Teater. Kongl. teaterns salong är icke förgäfves en af de vackraste i Europ2; vid dess öppnande denna säsong hade ett fullt hus sammanströmmat. Eller skulle hr Blanches Läkare händelsevis ännu vara på modet? Madame Birch-Pfeiffers Mazarin har icke lockat fyllest så mycket folk; dess publik har dock funnit sig intresserad af att se några af Dumas så snillrikt skizzerade historiska karakterer framträda lifslefvande. Ty det är hos Alexandre Dumas madame Birch-Pfeiffer studerar historien; så har hon en gång framställt de tre musketörerna, så framställer hon nu Maria Mavciui, markis de Fronsac, doktor Gucnaud och den trogne Bernouin — allt gamla bekanta, behagligt grupperande sig kring signor Giulio Mazarini — verldens största skådespeJare, som förf. till Vicomte de Bragelonne kallar honom. Mins ni det allvarsamma samtal hr Dumas Mazarin vid ett tillfälle hade med sin läkare? Jeg är räddad! sade han vid GuåEnauds ankomst. Men doktor Guenaud var en ganska lärd och ganska försigtig man, som ej behöfde Boileaus kritik för att hafva rykte. Då han kom på sjukbesök behandlade han den sjuke bårdt, om denne också var en konung. kan svarade derföre ej Mazarin såsora ministern väntat sig: här är nu läkaren, farväl med sjukdomen! Tvärtom undersökte han dea sjuke med betänklig min. Ab, Ahl sade han. Huru, Gugnaud? Sådan min ni sätter på er!... Skulle jag vara sjukare än jag sjelf tror?... Besinna då, Gudnaud, jag är änvu ung, är knappt femtiotvå år... Korta och afbrutna svar af läkaren. Är mitt onda dödande? frågade Mazarin. Ja, monseigneur. Kerdinalen kastade en dyster blick på sina rikedomar omkring sig. Jag måste då skiljas ifrån allt det der! suckade han. Jag är död, Guenaud, jag är död. Ah, ännu icke, monscigneur, svarade läkaren. Mszarin fattade bans hand. Efter buru lång tid då? frågade han, i det ban täftade sina stora stirrande ögon på lökarens orörliga ansigte. Monseigneur, derom yttrar man sig aldrig. För vanliga menniskor, må Så vara; men för mig... mig, för hvilken hvarje minut är värd en skatt, säg mig det, Gutnaud, sig mig det. Nej, nej, monseigneur. Jag vill det, säger jag dig. Ab, skänk mig en månad, och för hvarje af dessa trettio dagar betalar jag dig hundratusen livres. Monseigneur, svarade Gudnaud med stadig röst; det är endast Gud som förlänar nådedagar, icke jag. Gud förlänar er siledes blot: fjorton dagar. Kardinalen drog en smärtsam suck och nedsjöpk på bufvudkudden, stammande: