. Litteratur. Christendomens Hufvudläror; populära före. läsningar af N. Ignell; fyra häften. Sthm hos Zach. Häggström, 1850, tills. a 2 rd 24 sk. bko. (Slut fr. onsdagsbl.) Ett högst inveckladt ämne och som medför: de största stridigheter inom kyrkan, har alitic varit frågan om Predestinationen (den gudomliga förutbestämmelsen och Nådevalet). Tidig! uppstod härom en schism emellan Augustini anhängare å ena sidan, och Pelagii å den andra, hvilken kan sägas ännu fortfara, blott under något förändrade former och namn. Di Luther till en betydlig del omfattat det Augustiniska lärobegreppet i denna sak, ehuru ej så strängt som Calvin; men Pelagii föreställningssätt (eller åtminstone den modifikation deraf, som kallats Semip8agianism) ingår i katholska kyrkans system, så förtjenar det att läsa hvad hr I. härom har att säga. Han talar derom i sin tionde föreläsning. Elter en förutgående allmän redogörelse, vänder han sig derefter till sina åhörare och yttrar: Här igenkännen j den beryktade predestinationseller förutbestämmelseläran; en lära, som uti alla tider blifvit betraktad med blandade känslor och öfver hufvud alltid förekommit de flesta såsom ytterst upprörande och vidrig. Och med allt skäl. Att vara i. nan födslostunden, helt och hållet oberoende af allt eget görande, bestämd till ingentiog mindre än antingen evig eld eller evig salighet, det är en lära, mot hvilken hvarje mensklig känsla icke annat kan än uppresa sig. Den trånga particularism, det mörker, den modlöshet och förtviflan, som denna lära har med sig, äro lyten, hvilka ock alltför ofta blifvit anmärkta, att här ytterligare behöfva omordas. Att, oaktadt den seger öfver motståndarne, som Augustini mäktiga ands och anseende strax ifrån början tillvann sig, imellertid en benägenhet för Pelagianismen alltid varit rådande, må redan af detta skäl icke förundra oss, likasom det å andra sidan länder reformatorerna till heder, att, änskönt de icke förmådde fiona en ledtråd uti den labyrinth, i hvilken Augustini lära invecklade dem, de likväl vid höllo läran om nåden i Augustinsk: mening. Men anmärkningsvärd är för det första den inskränkning 1 Guds allt verkande makt, som utaf båda theorierna blir en följd. Ty enligt den Pelsgianska åsigten är hvarje mensklig individ en varelse, som, fastän hon visserligen har Gud att tacka för sina krafter, dock uti bruket af desamma betraktas fullkomligt oberoende till och med af sjelfva de förlänade krafterna. (Vi göra, i strid mot det Pelagianska lärosättet, i hvarje roman till en fordran, att hvar och en skall förblifva trogen sin karakter, och förutsätta dermed som en naturnödvändig och gifven sak, ati hvar och en måste handla enligt det hos honom rådande lynnet och tänkesättet.) Menniskoslägtet företer enligt denna theori ett aggregataf lika många sjelfständiga activa viljor som individer finnas; men hvad som sammanhåller dessa viljor och gör, att icke medelst dessa stridig: viljors konflikt allt sammanstörtar i ett chaos, visar icke systemet. Men enligt Augustini lära åter är hela vårt slägte, strax från de första menniskorna, hemfallet under ett annat välde än Guds, så att nu endast hos de af Christus återlösta en verkande gudomlig kraft är att finna. Men, medan de öfriga, beherrskade af sin sjeltviskhet, befinna sig i ett rebelliskt tillstånd mot Gud, lemnar oss systemet oförklarligt, hvarifrån denna rebelliska makt kan komma. Ty, svarar man, såsom man gjort: från djefvulen, så har man härmed endast skjutit svaret till sidan. Vi ledas då strax till den frågan: hvarifrån kunde djefvulen sjelf få en så: dan makt? Härpå har intet svar blifvit gifvet. Men, då man icke förmådde förlika det ondas tillvaro med en gudomlig kärleks råd, ej heller uti S8tan äfven se en Guds tjensteande, såsom han skildras i Job, 2 kap., så återstod intet annat än att tillägga honom en mot Gud fienduig makt och realitet, hvilken, antingen denna nu på Manicheiskt sätt anses för ursprunglig cch lika evig med Guds eller icke, dock svårligen kan betraktas annat än som ett ingrepp i den gudomliga makten. Ea brist på konseqvens hos Augustinus, härrörande af hans bristande förmåga att lösa de vigtiga och djupa frågor, hvilka upptogo honom, var äfven, att han, ienlighet med tidens herrskande föreställningar, på ful komligt Pelsgianskt sätt tillerkände de första menniskorna ex frihet, i kraft af hviiken dessa skola hafva kunnat bandla i strid mot den natur, Gud håde dem förläsat. — Men för det andra. Om enligt den juridiska karakter, som tillhör den Pelagtanska theorier, väl svårligen någon gilltig invändning kån göras mot antagandet af ena blott vedergälland8 gudomlig rättviso, så är det icke så enligt den Augustinska. Om enligt hvarje rättslag en, änskönt aldrig rationelt bestämbar, proportion mellan straff och förbrytelse bör egå rum, så kan vid läran om helvetesstraffen och. deras evighet väl biliigheten af ett sådant ändlöstoch svårt straff för ändliga förbrytelser ifrågasättes från den Pelagianska ståndpunkten; men från den Augustinska blir sjelfva läran om straff såsom blott vedergällande en orimlighet. Ty, står rättfårdigbetens och pånyttfödelsens delaktigbet icke i någon mans vilja och lopp, utan i Guds barmhertighet, Rom, 9: 46, så skulle Gud dermed bestraffa endast sin egen uraktlåtenhet att rättfärdiggöra och förnya oss. Följaktligen måste enligt detta system, konseqvent genomfördt, begreppet om Guds straffande rättvisa få en sådan tydning, att, såsom i Andra Föreläsningen redan blifvit visadt, äfven denna biifver en yttring af samma ena gudomliga kärlek, af hvilken allt är anordnedt. Mon: ef en sådan genomförning var Augustinus xx mL wEJ:A NL LNid dan ohbarna clilned mallan om.