Teater.
Kongl. teaterns salong är icke förgäfves en
af de vackraste i Europ2; vid dess öppnande
denna säsong hade ett fullt hus sammanström-
mat. Eller skulle hr Blanches Läkare hän-
delsevis ännu vara på modet?
Madame Birch-Pfeiffers Mazarin har icke
lockat fyllest så mycket folk; dess publik har
dock funnit sig intresserad af att se några af
Dumas så snillrikt skizzerade historiska karak-
terer framträda lifslefvande. Ty det är hos
Alexandre Dumas madame Birch-Pfeiffer stu-
derar historien; så har hon en gång framställt
de tre musketörerna, så framställer hon nu
Maria Mavciui, markis de Fronsac, doktor
Gucnaud och den trogne Bernouin — allt gamla
bekanta, behagligt grupperande sig kring signor
Giulio Mazarini — verldens största skådespe-
Jare, som förf. till Vicomte de Bragelonne kal-
lar honom.
Mins ni det allvarsamma samtal hr Dumas
Mazarin vid ett tillfälle hade med sin läkare?
Jeg är räddad! sade han vid GuåEnauds an-
komst. Men doktor Guenaud var en ganska
lärd och ganska försigtig man, som ej behöfde
Boileaus kritik för att hafva rykte. Då han
kom på sjukbesök behandlade han den sjuke
bårdt, om denne också var en konung. kan
svarade derföre ej Mazarin såsora ministern
väntat sig: här är nu läkaren, farväl med sjuk-
domen!
Tvärtom undersökte han dea sjuke med be-
tänklig min.
Ab, Ahl sade han.
Huru, Gugnaud? Sådan min ni sätter på
er!... Skulle jag vara sjukare än jag sjelf
tror?... Besinna då, Gudnaud, jag är änvu
ung, är knappt femtiotvå år...
Korta och afbrutna svar af läkaren.
Är mitt onda dödande? frågade Mazarin.
Ja, monseigneur.
Kerdinalen kastade en dyster blick på sina
rikedomar omkring sig. Jag måste då skiljas
ifrån allt det der! suckade han. Jag är död,
Guenaud, jag är död.
Ah, ännu icke, monscigneur, svarade läkaren.
Mszarin fattade bans hand.
Efter buru lång tid då? frågade han, i det
ban täftade sina stora stirrande ögon på löka-
rens orörliga ansigte.
Monseigneur, derom yttrar man sig aldrig.
För vanliga menniskor, må Så vara; men för
mig... mig, för hvilken hvarje minut är värd
en skatt, säg mig det, Gutnaud, sig mig det.
Nej, nej, monseigneur.
Jag vill det, säger jag dig. Ab, skänk mig
en månad, och för hvarje af dessa trettio da-
gar betalar jag dig hundratusen livres.
Monseigneur, svarade Gudnaud med stadig
röst; det är endast Gud som förlänar nådeda-
gar, icke jag. Gud förlänar er siledes blot:
fjorton dagar.
Kardinalen drog en smärtsam suck och ned-
sjöpk på bufvudkudden, stammande: