MELSER t LUTOSUSSET OCNA, I Stallet IOr Gen InDOrdes
kärlek; som Christus sjelf framställde såsom känne-
tecknet på hans rätta lärjungar ett bokstafligt an-
tagande af alla kyrkans lärostadgar blef aktadt
som det första och hufvudsakligaste kännetecknet på
en sann Christen, öfvergick småningom äfven all makt
och allt deltagande i kyrkliga angelägenheter från för-
samlingarna sjelfva till deras biskopar och styresmän.
Den ursprungliga fria demokratiska författning,
som tillhör den Christna Kyrkans väsende, öt-
vergick härigenom efterhand i en oligarchisk samt,
med den öfvervägande magt, som de Romerska Bi-
skoparne småningom tillvällade sig, derpå i en mo-
narchisk. Den härtill redan i tänkesätt och plägse-
der för handen varande rigtningen gynnades och be-
fordrades af Christendomens öfvergång till folken i
massa samt. af dess antagande såsom Statens gäl-
lande religion inom det Romerska väldet. En kyrka,
d. ä. en förening framkallad blott af religionen och
hafvande blött dennas utb-edande och förverkligande
till sitt ändamål, har före den Christna Kyrkans
uppkomst ingenstädes egt rum. Mosaiska institutio-
nen var på en gång både borgerlig och religiös.
En theokrati, det är en Guds styrelse, egde väl en-
ligt denna rum: Gud vördades som den egentliga
styresmanhen. Men Christendomens id om Guds
rike v:r icke destomindre, såsom förut redan blifvit
erinradt, fullkomligt främmande för denna theokrati.
Icke uppå invärtes sätt genom andan, utan på ut-
värtes såsom domare, i det han skipade sina rätter
betraktade man Gud såsom utöfvande detta gudoms-
välde, och genom samma lags bot och tvångsstadgar
beifrades och näpstes så väl religiösa som borgerliga
öfverträdelser. Hos Romarne åter var den religiösa
institutionen endast ett medel i statsmagtens hand.
Staten såsom sådan med sina sjelfviska materiela
interessen var ändamilet; den religiösa institution,
hvilken af denna uppehölls och omhuldades, var blott
ett underordnadt och rioga medel. Den samman-
blandning af andeligt och verldsligt, som redan förut
börjat inrita sig inom kyrkan, fann derföre, vid Chri-
stehdomens öfvergång till folken, i dessa äldre insti-
tutioner ytterligare ett stöd, och utaf dessa fick nu
den Christna Kyrkan sitt skaplynne. 1 Öst-romer-
ska riket, der det gamla statsväldet bibehöll sig, blef
bon en statsreligion, under den. verldsliga magtens
öfverherrskap, i likhet med den hedniskt romerska
religiösa institutionen; i Rom åter, hvarest med sta-
tens förfall den borgerliga magtens ok snart afskud-
dades, blef bon ett prestvälde i likhet med den
fordna Judiska tbeokratien.s
Härefter följer en kort skildring både af
Romersk-katholska, Lutberska, Reformer:a och
Anglikanska kyrkorna, jemte inom dem lef-
vande mindre sekter: Non-econformister, Me-
thodister, Qväkare, till och med Läsare. 1 af-
seende på det stora spörsmålet om nödvändig-
heten af en i allo öfverensstämmande enhet i
de religiösa lärobegreppen, dermed följande
sekterism och kättareväsende, har hr I. ett
tänkvärdt stycke:
E9a annan fråga, den vi nu gå attvupptago, är,
huruvida med denza enhet den mångfald af kyrko-
samfund, gom den Christna Kyrkan nu företer, kan
låta förena sig. Uppenbart är för det första, att,
derest denpa enhet varit erkänd, de särskilda kyrko-
semfunden icke skulle hafva befejdat, förföljt och
sökt i grund utrota hvarandra, samt lika litet hvarje
församling inom sig hvässt kätteriets och hatets för-
föl elsevapen mot dem, som rest sig upp emot dess
lärodogmer. Dock härtill borde ett sådant erkän-
nande icke ens varit erforderligt. Medvetandet at
de vapen Kyrkan är kailad att föra, skulle, derest
det varit lefvande inom densamma, i hvarje tid och
hos hvarje kyrkosamfund hafva förebyggt det. Men
just från misskännandet af denna enhet, från förbi-
seendet af det väsendtliga för det mindre väsendt-
liga, hafva de särskilda kyrkosamfunden haft sin upp-
rinnelse. Det länder Luther till beröm att han,
fastän han insåg dess svåra brister, emellertid icke
ville skilja sig ifrån det katholska kyrkosamfuniet.
