sämre tilr ett bättre och fraimför allt misskänna frihetens nåtur Och makt, så .hbilla de sig — besynnerliga föreställning! — ati den åf dem sjelfva så kallade 5fvergången, leder till det gamla tillbaka. Deraf kommer deras tålamod, deras passivitet; de sammanknäppa händerna helt lugnt öfver magen och sitta der med en fromt skälmaktig min, under aivaktan på öden som stundax. Med någon förkänsla af seger, men utan all skadefröjd, fundera de på hvilken mine de liberale skola komma att visa, när de få se sakernas kretslopp hafva återfört den gamla goda ordningen, utan att de oroligas äflan någonting uträttat. Ett annat slag, åter, af de lårde utgöres af dem, som af naturen hafva en så bestämd kallelse för em viss kunskapsart, att de icke ega förstånd eller intresse för annat än sitt ämne, och denna oförmåga af insigt och håg för nå got mera allmänt ökas naturligtvis alltmera genom arbetets riktning och vahans makt. Sådana lärde låta verlden hafva sia gång med den största likgiltighet, båila artigt med den ena eller andra olika åsigten, men le i mjuge åt alla slags politiska öfvertygelser, och ingenting, hvad poitik och samhälle beträffar, skulle kunna göra intryck på dem, utom skrämseln. om de nemligen hade att befara en omedelbar beröring med fienden, såsom om de f. ex. kun: de frukta att kossacken med spjutets sp2s eller skaft drefve dem vr deras laboratorier. Man kan uppvisa ännu ett slags lärde, hvilk: kanske dock snarare utgöra en fraktioa elle afart af det sednast näronda slaget. Hit hörs de, som, utan att just alltid ega snille, hafva ett så öfversvinnerligt högt begrepp om : sin förmåga så väl som om sin vetenskap, att de anse både sig och denna oskäras af all berö ring med hvad annat som helst. Några af dem gå tillochmed så långt uti ensidighet, att de förnåmt blicka ned äfven på de öfriga veten:skaperna, hvilkas förment aflägsna slägtförbållande till deras eget specialstudiuro de nätt och jemt erkänna. De anse sig ej blott befriade från pligten att känna någonting utom sitt sär skilda ämne, denna oansenliga fläck på. vetandets oändliga fält, utan göra sig tillochmed en ära af sin okunnighet i allt öfrigt. En speciaHitet inom deras egen vetenskap anse de vigtigare än samhälle och mensklighet, betraktandet af en blomma, en krystallisation intressantare och af större betydelse än verldsaltet. Ingenting är mera komiskt än desse vetenskapsmäns förnäma åtbörder och anspråk på snille och djupsinnighet, på grund af verklig eller tillochmed affekterad okunnighet i allt som rörer det allmänna vetandet och menskliga lifvet. Dessa lärde äro ytterst konservative, dels af likgiltighet för sambället och dess förbättring. dels af instinktartadt förakt för folket, pluralitetes, massac, derifrån röre!serna utgå och ikännas uppåt. Likväl förtryta de med största förargelse, att folket vågar åstadkomma -rörelser till förändringar och förbättringar inom samhället. -Dervid besinna de alldeles icke, huru örättmätig en sådan förtrytelse är. Ty om de anse samhället för ingenting och sitt speciella sträfvande för allt, så måste sådane rörelser, som ega rum utom deras sfer, för dem iogenting hafva att betyda; lägga de åter mnå:gon vigt på staten, så ser man ej, hvad som ihindrar dem att begagna rätten att yttra sitt ord, hvartill alla skola iyssna, om det är kloki och klart och vittnande om välvilja för allas bästa. Sådane män, som de, om hvilka vi här talat, kuna hafva betydliga förtjenster om vetenskapersa, men fosterläsdskt sinnade män vilje vi ej kalla dem: vetenskapsmän hafva äfven de, sina medborgerliga pligter, och dessa större än de festa andra medborgare. Om det är vigtigt satt vetenskaperna fortbildas genom idkare, som ibestämdt egna sig åt särskilda vetenskapsgremar, så är det ej mindre vigtigt, att i allmänIhet den vetenskapliga bildning, som redan är wpphunnen och af de lärde besittes, genors vetenskapsmännens beröring, ej blott med ungdomen i och med lärarekailet, utan äfven medelst tal och skrift, med de öfriga medborg Tarne, tillgodogöres fäderneslandet och sprides rundtom, uppåt och nedåt, till så många som möjligt; och isynnerbet vigtigt är det, att re sultatet af de lärda tankeöfningar och forskningar, som närmast röra samhället, de bästa tankarne om sättet att lyckligen orgapisera detsamnea, framför allt deras tankar, hvilkas skunskapsämnen och studier skapa de insigter, som närmast gagna det allmänna, komma till allmänhetens kännedom. Det är väl en känd sak, att de lärde i allmänhet ej äro några praktiska. sambällsorganisatörer, samt att lifvet och erfarenheten har mången vigtig och nödvändig lärdom att bembjuda de lärde, blott de förstå behofvet deraf och bafva klokheten att begagna en sådan undervisning; men man vet tillika, att samverkan mellan vetenskapen och Hifvet är ett behof, en fördel, en välsignelse, :som endast så vida kan vinnas, som de lärda förstå sin kallelse i hela dess vidd, så att de icke innestänga sig med ungdomen och med den lefva ett vetenskapernas klosterlif, utan öppna sina lärosalar för verlden och inbjuda ihvar och en, som det åstundar, att taga plats på åhörarnes bänkar. Afven om man, hvilke!! ikvisst icke är nöört, ville förutsätta, att vetenskapen för en öfvergångsperiod skulle nödgas stå stilla, medan dde lärde, som tilltro sig så mycken visikret, och för hvilkas omdöme iman också anser sig böra hysa aktning, vore sysselsatte med att, gemensamt med öfriga medborgare, i sam tal eller skriftvexling, begrunda medlen för statsskickets förbättring, så skulle likväl ej blott samhället vinna derpå, utan på längd äfven vetenskapen, som i ett förbättradt sambhällssskick finge en bördigare jordmån och en ökad wextlighet: den för stat och vetenskap sålunda gemensamma vinsten af nämnda samarbete sskulle mera än ersätta den förlust, menskligIbeten gjorde genom att ut på upptäc