KREOLEN. HEINRICH ZSCOKKE. Svartsjuk ?, sade Schweizaren. leende, pnej, i sanning alls inte. : Ni är alltför viss om er eröfring. Derom är inte frågan. Jag skulle blott vilja litet varna en viss vacker page, som qvinnorna redan bortskämt, att akta sitt bjerta.n Er godhet, signor Fortunato, gör mig mycket tacksam, till och med om pni irrar er i er tanka am mig Alltså, ni varnar mig förgäfves. Och om ni tillåter, så återgifver jag varningen för er sjelf. Älskar ni verkliger Eufemia? Hvarför frågar du så? Hvad rör det dig? Undvik mig icke, signor Fortunato. Svara du mig först, kära harn, men uppriktigt. Uppriktigt? frågade QCecco tillbaka, i det han stan nade i synbar förvirring och än bortvände ansigtet, än fä stade en blick full af förborgad glöd på Fortunato, som om han velat utforska dennes innersta. Derpå dolde her ansigtet ibåda händerna och sade: O, Fortunato! stört mig ifrån den första klippa ned i afgrunden; jag skal mindre lida af att-krossas, än om ni för Marcolis dotter... Hör mig, Cecchinol! afbröt honom Fortunatus bestört då han såg den unga gossen framför sig i en feberaktif vildhet. Nej, nej, låt mig tala ut! Jag vill, jag måste sluts en bekännelse. Redan länge har jag sökt detta ögonblick Om ni älskar Eufemia ... Här förstummades Cecco hastigt. En rysning tyckte komma honom att darra. Tala ut! ropade Fortunatus otålig, ,Vet ni ännu inte allt?sade gossen och lät hufvudei sjunka mot sitt bröst. xOch hvad då? Så är jag förlorad! suckade Cecöbino sakta för sig sjelf Åh nej, käre Ceccol sade Fortunatus och faitade sir unge väns hand. Eufemias älskvärdhet har aldrig et ögonblick rubbat mitt hjertas lugna slag. Det skulle mina förbållanden vara en förbrytelse att tända en lidels eller en förboppning i den oskyldiga jungfruns hjerta, til ) Se A.B. M 212, 217, 219, 222, 295 och 226.