Cecco svarade ej. Han stöd midt iden lilla salen, med
redbängande armar och ögonen sänkta imot gölfvet, med
ittrycket hos eh botfärdig syndare, och förlågen huru han
skulle börja samtalet.
,Var jag icke engång äfven er gunstling, signor ? sade
jan sakta och blickade upp ihedskyggliet.
Tviflar du, barn, på att du i dag är mig lika kär
om fördom? Tillstå då en gång, hvarför hatar du mign
Hata er, signor? Förr Kunde jag hata Ditt eget lif än
letsammas räddare. Och likväl har jag steärtsamt sårat
ör. Jag gjorde er sorgteh orätt. Förgäfves taäladeEufe-
nia för er oskuld. Jag kunde ieke tro hentie. Men nu,
ch kanhätda försent, bar-tmin olyckliga dårskap upphört.
Eu enda ord från er män: här? botat mig. Jag har viss-
het. Ni älskar icke Enfemia. Ni skulle aldrig ba upp-
sffrat mig för denna flicka. Ni förkunnade med oförän-
lradt ansigte och to:ra ögon er afresa.n
Och om jag också hade älskat Eufemiz, hvad- skulle
det gjort dig för skada, underlige gosse?
vJag är mycket barnslig. Jag fruktade att blifva öf-
vergifven och förlorad. Skeppsbrottet Temnade frigingen-
ting, utom er. Måste jag icke darra för: att ni skulle
frånryckas mig af Marcolis sköna dotter? Kanhända skulie
jag arme fader- och moderlöse icke darrat, men — här
sänkte han med ett smärtfullt uttryck hufvudet mot brö-
siel; nåväl, jag kunde icke annorlunda, hede det också
gällt mitt lif.n
Schweizaren trädde leende närmare och sade bjertligt
i det han tog Ceccos hand: Viäro således försonade?
Kreolen tryckte med häftighet Forfunafi Hand mot
sitt bröst, derpå till sina läppar och en brännande tår föll
på hans räddares hand. Derpå blickade ban likasom i en
vemodsfull bön, upp till honom och genom tårarne skim.
raduö åter såsom fordom ett ömt, smekande leende.
pHar jag,, sade hin, icke förlorat något af den huld-
het, som Jag fordom vågade glädja mig åt ?
I stället för svar tryckte herr Lintbi sin unga vän til
silt hjerta och kysste honom på pamman. - Båda Tförblefvc
länge tyste, båda kände en lika lycka att Hsflva återfimmi
hvarandra. -
Stutligen afbröt Fortunatus tystnaden öch sade: Mer
nu, kära gosse, beklagar jag dig. Jag varnådevdig engång
förgäfves för Kufemia och för ditt -hjertas farligalek. Men
om du-också med ännu större svärmeriär fästad vid henne
måste du nu lemna -hentie.v
(Forts. följer.)