ässet RER ER ———— OR —— RE — AA 2
Min aflidne herres och herrskares.
Och hur hette han?o
Fråga icke; fråga aldrig om mitt förflutna lif. Jag
vill och måste tigals suckade gossen.
Schweizaren skakade hufvudet något förtrytsamt. Dock
ville han icke längre envisas, då Cecchinos ansig!e åter
fördystrades. Emellertid qvarblef en misstanka, alt of-
vannämnde bref, genom andra band, måtte hafva kommit
till honom från den hemlighetsfulla signora Rosa di Centi.
Således till vår strandhyddal ropade han. Och de
stego nedför berget.
XII.
. HUSET MARCOLL .
Följande dagen blefvo samtliga de. skeppsbrutna förde
till den lilla staden Gerace. Det var halfannan timmas
väg dit och den vackraste vårafton som någonsin en april-
dag kunde frambringa; allt blomstring, allt vällukt. De
olyckhga jublade som om de plötsligen hade blifvit be-
friade från alla lidanden. ;
Staden låg på ett temligen högt berg, helt pittoresk
kor och kapeller. Men de angenäma förhoppningar; som
det yttre uppväckte, blefvo ganska mycket svikna vid an-
blicken af gatorna och de offentliga platserna, de låga hu-
sen, mestadels utan fönsterrutor, blott försedda med luc-
kor, jemte bristen på all renmlighet och ordning. Flera
byggnader, till och med kyrkor, lågo öde och förfallna sö-
dan jordbäfningen 1783. Till och med ett för detta ade-
ligt slott stod ännu från deona tid i ruiner.
Desto mera glädjande var det emottagande de skepps-
brutne rönte af de gästfria borgarme. Man täflade om
dem. Hvar och ville hafva en af de dförolyckade i sitt
bus. g
Jag bar lofvat er åt en hederlig man, som är mig
kärl, sade kapten Lucerne till herr Linthi och förde ho-
nom jemte kreolen till ett nybygdt hus utom staden.
Husfadren, signor Marcoli, en liten rund, munter man,
1 svart sidenjacka, spelade kort med sin hustru och tvenne
andliga herrar, vid skenet af en låmpa. Vid brasan ika-
minen satt ett ungt fruntimmer, hvars klädsel man nästan
kunde kalla rik. Hon syntes vara omkring tjugo år. Dels