MELSER t LUTOSUSSET OCNA, I Stallet IOr Gen InDOrdes kärlek; som Christus sjelf framställde såsom kännetecknet på hans rätta lärjungar ett bokstafligt antagande af alla kyrkans lärostadgar blef aktadt som det första och hufvudsakligaste kännetecknet på en sann Christen, öfvergick småningom äfven all makt och allt deltagande i kyrkliga angelägenheter från församlingarna sjelfva till deras biskopar och styresmän. Den ursprungliga fria demokratiska författning, som tillhör den Christna Kyrkans väsende, ötvergick härigenom efterhand i en oligarchisk samt, med den öfvervägande magt, som de Romerska Biskoparne småningom tillvällade sig, derpå i en monarchisk. Den härtill redan i tänkesätt och plägseder för handen varande rigtningen gynnades och befordrades af Christendomens öfvergång till folken i massa samt. af dess antagande såsom Statens gällande religion inom det Romerska väldet. En kyrka, d. ä. en förening framkallad blott af religionen och hafvande blött dennas utb-edande och förverkligande till sitt ändamål, har före den Christna Kyrkans uppkomst ingenstädes egt rum. Mosaiska institutionen var på en gång både borgerlig och religiös. En theokrati, det är en Guds styrelse, egde väl enligt denna rum: Gud vördades som den egentliga styresmanhen. Men Christendomens id om Guds rike v:r icke destomindre, såsom förut redan blifvit erinradt, fullkomligt främmande för denna theokrati. Icke uppå invärtes sätt genom andan, utan på utvärtes såsom domare, i det han skipade sina rätter betraktade man Gud såsom utöfvande detta gudomsvälde, och genom samma lags bot och tvångsstadgar beifrades och näpstes så väl religiösa som borgerliga öfverträdelser. Hos Romarne åter var den religiösa institutionen endast ett medel i statsmagtens hand. Staten såsom sådan med sina sjelfviska materiela interessen var ändamilet; den religiösa institution, hvilken af denna uppehölls och omhuldades, var blott ett underordnadt och rioga medel. Den sammanblandning af andeligt och verldsligt, som redan förut börjat inrita sig inom kyrkan, fann derföre, vid Christehdomens öfvergång till folken, i dessa äldre institutioner ytterligare ett stöd, och utaf dessa fick nu den Christna Kyrkan sitt skaplynne. 1 Öst-romerska riket, der det gamla statsväldet bibehöll sig, blef bon en statsreligion, under den. verldsliga magtens öfverherrskap, i likhet med den hedniskt romerska religiösa institutionen; i Rom åter, hvarest med statens förfall den borgerliga magtens ok snart afskuddades, blef bon ett prestvälde i likhet med den fordna Judiska tbeokratien.s Härefter följer en kort skildring både af Romersk-katholska, Lutberska, Reformer:a och Anglikanska kyrkorna, jemte inom dem lefvande mindre sekter: Non-econformister, Methodister, Qväkare, till och med Läsare. 1 afseende på det stora spörsmålet om nödvändigheten af en i allo öfverensstämmande enhet i de religiösa lärobegreppen, dermed följande sekterism och kättareväsende, har hr I. ett tänkvärdt stycke: E9a annan fråga, den vi nu gå attvupptago, är, huruvida med denza enhet den mångfald af kyrkosamfund, gom den Christna Kyrkan nu företer, kan låta förena sig. Uppenbart är för det första, att, derest denpa enhet varit erkänd, de särskilda kyrkosemfunden icke skulle hafva befejdat, förföljt och sökt i grund utrota hvarandra, samt lika litet hvarje församling inom sig hvässt kätteriets och hatets förföl elsevapen mot dem, som rest sig upp emot dess lärodogmer. Dock härtill borde ett sådant erkännande icke ens varit erforderligt. Medvetandet at de vapen Kyrkan är kailad att föra, skulle, derest det varit lefvande inom densamma, i hvarje tid och hos hvarje kyrkosamfund hafva förebyggt det. Men just från misskännandet af denna enhet, från förbiseendet af det väsendtliga för det mindre väsendtliga, hafva de särskilda kyrkosamfunden haft sin upprinnelse. Det länder Luther till beröm att han, fastän han insåg dess svåra brister, emellertid icke ville skilja sig ifrån det katholska kyrkosamfuniet. Först såsom sjelfva utstötta bildade Lutheranerna och de Reformerta egna kyrkosamfund. Afsöndringen var här frainkalled utaf sskernas tvång och låg i sakens egen inre nödvändigbet. Men fåkunnighet och förblindelse var det, att Lutheranerna åter skiljde sig från de Reformerte. Här röjer sig den sektande, som, under en falsk, mot Christendomens eget väsende stridande fordran på en bokstaflig öfverens stämmelse, för hvarje läroskiljaktighet strax är färdig att upplösa geraenskapen. Och från ett sådant utstötande från det gamla eller egenvilligt afskiljande af det nya förskrifver sig alla sekters och separata kyrkosamfunds uppkomst; en söndring, som alitid viltbar om en brist på rätt christlig anda, — i förra fallet hos det ssmfund, hvilket stöter ifrån sig, I sednare hos dem, som utan tvingande orsak afsöndra sig. All sektanda har fördenskull sitt upphof uti en orten källa, i det att Kyrkan, antingen förstelnad till en död mekanism, likt den Katholska, vill trampa och förqväfva hvarje eggelse till lif och förbättring; eller ock, ensidigt fasthängande vid vissa bokstafliga äroformer, förbiser den egentliga andan och väsendet. Att deremot ganska betydande skiljaktigheter j mindre till anda än till lärosatser kunna ega rum, utan att derföre leda till stiftandet af särskilda kyrkossmfund, härpå äro Svedenborgarne hos oss ett bevis. Träldomens och terrorismens anda, som ännu i så hög grad vidlåder vår Kyrka, har hos dem vikit för kärlekens. Ifcån det lagväsende och de absirakt-juridiska åsigter, vid hvilka, såsom i Sjelte, Nionde och Tionde Föreläsningarne blifvit visadt, innu vår Kyrka hänger fast, hafva de frigjort sig. Men detta oaktadt hafva de icka bildat något särskildt kyrkosamf.nd. 2 lefva blandade med vår kyrkas öfriga medlemmar, verkande för Guds rike i en mild och fridsam evangelisk anda. På grund häraf våga vi äfven påstå, att, ju mer Christendomens sanna väsende uppdagas, desto mer måste all sek .erism upphöra, och alla stängselmurar ramla, hvilka nu skilja särskiljda kyrkors medlemmar från hvarsandra. Vi träda omsider till följande praktiska tilllämpning på våra svenska förhållanden, och bvari hr I. oförbehållsamt yttrar sig öfver flera, såsom vi tro, ganska ömma punkter: Kasta vi nu härpå slutligen en blick på våra svenska kyrkosamfunds organisationer, så har uti iet föregående redan blifvit anmärkt, att föreställningen om en fri och lefvande förening, i likbet med den äldsta kyrkans, i hvilken bela menighete med full själ Och interesse tager del, hos oss ej ännu är för handen. Kyrkan är blott en anstalt, genom bvars predikan och Sacramenter församlingens medemmar väl hvar och en för sig kunna vinna till: .räde till Gud och undfå sina synders förlåtelse, under det intet närmare band af kärlek, gemensemhet och samverkan förenar dem med hvarandra. I en: lighet med denna föreställning är också vår kyrkas hela skick snördnadt. De kyrkliga lsgarne och formerna medgifva icke allenast icke församlingens medlemmar något deltegande uti församlingens religiösa och sedliga angelägenheter, utan lägga tvärtom för presterna sjelfva oöfvervinnerliga hinder i vägen för hvarje mer ingripande: evangelisk verksamhet. En oblandad och direkt kyrklig verksamhet kan öfver hufvud Bldrig ega rum annat än genom skrift eller tal. Om vi nu förbigå den skriftlige, för hvilken visserligen inga hinder kunpa löggas, men hvilken också står hvar och en lika öppen, utan hänsyn till Hans kall, och tänka oss presten blott i hans förhållande till den församling, der kan är anställd; så har han här visserligen sin predikstol, på hvilken ban