Först såsom sjelfva utstötta bildade Lutheranerna
och de Reformerta egna kyrkosamfund. Afsöndrin-
gen var här frainkalled utaf sskernas tvång och låg
i sakens egen inre nödvändigbet. Men fåkunnighet
och förblindelse var det, att Lutheranerna åter skiljde
sig från de Reformerte. Här röjer sig den sektande,
som, under en falsk, mot Christendomens eget vä-
sende stridande fordran på en bokstaflig öfverens
stämmelse, för hvarje läroskiljaktighet strax är fär-
dig att upplösa geraenskapen. Och från ett sådant
utstötande från det gamla eller egenvilligt afskiljande
af det nya förskrifver sig alla sekters och separata
kyrkosamfunds uppkomst; en söndring, som alitid
viltbar om en brist på rätt christlig anda, — i förra
fallet hos det ssmfund, hvilket stöter ifrån sig, I
sednare hos dem, som utan tvingande orsak afsöndra
sig. All sektanda har fördenskull sitt upphof uti
en orten källa, i det att Kyrkan, antingen förstelnad
till en död mekanism, likt den Katholska, vill trampa
och förqväfva hvarje eggelse till lif och förbättring;
eller ock, ensidigt fasthängande vid vissa bokstafliga
äroformer, förbiser den egentliga andan och väsen-
det. Att deremot ganska betydande skiljaktigheter
j mindre till anda än till lärosatser kunna ega rum,
utan att derföre leda till stiftandet af särskilda kyr-
kossmfund, härpå äro Svedenborgarne hos oss ett
bevis. Träldomens och terrorismens anda, som ännu
i så hög grad vidlåder vår Kyrka, har hos dem vi-
kit för kärlekens. Ifcån det lagväsende och de ab-
sirakt-juridiska åsigter, vid hvilka, såsom i Sjelte,
Nionde och Tionde Föreläsningarne blifvit visadt,
innu vår Kyrka hänger fast, hafva de frigjort sig.
Men detta oaktadt hafva de icka bildat något sär-
skildt kyrkosamf.nd. 2 lefva blandade med vår
kyrkas öfriga medlemmar, verkande för Guds rike
i en mild och fridsam evangelisk anda. På grund
häraf våga vi äfven påstå, att, ju mer Christendo-
mens sanna väsende uppdagas, desto mer måste all
sek .erism upphöra, och alla stängselmurar ramla,
hvilka nu skilja särskiljda kyrkors medlemmar från
hvarsandra.
Vi träda omsider till följande praktiska till-
lämpning på våra svenska förhållanden, och
bvari hr I. oförbehållsamt yttrar sig öfver
flera, såsom vi tro, ganska ömma punkter:
Kasta vi nu härpå slutligen en blick på våra
svenska kyrkosamfunds organisationer, så har uti
iet föregående redan blifvit anmärkt, att föreställ-
ningen om en fri och lefvande förening, i likbet
med den äldsta kyrkans, i hvilken bela menighete
med full själ Och interesse tager del, hos oss ej ännu
är för handen. Kyrkan är blott en anstalt, genom
bvars predikan och Sacramenter församlingens med-
emmar väl hvar och en för sig kunna vinna till:
.räde till Gud och undfå sina synders förlåtelse, un-
der det intet närmare band af kärlek, gemensemhet
och samverkan förenar dem med hvarandra. I en:
lighet med denna föreställning är också vår kyrkas
hela skick snördnadt. De kyrkliga lsgarne och for-
merna medgifva icke allenast icke församlingens med-
lemmar något deltegande uti församlingens religiösa
och sedliga angelägenheter, utan lägga tvärtom för
presterna sjelfva oöfvervinnerliga hinder i vägen för
hvarje mer ingripande: evangelisk verksamhet. En
oblandad och direkt kyrklig verksamhet kan öfver
hufvud Bldrig ega rum annat än genom skrift eller
tal. Om vi nu förbigå den skriftlige, för hvilken
visserligen inga hinder kunpa löggas, men hvilken
också står hvar och en lika öppen, utan hänsyn till
Hans kall, och tänka oss presten blott i hans förhål-
lande till den församling, der kan är anställd; så har
han här visserligen sin predikstol, på hvilken ban