sämre tilr ett bättre och fraimför allt misskänna
frihetens nåtur Och makt, så .hbilla de sig —
besynnerliga föreställning! — ati den åf dem
sjelfva så kallade 5fvergången, leder till det
gamla tillbaka. Deraf kommer deras tålamod,
deras passivitet; de sammanknäppa händerna
helt lugnt öfver magen och sitta der med en
fromt skälmaktig min, under aivaktan på öden
som stundax. Med någon förkänsla af seger,
men utan all skadefröjd, fundera de på hvil-
ken mine de liberale skola komma att visa, när
de få se sakernas kretslopp hafva återfört den
gamla goda ordningen, utan att de oroligas
äflan någonting uträttat.
Ett annat slag, åter, af de lårde utgöres af
dem, som af naturen hafva en så bestämd kal-
lelse för em viss kunskapsart, att de icke ega
förstånd eller intresse för annat än sitt ämne,
och denna oförmåga af insigt och håg för nå
got mera allmänt ökas naturligtvis alltmera ge-
nom arbetets riktning och vahans makt. Så-
dana lärde låta verlden hafva sia gång med
den största likgiltighet, båila artigt med den
ena eller andra olika åsigten, men le i mjuge
åt alla slags politiska öfvertygelser, och ingen-
ting, hvad poitik och samhälle beträffar, skulle
kunna göra intryck på dem, utom skrämseln.
om de nemligen hade att befara en omedelbar
beröring med fienden, såsom om de f. ex. kun:
de frukta att kossacken med spjutets sp2s el-
ler skaft drefve dem vr deras laboratorier.
Man kan uppvisa ännu ett slags lärde, hvilk:
kanske dock snarare utgöra en fraktioa elle
afart af det sednast näronda slaget. Hit hörs
de, som, utan att just alltid ega snille, hafva
ett så öfversvinnerligt högt begrepp om : sin
förmåga så väl som om sin vetenskap, att de
anse både sig och denna oskäras af all berö
ring med hvad annat som helst. Några af dem
gå tillochmed så långt uti ensidighet, att de
förnåmt blicka ned äfven på de öfriga veten-
:skaperna, hvilkas förment aflägsna slägtförbål-
lande till deras eget specialstudiuro de nätt och
jemt erkänna. De anse sig ej blott befriade
från pligten att känna någonting utom sitt sär
skilda ämne, denna oansenliga fläck på. vetan-
dets oändliga fält, utan göra sig tillochmed en
ära af sin okunnighet i allt öfrigt. En specia-
Hitet inom deras egen vetenskap anse de vig-
tigare än samhälle och mensklighet, betraktan-
det af en blomma, en krystallisation intressan-
tare och af större betydelse än verldsaltet. In-
genting är mera komiskt än desse vetenskaps-
mäns förnäma åtbörder och anspråk på snille
och djupsinnighet, på grund af verklig eller
tillochmed affekterad okunnighet i allt som rö-
rer det allmänna vetandet och menskliga lifvet.
Dessa lärde äro ytterst konservative, dels af
likgiltighet för sambället och dess förbättring.
dels af instinktartadt förakt för folket, plu-
ralitetes, massac, derifrån röre!serna utgå och
ikännas uppåt. Likväl förtryta de med största
förargelse, att folket vågar åstadkomma -rörel-
ser till förändringar och förbättringar inom
samhället. -Dervid besinna de alldeles icke,
huru örättmätig en sådan förtrytelse är. Ty
om de anse samhället för ingenting och sitt
speciella sträfvande för allt, så måste sådane
rörelser, som ega rum utom deras sfer, för dem
iogenting hafva att betyda; lägga de åter mnå-
:gon vigt på staten, så ser man ej, hvad som
ihindrar dem att begagna rätten att yttra sitt
ord, hvartill alla skola iyssna, om det är kloki
och klart och vittnande om välvilja för allas
bästa.
Sådane män, som de, om hvilka vi här talat,
kuna hafva betydliga förtjenster om vetenska-
persa, men fosterläsdskt sinnade män vilje vi
ej kalla dem: vetenskapsmän hafva äfven de, sina
medborgerliga pligter, och dessa större än de
festa andra medborgare. Om det är vigtigt
satt vetenskaperna fortbildas genom idkare, som
ibestämdt egna sig åt särskilda vetenskapsgre-
mar, så är det ej mindre vigtigt, att i allmän-
Ihet den vetenskapliga bildning, som redan är
wpphunnen och af de lärde besittes, genors
vetenskapsmännens beröring, ej blott med ung-
domen i och med lärarekailet, utan äfven me-
delst tal och skrift, med de öfriga medborg
Tarne, tillgodogöres fäderneslandet och sprides
rundtom, uppåt och nedåt, till så många som
möjligt; och isynnerbet vigtigt är det, att re
sultatet af de lärda tankeöfningar och forsk-
ningar, som närmast röra samhället, de bästa
tankarne om sättet att lyckligen orgapisera
detsamnea, framför allt deras tankar, hvilkas
skunskapsämnen och studier skapa de insigter,
som närmast gagna det allmänna, komma till
allmänhetens kännedom. Det är väl en känd
sak, att de lärde i allmänhet ej äro några
praktiska. sambällsorganisatörer, samt att lifvet
och erfarenheten har mången vigtig och nöd-
vändig lärdom att bembjuda de lärde, blott de
förstå behofvet deraf och bafva klokheten att
begagna en sådan undervisning; men man vet
tillika, att samverkan mellan vetenskapen och
Hifvet är ett behof, en fördel, en välsignelse,
:som endast så vida kan vinnas, som de lärda
förstå sin kallelse i hela dess vidd, så att de
icke innestänga sig med ungdomen och med
den lefva ett vetenskapernas klosterlif, utan
öppna sina lärosalar för verlden och inbjuda
ihvar och en, som det åstundar, att taga plats
på åhörarnes bänkar.
Afven om man, hvilke!! ikvisst icke är nö-
ört, ville förutsätta, att vetenskapen för en
öfvergångsperiod skulle nödgas stå stilla, me-
dan dde lärde, som tilltro sig så mycken vis-
ikret, och för hvilkas omdöme iman också anser
sig böra hysa aktning, vore sysselsatte med
att, gemensamt med öfriga medborgare, i sam
tal eller skriftvexling, begrunda medlen för
statsskickets förbättring, så skulle likväl ej
blott samhället vinna derpå, utan på längd äfven
vetenskapen, som i ett förbättradt sambhälls-
sskick finge en bördigare jordmån och en ökad
wextlighet: den för stat och vetenskap sålunda
gemensamma vinsten af nämnda samarbete
sskulle mera än ersätta den förlust, mensklig-
Ibeten gjorde genom att ut på upptäc