.
Litteratur.
Christendomens Hufvudläror; populära före.
läsningar af N. Ignell; fyra häften. Sthm
hos Zach. Häggström, 1850, tills. a 2 rd
24 sk. bko. (Slut fr. onsdagsbl.)
Ett högst inveckladt ämne och som medför:
de största stridigheter inom kyrkan, har alitic
varit frågan om Predestinationen (den gudom-
liga förutbestämmelsen och Nådevalet). Tidig!
uppstod härom en schism emellan Augustini
anhängare å ena sidan, och Pelagii å den an-
dra, hvilken kan sägas ännu fortfara, blott un-
der något förändrade former och namn. Di
Luther till en betydlig del omfattat det Augu-
stiniska lärobegreppet i denna sak, ehuru ej så
strängt som Calvin; men Pelagii föreställnings-
sätt (eller åtminstone den modifikation deraf,
som kallats Semip8agianism) ingår i katholska
kyrkans system, så förtjenar det att läsa hvad
hr I. härom har att säga. Han talar derom i
sin tionde föreläsning. Elter en förutgående
allmän redogörelse, vänder han sig derefter till
sina åhörare och yttrar:
Här igenkännen j den beryktade predestinations-
eller förutbestämmelseläran; en lära, som uti alla
tider blifvit betraktad med blandade känslor och öf-
ver hufvud alltid förekommit de flesta såsom ytterst
upprörande och vidrig. Och med allt skäl. Att vara
i. nan födslostunden, helt och hållet oberoende af allt
eget görande, bestämd till ingentiog mindre än an-
tingen evig eld eller evig salighet, det är en lära,
mot hvilken hvarje mensklig känsla icke annat kan
än uppresa sig. Den trånga particularism, det mör-
ker, den modlöshet och förtviflan, som denna lära
har med sig, äro lyten, hvilka ock alltför ofta blif-
vit anmärkta, att här ytterligare behöfva omordas.
Att, oaktadt den seger öfver motståndarne, som Au-
gustini mäktiga ands och anseende strax ifrån bör-
jan tillvann sig, imellertid en benägenhet för Pela-
gianismen alltid varit rådande, må redan af detta
skäl icke förundra oss, likasom det å andra sidan
länder reformatorerna till heder, att, änskönt de icke
förmådde fiona en ledtråd uti den labyrinth, i hvil-
ken Augustini lära invecklade dem, de likväl vid
höllo läran om nåden i Augustinsk: mening. Men
anmärkningsvärd är för det första den inskränkning
1 Guds allt verkande makt, som utaf båda theori-
erna blir en följd. Ty enligt den Pelsgianska åsig-
ten är hvarje mensklig individ en varelse, som, fastän
hon visserligen har Gud att tacka för sina krafter,
dock uti bruket af desamma betraktas fullkomligt
oberoende till och med af sjelfva de förlänade kraf-
terna. (Vi göra, i strid mot det Pelagianska läro-
sättet, i hvarje roman till en fordran, att hvar och
en skall förblifva trogen sin karakter, och förutsätta
dermed som en naturnödvändig och gifven sak, ati
hvar och en måste handla enligt det hos honom rå-
dande lynnet och tänkesättet.) Menniskoslägtet fö-
reter enligt denna theori ett aggregataf lika många
sjelfständiga activa viljor som individer finnas; men
hvad som sammanhåller dessa viljor och gör, att icke
medelst dessa stridig: viljors konflikt allt samman-
störtar i ett chaos, visar icke systemet. Men enligt
Augustini lära åter är hela vårt slägte, strax från
de första menniskorna, hemfallet under ett annat
välde än Guds, så att nu endast hos de af Christus
återlösta en verkande gudomlig kraft är att finna.
Men, medan de öfriga, beherrskade af sin sjeltvisk-
het, befinna sig i ett rebelliskt tillstånd mot Gud,
lemnar oss systemet oförklarligt, hvarifrån denna re-
belliska makt kan komma. Ty, svarar man, såsom
man gjort: från djefvulen, så har man härmed en-
dast skjutit svaret till sidan. Vi ledas då strax till
den frågan: hvarifrån kunde djefvulen sjelf få en så:
dan makt? Härpå har intet svar blifvit gifvet.
Men, då man icke förmådde förlika det ondas till-
varo med en gudomlig kärleks råd, ej heller uti S8-
tan äfven se en Guds tjensteande, såsom han skil-
dras i Job, 2 kap., så återstod intet annat än att
tillägga honom en mot Gud fienduig makt och rea-
litet, hvilken, antingen denna nu på Manicheiskt
sätt anses för ursprunglig cch lika evig med Guds
eller icke, dock svårligen kan betraktas annat än
som ett ingrepp i den gudomliga makten. Ea brist
på konseqvens hos Augustinus, härrörande af hans
bristande förmåga att lösa de vigtiga och djupa frå-
gor, hvilka upptogo honom, var äfven, att han, ien-
lighet med tidens herrskande föreställningar, på ful -
komligt Pelsgianskt sätt tillerkände de första men-
niskorna ex frihet, i kraft af hviiken dessa skola
hafva kunnat bandla i strid mot den natur, Gud
håde dem förläsat. — Men för det andra. Om en-
ligt den juridiska karakter, som tillhör den Pelagt-
anska theorier, väl svårligen någon gilltig invänd-
ning kån göras mot antagandet af ena blott veder-
gälland8 gudomlig rättviso, så är det icke så enligt
den Augustinska. Om enligt hvarje rättslag en, än-
skönt aldrig rationelt bestämbar, proportion mellan
straff och förbrytelse bör egå rum, så kan vid läran
om helvetesstraffen och. deras evighet väl biliigheten
af ett sådant ändlöstoch svårt straff för ändliga för-
brytelser ifrågasättes från den Pelagianska stånd-
punkten; men från den Augustinska blir sjelfva lä-
ran om straff såsom blott vedergällande en orimlig-
het. Ty, står rättfårdigbetens och pånyttfödelsens
delaktigbet icke i någon mans vilja och lopp, utan
i Guds barmhertighet, Rom, 9: 46, så skulle Gud
dermed bestraffa endast sin egen uraktlåtenhet att
rättfärdiggöra och förnya oss. Följaktligen måste en-
ligt detta system, konseqvent genomfördt, begreppet
om Guds straffande rättvisa få en sådan tydning,
att, såsom i Andra Föreläsningen redan blifvit vi-
sadt, äfven denna biifver en yttring af samma ena
gudomliga kärlek, af hvilken allt är anordnedt.
Mon: ef en sådan genomförning var Augustinus
xx mL wEJ:A NL LNid dan ohbarna clilned mallan om.