mot icke bestämdt uppgifva hvem som knuffat ho:
nom, men dock hade det varit en polisbetjent.
Konstapel Malmström, häröfver hörd, bestred an-
gifvelsens riktighet, och påstod att det varit i an
ledning af det skrik och oväsen Lagerqvist och Hed.
men vid tillfället föri på Stadssmedjegatan, som han
ramgått till dem och anmodat dem att åtskiljas sam!
hålla sig tyste. Sin huggare hade han hvarken dra:
git eller begagaat. Häruti instämde konstapel Abra:
bamsson.
Tvenne af Hedman och Lagerqvist åberopade vitt:
nen hördes härefter, af hvilka det ena hade sett kon:
stapeln Malmström tilldela Lagerqvist det omnämnd;
slaget, och det andra vittnet sett honom flere gån
ger upphöja sin dragna klinga i luften, men för af:
ståndets skull icke observerat om slagen träffat nå
gon. Båda vitsordade för öfrigt angifvelsens inne
håll.
Slutligen hördes trenne af Malmström åberopade
poliskonstaplar, af hvilka konstapeln Möller berättade
Jag kom ej till stället förr än en större folksamling
skockat sig omkring Malmström samt Hedman och
hans sällskap, och hörde då Malmströms röst bedja
dem aflågsna sig. Då jag kom närmare, träffade jag
Hedman, som var mycket uppretad och beklagadt
sig att hafva blifvit skuffad af Malmström, men hvil:
ken, på min uppmaning att gå hem, genast aflägs
nade sig åt norr. Folket skiograde sig straxt derpå
så att allt blef tyst igen.
Konstaplarne Nilsson och Svensson hade ej helle:
kommit till stället vid uppträdets början, och hade
sig sålunda derom ingenting bekant.
Hedman och Lagerqvist tillkännagåfvo härefter sir
önskan att få ytterligare fyra vittnen hörda, hvilket
bifölls. Polismästaren vände sig nu till konstape
Melmström och förehöll honom i stränga ordalag han:
oskickliga beteende, samt sade sig så mycket mindrt
kunna draga i tvifvelsmål anvgifvelsens riktighet, som
det nu,.vore andra gången på en kort tid som er
lylik angifvelse mot Malmström att hafva dragit och
begagnat sin huggare blifvit gjord. I följd hära!
örklarades Malmström suspenderad från tjensten til
dess målet, som uppsköts till i dag, blifvit fullstän-
ligt utredt.
— Tvenne underkonstaplar, Orrberg och Bergqvist,
som under sin patrullering sistl. tisdags natt passe-
rade Gåsgränden på norr, påträffade derstädes tvenne
rusiga personer, en karl och en qvinna, hvilka un-
der de mest våghalsiga gester och språng gallskreko
så mycket de orkade. Förgäfves tillsagde att hålla
sig tyste, blefvo båda, sedan mannen uppgifvit sig
vara handtverksmästare här i staden, samt att qvin-
nan vore bans hustru, till påföljande degen uppkal-
lade till poliskammaren.
Seeda polismästaren uppläst rapporten härom för
mannen och hans hustru, tillfrågade han dem af
hvad anledning de midt i natten hållit ett sådant
förfärligt oväsen, samt tillade, att man minst borde
vänta sådant af en mästare och borgare i Stockholm.
Mannen, under en djup bugning: Om förlåtelse,
herr -kongl. lagman, jag får lof att säga att...
Hustrun, under en grotesk gest utsträckande han-
den emot sin man: Tyst du, min gubbe, du behöf-
ver inte be om förlåtelse. Låt mig tala för oss båda
bara; jag skall nog tala ur skägget. (Ställer sig i
position med händerna i sidorna framför polismästa-
ren.) Hör och förvånas, herr polismästare. Bäst
min man i tisdags qväll satt och funderade; tog han
sin bästa rock och hatt på sig. — Hvart ska du gå,
min gubbelilla? frågade jag. — Åh, bara ut på ga-
lan, min gumma lilla, sa han, — Nå, då följer jag
med dig, lilla gubben, sa jag; och så togo vi hvar-
andra under armen och gjorde en liten månskens-
promenad, som äkta folk bruka. Men, has du mig
segen! När vi kommo tillbaka till Gåsgränden (hö-
jer händer och blickar mot taket, samt gör sedan
ett slag omkring golfvet, efterföljd af mannen; men
återvänder derefter till polismästaren.) När vi kom-
mo till Gåsgränden, hvad fick vi se? Gissa baral
Mannen: Och höra sen, min gumma lilla !
