,Skeppet! Jag måste till skeppet! Ilvar är skeppet? ropade gossen med stigande förskräckelse, och utan at höra Fortunati svar, sprang han ner till det brusande haf vet och ropade med hög röst namnen: Barnaba! Barnab: Zucco! Signora Centil Michele! O Barnabals Schweizaren skyirdade efter, grep den arme vansinnig och förde honom med halft våtd tillbaka. Kära Ceechino, Austria har strandat; 2ila som vor derpå äro förgångna, om icke himlen förbarmat sig öfvel dem, liksom öfv-r:0ss., Gossen stod, slagen af dessa ord, länge mållös. Der nyss timade händelsen syntes först ru blifva klar för han förmörkade minne. En vild smärta tycktes vilja spräng: bans bröst. Han vred bänderna i ångest. ;0 Gud! o Gudl! sade han med skälfvande läppar phur skall det nu gå med mg? Derpå uppgaf han ett jemmerrop, en ström af tåra störtade öfver bans kinder och snyftande kastade han sif ned med ansigtet mot marken. Fortunatus öfverlemnade bonom åt sin smärta, ty har såg de skummände vågorna der nere leka med en men. niskokropp. Han sprang dit, för att söka rädda den. I närheten af klipprefvet såg han densamma åter dyka upp som om den ännu egde lif. Utan att dröja vadade har ut i hafvet längs de främskjutande klipporna, tills vattnet nådde honom till bröstet. Den olyckhge försvann och er framvältanide vattenmassa öfversköljde honom sjelf, så at han knappast kunde hålla sig ujprätt och fast emot klip. pan: : Men en häftig smärta väckte honom till fullt med: vetande; det var som håde en bungrig haj huggit honom i Jländen med sina skarpa tänder. Så snart ban åter mec hulvud och bröst dök upp ur den tillbakasvaiiande vågen for han nedåt med handen, för att befria sig från: sjötrol. let. Han fick då tg i ett menniskohufvud. Det va George Down, son ban drog upp och som öppnade sin; stela ögon. Han släpade honom längs klippan till stran den, upp till grässlåtten, der det ej mera fanns någon far: för vågorna, Båda lågo länge utmattade och mållösa bredvid hvar andra. Derpå räckte honom Fortunatus handen och sade Hur står det till, olyckskamrat?