf, som nästan ännu står oss; Sveri-
es ädlingar, åter från tappra och hugstora fäder:
Representationsrätten för oss och våra familjer
er jag mig inskränkt till, att, på sätt nu sker, vän-
la mig till mina ståndsbröder och lägga def på
jertat hvad vi äro skyldiga vårt fösterlatid och vår
ra. Jag ärnar ej här tala om rättmätighöten af
våra prerögativer — det är möd för stör förvåning
ag sett dem ifrågasatta för att sjelf kunna göra det
— utan om skyldigheten för oss att ej låta dem oss
rånryckas. Jag-är för litet öfvad talare att bålla
nig till annat än känslan; hvad jag har-att säga
itgår från den och går till den; i:ungdonien och
nannäåren var pliten :min sysselsättning, i dö äldre
ären plogen; ingendera bildar den parlamentariske
mabnen, Om de också båda göra kondin till en o-
rädd försvarare af kung och fostörland. Må man
derföre hålla tillgodo med uttrycken af min känsla
och se mindre på sättet. än .meningep. När den
förste, den blodigaste, franska. revolutionen -utbröt,
var jag yngling; jag mottog ej- underrättelsen om
mesakrersa på Frankrikes -ädlingar rned armarne i
kors; jag slöt mig till de armeer, som gingo att be-
kämpa revolutionshydran, tills mitt eget fösterrand
deltög i fejden. Jag har sedan dess sett hatet mut
vårt stånd sprida-sig som ett gilt -bland massorna;
jag har sett hur ,dessa lärdes att ioss se endast
maktlystna despotvänner, i stället för:det fasta: bål-
verket såväl mot konuoga- som demagog-förtryck;
jag har följt stormen tills den framstått som orkan.
Men må den bryta lös, döck öfver oförfärade hufvu-
den. Bort den tänken, att v! skulle titan strid låta
fråntaga Oas de rättigheter, som Vi ega möd lika
skäl som hvarje annat. arf eges! Men dessa rättig-
heter äro och blifva med hvarje deg af större: vigt,
ju mer tidens oro yrkar på nedbrytandet-af-ealla
skrankor mot sjelfsvåldet; vi skola med dem omvär-
aa den legbuudna friheten. Sen eder ormkring;
dessa sköldar, som pryda riddarhusets vöggar, mana
de oss ej till strids, Sko a viej med dem- betäcka
oss i kampen hot folkyran? De namn vi bära, 19-
sande i Sveriges häfder, skola vi låta dem blifva
somma echoh blött af framfarna dagars glans öch
minnen? Skall det om oss heta, att ättlingarne af
det bäste, det sjelfständigaste ridderskap i. verlden,
låta af förvirriog och -bäfvan frukterna af fådrens
mödor och blod utan strid sig fråntagas; att de utan
motstånd gåfvo sig?
Ett sådant medgifvande är ett, dock tyst, erkän-
aande om orättmätigheten af de rättigheter, såsom
Sveriges första tiksstånd, VI under seklers Topp ia-
nehaft. Äro de orättmåtiga — välan — frånträdom
dem då, men med den nesa, som alltid skall åtfölja
erkännandet af en olaga besittning; äro de rättmä-
tiga — hvarföre då frånsäga oss dem! Man skall
svara, att vi, i fall vi vägra, göra oss ansvariga för
äe följder, en sådan vägran skall medföra. Och
hvilka äro dessa följder? Man skulle måhända ej
öppet svara oss: revolutionen; 4790-talöts adelsför-
följelser i Frankrike; hetsjagten mot: våra stånds-
bröder i Galizien; men man skall tänka-det. Dessa
följder äro väl de andra än de sor hota oss? -—
är det en medborgareklass, som företrädäsvis åt sig
förbehållit ett ridderligt tänkesätt, värdigt att Trygga
tillbaka för den personliga faran; att af fruktan
och feghet afstå från de rättigheter, som våra för-
fåder med sitt blod och sin tapperhet förvärfvat —
från detta sköna arf, som utgör vår ära och till-
förbinder oss att stå främst i uppfyllandet af de
allvarsammaste pligter -mot fåderneslandet? Nej
inå vi fälla, om vi ej kunna segrä; men må vi
ej falla utan strid; må vår undergång i Sven-
ska historien stula den långa följden af ärofulla
blad, med hvilka Svenska Ridderskapet och Adeln
riklat den — med det sista, det-ärofullaste, fram-
ställande vårt :ståhd såsom det sista Bålverket -tiot
fölkyrån, ej fegt uppgifvet, utan i ridderlig ära
försvaradt med den sista blodsdroppan — med
den siste, yttersta handlingen af manlig kraftfullhet
loch töpperhet. Vi Hafva sjelfva värt öde i Våra
änder; mot vår enigliet skola anfallen strånda; vår
kraft skall gifva styrka å. de andra stånden — må
man sedan mot dis pröfva Tevolutioneh! Afvägoth
dtaran för oss sjelfva öch farat för fosterlandet —