straxt derpå..sätias för det kungliga ekipaget, och ;helst om dervid tydligt röjes, attden höge parsonen, som skall föreställa landets far, öfverträder skjutsförordningens: föreskrifter samt åtföljes af en ståt, som illa öfverensstämmer med landets usla och på godtycklighet grundade kommunikationsanstalter. Svenska bondeh glömmer ej lätt, att tvenne af Sveriges yppersta regenter, Carl IX:de och XL:te, båda redo på bondhästar genom riket, åtlöljda af en ridknekt och vägvisaren. Kronprinsen Carl August, som i mycket liknade dessa konungar, företog sin skånsta resa, då har! och plog voro som bäst i gång. Han ville ej onödigtvis afbryta landtmannen i dess mödosammaste arbete, allra minst för den lumpna och tvetydiga äran att väcka uppseende. Denna, flärdlöshe. kunde högfärden icke gilla, kanske egentligast derföre, av man förutsig, huru ett sådant fogande efter omständigheterna kunde göra prinsen mäktig genom folkets erkänsla och kärlek. Det såg ut, som vilt man förekomma ett sådant förbållande, och detta är icke att undra på, då histori n så ofta förmäler: att just denna nationens tillgifvenhet för sina furstar varit svåraste hindret för våra moderna tylkiskonungaratt öfverstiga, då de velat eroå obehörig makt. Emedlertid och under det aristokraten Fabian Fersen oroade sig öfver att kronprinsen genom sid enkelhet så lätt kunde blifva misshaglig för nationen, prisades denna flär lösnet af folket, genom dess älsklingsskald: Du, som får omkring ditt land, Utan höghetens förnäma : ycker, . Utan maktens prå!, och trycker Icke landet, men hvar landsmans hand. Af de yttranden i offent!iga ämnen och öfver stora samhällsfrågor, som på flera ställen anföras, må meddelas följande: Om regenterras så ofta åberopade gudomliga rätt,, sade prinsen: mycket, för. ingen del alltid oförtjen! klander, höres dsgligea om regeringarne i Europa; men om man deraf skulle sluta, att: de klandrande kunde göra det bättre. bedrar man sig i min tanka storligen. Jag vädjar till all historia, som är saun, som ingår i detaljer, som är rensad från floskler och förut alstrade theorier. Jag lefyer och dör i den öfvertygelsen, att folken äro principaler, som ega rättighet att efter förgodtfinnande i egen sak, besluts rätt eller tokiat, och att regenterne äro deras, oftå ganska vördnadsvärda embetsmäh, men intet arnat, samt att de, likasom allt annat, t.ex. hvarje läns: man, äro komna från Gud. Att de, i mån af sir höga bestämmelse, böra ega högt anseende, är föj mig klart; men om de höja sig öfver folkviljan, ut: -Aryckt af representanter och i lagar, äro de vidt brottsligare än alla de, som allmänna lagen straffer Skulle man åter häraf sluta, att allt som kommer från folket, är godt, klokt och billigt, mera än ho: regeringarne, så bedrar man sig åter oerhördt. Se den sista franska revolutionen, engelska parlamentet processen mot Görtz, der alla rättegångsformslitetei äro öfverskridoa, der en dödsdom är fälld, utan et enda sennt juridisk skel, der ej ett enda rä!tvist ord -är yttradt från någon i domstolen... se och reflectera! Och hvarföre detta? Jo derföre, att de alla voro menniskor, som i sanning, oaktadt ett och annat lysande undantag, ej i allmänhetjär någon äretittel, Pag. 128: Svenska allmogens hufvudlast, smaken för spirituosa, syntes lifligt bekymra prinsen, och han uttalade då ider, som i våra dagar vunnit mäk tiga sympathier. Under det han gaf bränvinsbrännare och krögare namn af dåliga medborgaren, för: klarade han, att dammar borde sättas för den sig allt mer och mer utbredande syndafloden, och att detta ej vore så svårt, som man inbillade sig, om man blott iakitog att göra det christliga omvändandet till en ambitionssak. -Han trodde, att säkraste sättet att få bort fylleriet, vore att gifva felsteget en större skam i allmännpa tänkesättet än det nu har, och sedermera, att genom ändamålsenliga folknöjen, såsom skyitgillen, kroppsöfningar, kappridvingar m. m. så stcåningom afleda arbetsklassens begär till folklifvet och förvandla det till ett begär efter hederlig och anstärdig sysselsättning. Uti inrättandet af skyttsällskaper såg prinsen något mera än blott och bart ett angenämt tidsfördrif. Han förmenade, att hvarje socken skulle ega flera sådana gillen. Målskjutniogsfesterna skulle hafva at! utdela sina bestimda pris, bildade af sammanskott, och dessa pris skulle utgå i simpla, men goda gevär. På detta sätt uppdrefves vapentillverkningen, och landet skulle erhålla vapen och säkra skyttar utan ringeast2 tillskoit af statskassan Hved som mest låg prinsen om hjertat var ungdomens uppfostran och å!derdomens trygghet. Hen hörde ej till det slag af philantroper, som uteslutande eller med förkärlek fäster sig vid samhällets fallna medlemmar, lemnande de nära vid fallets brant stående åt sitt öde. Han ville förekomma broitet, ej omhulda b.ottslingen; osh framför allt gifva rätt