Ceccos ungdom, såväl som hans grannlagenhet i alla ut-
tryck, hans, likt ett barns, öppna ansigte, i hvars rörliga
drag den minsta sinnesrörelse förråddes, gällde som lika
många ojäfviga vittnen för hans oskuld. Och oaktadt den
otvungenhet eller likgiltighet gossen sedan jordbäfningen
hade antagit emot Fortunatus, såg likväl denne ständigt
spåren af den förra tillgifvenheten skimra igenom.
Af ödet, likasom af sitt eget hjerta, kallad att vara
denne öfvergifnes beskyddare, beslöt han att på intet sätt
i den närvarande faran skilja sig från honom.
Förlorad i sina tankar gick han tillbaka till staden,
hvarest sir George mötte honom med dessa ord:
Nu ändrar sig slutligen vårt öde. Fransmännen bryta
upp. Befallning har anländt från hufvudqvarteret. Det
går baklänges för dem.
Hur såx, frågade Fortunatus, som vid hans tilltal på
en ging blef gladare och räddare till mods.
General Reynier är på fullt återtåg. Prinsens af Hes-
sen-Philipsthal hufvudqvarter är redan i Mileto. Här om-
kring är landet i fullt uppror inot sina hittills varande
förtryckare. Sicilianarne storma oupphörligt fram genom
bergen. Deras förposter skola icke stå långt härifrån.
Kapten Abran drager af för sent.
Iila nog, sir. När bär det af med oss och hvarthän?
Det bekymrar mig icke. Må hvar och en sörja för
sig. Fransmännens förlägenhet är så stor, att de inte mer
göra något afseende på oss andra; vi kunna stanna här
eller följa dem. Jag stannar här.
För att invänta de sicilianska Karaiberna? För Guds
skull, sir, hvad som hända vill försöka vi vår räddning
med besättningen.n
. Om jag än ville, kunde jag likväl icke. Jag är sjuk,
jag har feber. Jag skulle inte kunna fördraga ansträng-
ningarne af en resa, eller rättare en flykt. J:g stannar i
hvarje fall, och hur det går, finner jag slutligen här an-
tingen frihet eller döden.,
Britten stod obeveklig vid sin föresats. För att in-
hemta säkrare kunskap om sakernas tillstånd, skyndade
Fortunatus till kommendz:naten. Denne utdelade just be
fallningen att skaffa fram sju mulåsnor och sju bönder till
deras ledare. Af åtbörderna hos de personer, som fingc
uppdraget, kunde man lätt gissa deras hjertängslan och
hopplöshet att finna djur och menniskor tillen sådan be
stäramelse. Kaptenen gjorde intet afseende på deras be
tänkligheter och föreställningar. Tron-jÖ ropade han, at
jag qvarlemnar åt er eller edra stfätröfvare. de förråde