straxt derpå..sätias för det kungliga ekipaget, och
;helst om dervid tydligt röjes, attden höge parsonen,
som skall föreställa landets far, öfverträder skjutsför-
ordningens: föreskrifter samt åtföljes af en ståt, som
illa öfverensstämmer med landets usla och på god-
tycklighet grundade kommunikationsanstalter. Sven-
ska bondeh glömmer ej lätt, att tvenne af Sveriges
yppersta regenter, Carl IX:de och XL:te, båda redo
på bondhästar genom riket, åtlöljda af en ridknekt
och vägvisaren.
Kronprinsen Carl August, som i mycket liknade
dessa konungar, företog sin skånsta resa, då har!
och plog voro som bäst i gång. Han ville ej onö-
digtvis afbryta landtmannen i dess mödosammaste
arbete, allra minst för den lumpna och tvetydiga
äran att väcka uppseende. Denna, flärdlöshe. kunde
högfärden icke gilla, kanske egentligast derföre, av
man förutsig, huru ett sådant fogande efter omstän-
digheterna kunde göra prinsen mäktig genom
folkets erkänsla och kärlek. Det såg ut, som vilt
man förekomma ett sådant förbållande, och detta är
icke att undra på, då histori n så ofta förmäler:
att just denna nationens tillgifvenhet för sina fur-
star varit svåraste hindret för våra moderna tylkis-
konungaratt öfverstiga, då de velat eroå obehörig makt.
Emedlertid och under det aristokraten Fabian
Fersen oroade sig öfver att kronprinsen genom sid
enkelhet så lätt kunde blifva misshaglig för natio-
nen, prisades denna flär lösnet af folket, genom dess
älsklingsskald:
Du, som får omkring ditt land,
Utan höghetens förnäma : ycker, .
Utan maktens prå!, och trycker
Icke landet, men hvar landsmans hand.
Af de yttranden i offent!iga ämnen och öf-
ver stora samhällsfrågor, som på flera ställen
anföras, må meddelas följande:
Om regenterras så ofta åberopade gudomliga rätt,,
sade prinsen: mycket, för. ingen del alltid oförtjen!
klander, höres dsgligea om regeringarne i Europa;
men om man deraf skulle sluta, att: de klandrande
kunde göra det bättre. bedrar man sig i min tanka
storligen. Jag vädjar till all historia, som är saun,
som ingår i detaljer, som är rensad från floskler och
förut alstrade theorier. Jag lefyer och dör i den
öfvertygelsen, att folken äro principaler, som ega rät-
tighet att efter förgodtfinnande i egen sak, besluts
rätt eller tokiat, och att regenterne äro deras, oftå
ganska vördnadsvärda embetsmäh, men intet arnat,
samt att de, likasom allt annat, t.ex. hvarje läns:
man, äro komna från Gud. Att de, i mån af sir
höga bestämmelse, böra ega högt anseende, är föj
mig klart; men om de höja sig öfver folkviljan, ut:
-Aryckt af representanter och i lagar, äro de vidt
brottsligare än alla de, som allmänna lagen straffer
Skulle man åter häraf sluta, att allt som kommer
från folket, är godt, klokt och billigt, mera än ho:
regeringarne, så bedrar man sig åter oerhördt. Se
den sista franska revolutionen, engelska parlamentet
processen mot Görtz, der alla rättegångsformslitetei
äro öfverskridoa, der en dödsdom är fälld, utan et
enda sennt juridisk skel, der ej ett enda rä!tvist ord
-är yttradt från någon i domstolen... se och reflec-
tera! Och hvarföre detta? Jo derföre, att de alla
voro menniskor, som i sanning, oaktadt ett och an-
nat lysande undantag, ej i allmänhetjär någon äretittel,
Pag. 128: Svenska allmogens hufvudlast, smaken
för spirituosa, syntes lifligt bekymra prinsen, och
han uttalade då ider, som i våra dagar vunnit mäk
tiga sympathier. Under det han gaf bränvinsbrän-
nare och krögare namn af dåliga medborgaren, för:
klarade han, att dammar borde sättas för den sig
allt mer och mer utbredande syndafloden, och att
detta ej vore så svårt, som man inbillade sig, om man
blott iakitog att göra det christliga omvändandet till
en ambitionssak. -Han trodde, att säkraste sättet att
få bort fylleriet, vore att gifva felsteget en större skam
i allmännpa tänkesättet än det nu har, och sedermera,
att genom ändamålsenliga folknöjen, såsom skyitgillen,
kroppsöfningar, kappridvingar m. m. så stcåningom af-
leda arbetsklassens begär till folklifvet och förvandla
det till ett begär efter hederlig och anstärdig sys-
selsättning.
Uti inrättandet af skyttsällskaper såg prinsen nå-
got mera än blott och bart ett angenämt tidsfördrif.
Han förmenade, att hvarje socken skulle ega flera
sådana gillen. Målskjutniogsfesterna skulle hafva at!
utdela sina bestimda pris, bildade af sammanskott,
och dessa pris skulle utgå i simpla, men goda gevär.
På detta sätt uppdrefves vapentillverkningen, och
landet skulle erhålla vapen och säkra skyttar utan
ringeast2 tillskoit af statskassan
Hved som mest låg prinsen om hjertat var ung-
domens uppfostran och å!derdomens trygghet. Hen
hörde ej till det slag af philantroper, som uteslu-
tande eller med förkärlek fäster sig vid samhällets
fallna medlemmar, lemnande de nära vid fallets brant
stående åt sitt öde. Han ville förekomma broitet,
ej omhulda b.ottslingen; osh framför allt gifva rätt-