Hustrun: Riktigt! Ack min Gud! Jo; tre kar-
ar lågo ofvanpå hvarandra, som knapade på hvar-
inn af bjertans grund!
Min man, som är borgare, och aldrig stillatigande
san se tocke der, lag sig i högen med; och jag, som
cke tvekar att ta uti, när tillfälle erbjuder sig, jag
hjelpte till allt hvsd jag förmådde. Slutligen tyckte
väl de gökarne att de fått folk på sig, ty de togo
ill benen alla tre.n
Mannen: Hör nu på mig, ska kongl. lagman få
lÖra.n
Hustrun: Tyst, tyst du, min gubbe, jag talar
jelf nul
Polismästaren: Men skrik inte så grufligt, min
ru; man kan ju höra hvart ord ut på gatar.
Hustrun: Allt ska föras till protokoll, herr po-
ismästare, det fordrar rättvisan i denna sak. (Hö-
er rösten ännu högre.) Då kommo två poliser sät-
ande, som om elden setat i byxorna på dem, och
våstodo — ja, hvad tycks? — påstodo att vi skreko,
völlo. oväsen och voro fulla. (Klappar mannen un-
ler hakan.) Stackars min gubbel
Mannen, springande af och an: Ja, jag blir all-
leles topp rasandel
Hustrun: Det undrar jag inte på; jag får sjelf
sallfeber ! springer efter. mannen.
Polismäst.: Tyst nu, min fru, och stå stilla här.
Hustrun, skrikande med gäll röst: Ska jag vara
yst, jag; ska jag tiga? . Nej; jag kan inte tiga om
let gällde mitt lif. Ab, min Gud! Nej, nej.
Mannen: Nej, herr lagman, hon kan inte tiga.
Polismäst.: Nej, jag märker det. Ni neka så-
edes att bafva varit rusiga?
Hustrun: Om vi neka? Himmelska fader! Hvad
äger du, min gubbe!
Mannen, förvånad: Jag?
Polismäst.: Fins ingen bevisning att tillgå ?
En underkonstapel: Nej, icke nu, herr. polis-
nästare.
Hustrun: Jaså, det finns ingen bevisning! Nenej
men, det tror jag nog. I stället för att ta fast de
re karlarne, som gjorde både ett och annat, så togo
le oss i stället, mig och min lilla gubbe. Ha, det
ir infamt I
Mannen: Det är rysligt!
Hustrun: Afskyvärdt! Men vänta bara. Jag
vore inte den jag är, om jag inte kunde skaffa mig
rättvisa.
Polismäst.: I brist af bevisning får målet bero
på ny anmälan. Farväl nu, mitt herrskap.
Hustrun, nigande: Farväl, herr polismästare.
Til! mannen) Bocka dig, min gubbel!
Mannen: Ja, jag går, herr kongl. lagman. (Boc-
kar sig.)
Hustrun tar mannen under armen och går mot
lörren, men återvänder hastigt och utropar:
Men jag har blifvit stagen af polisen, både fram
och bak, och-det måste jag ha gratifikation för: full
rättvisa, herr lagmani
Polismäst.: Hvem har slagit er? Vet ni hans
amn
Frun: Det är inte godt att veta hans namn i
mörkret, serdeles när man får huden full med
stryk.n
Polismäst.: Då ni fått reda derpå, så angif sa-
ken. Farväl nu
Det äkta psret aflägsnar sig.
Om den sednare af frun gjorda angifyvelsen före-
var I mår vYitarligara förhör dartill sfvål from AE