SKorrespondens-artikel. Paris den 8 September 1850. En ovanlig tystnad har under den sednare delen af sommaren varit rådande i det eljest så lifliga Paris. Med presidentens och nationalförsamlingens utflykter har äfven politiken förflyttat sig till andra orter. Le beau monde har öfvergifvit den bullersamma, menniskohvimlande staden, somliga för att njuta nyhetens behag och se nya föremål vid en icke mindre menniskohvimlande badord, andra åter för att på sina stolta slott eller romantiska villor tjusas af den fria naturen och dricka sommarluft och blomsterdoft på grönskande kullar och i leende dalar. Sjelfva Paris har måst hemta nyheter från andra håll och rosenfärgade berättelser hafva icke heller saknats. Hvarje dag hafva posterna meddelat beskrifningar om huru republikens president, öfver allt der han färdats fram, blifvit emottagen med högtidlighet och festiviteter. Hvarje tidning eller enskild underrättelse har naturligtvis gifvit åt saken den färg som varit mest öfverensstämmande med dess eget parti eller enskilda åsigter. Den lugne, opartiske läsaren har dock lätt kunnat sluta till sanna förhåilandet och den fullkomliga likheten emellan detta och audra dylika furstetåg. Nu som vanligt hafva simickrare icke saknats, hvilka slagit ring om statens förste embetsman och fyllt hans öron med svassande tal och enthusias iska lefverop, under det folket, det verkliga folket, som hvarken har någon ynnest att begära eller någon plats att bibehålla, icke affekterat andra hängifvelser än den för republiken. Den välviija och uppmärksamhet som presidenten rönt på sin resa, och hvilken är fullkomligt på sin plats då den egnas republi kens första medborgare, är emedlertid lika hedrande för landet, som för honom sjelf. Deremot har man från andra håll fått underrättelser af en helt annan art. Från Wiesbiden hafva tidningar och bref varit f,l:da med nyhetsartiklar om grefven af Chambord och hans vistande derstädes. Den namnkunnige pretendenten lärer haft den tillfredsställelsen att se sin hofeirkel ökas med åtskilliga trogna bundsförvandter äfven från Paris. Man uppger ända till ett antal af 60 de pilgrimer, som vallfärdat dit för att skänka honom sin hyllning. Tusende rykten hafva korsat hvarann om huru hertigen och hans anhängare roat sig åt den barnsliga fröjden att leka kung. De ända till l!öjlighet gränsande berättelserna härom äro troligtvis mycket öfverdrifna. Folkmassan har smålett deråt och med vanlig fransysk liflighet vändt alltsammans i skämt. En af legitimisternas ifrigaste anhängare är en pappershandlare i passage Choiseul. Långt ifrån att dölja denna sin politiska trosbekännelse har han alltid affekterat att visa den i öppen dag. Etter februarirevolutionen har uti hans butik icke funnits annat än porträtter i alla möjliga skepnader af den så kallade Henrik 5:te samt hela hans slägt, äfvensom hans lefvernesbeskrifning och andra legitimistiska skrifter, såsom: Dieu le veut. Dieu le voudrar. Si Dieu le voulait och allt hvad de vidare heta. Mannen, hvars namn är Jeanne, är en liten hvass figur, öfver hela Paris känd under benämningen lilla Jeanne. Sträckande sin hängifvenhet ända till dyrkan, har denne rättrogne satt sig i spetsen för beskickningen och anfört det heliga tåget till Wiesbaden. Efter att derstädes hafva väckt ett visst uppseende genom det nit han visat och den vigt han sjelf förstår att ge åt sin egen lilla person, har han nu återkommit belastad ellef snarare öfverlastad med en otrolig mängd af gravyrer, målningar och skrifter, allt för och om den legitime tronpretendenten. Flera qvällar å rad har i anledning häraf uppstått folksamlingar i Passage Choiseul. En del gå dit för att drifva gyckel, andra gifva sin harm Juft i ord. Genast utkommer lilla Jeanne samt några ef hans anhängare, de sednare klädde i blus för att synas tillhöra folket. Ordvexlingen fattar eld och ett litet handgemäng uppstår allt som oftast, hvilket på vanligt fransyskt vis börjas och slutas inom några minuter. Polisen låter saken hafva sin gång och huru mycket än lilla Jeanne skriker på vakt, synes ingen sådan komma. Di polissergeanterna göra sia vanliga rond, försvinner folket, liksom genom ett trollslag; då myndigheterna passerat är, det åter fullt framför den namukunniga butiken. Det märkvårdigaste är att lilla Jeanne ägt en bror känd som lika prononcerad republikan, som han sjelf är legitimist; stridande för friheten eller republiken, arresterades denne i Juni 4832, och dog sedan på S:t Michel. Under det att legitimistiska partiet så stolt tickes vilja lyfta hufvudet, eller kanske just i anledsing deraf lära de öfriga politiska sekterna icke h-:ller vara overksamma. Man vill veta att de hemliga sällskaperna äro i full sysselsättning. Orleanisterna, som onekligen räkna ett mångdubbelt större parti än den legitime, tala om prinsen af Joinville mer än någonsin, och bonapartisterna äro förtviflade öfver de republikanska opinionsyttringar hvilka, oaktadt alla försök, icke kunnat hindras att framtränga till presidentens öron. På detta sätt intrassla sig statshärfvorna mer och mer ju närmare man nalkas den stora epoken af 4852. Utvecklingen skallt ifva intressar.t att skåda. Det troliga är att pretendenterna få nedsätta sina höga anspråk, ty republiken har redan slagit ganska djupa rötter i den franska jorden, och folket har icke lust att börja en ny serie af revolutioner. — Ludvig Filips död bar här icke väckt den ringaste uppmärksamhet. På general Changarniers föranstaltande har en messa till hans minne blifvit hållen i Tuilleri-kapellet, samt en i den lilla kyrkan vid Neuilly, hvilken den aflidne f. d. konungen sjelf låtit uppbygga. Presidenten Bonaparte lärer erbjudit orleanska familjen att föra Ludvig Filips stoft till Dreux för att insättas i den graf han sjelf åt sig ordnat, dock med det förbehåll att den kungliga familjen, samma afton, åter skulle lemna Frankrikes jord. Man har svarat härpå ined ett afslag. Anbudet var ädelmodigt. det hade varit vackert att emottaga och efterkomma d:t. Hvad nöj n och muntrationer beträffar är Paris sig alltid likt. Kommande och farande hafva i år omvexlat mer än vanligt; man kan likna staden vid en stor debarcadere. Lustresorna sträcka sig allt längre och längre. Pariseromgifningarne hafva redan utvidgat sig både till Belgien och Tyskland. Hufvudstäderna räcka hvarandra handen och de olika folkslagen fraternisera tillsammans. Man tänker icke mera hvarken på pass eller gränsskilnaderz En atrain de plaisir afgick för några dagar sedan till Berlin, och nästa tisdag ilar en återigen will Cöln. Resan fram och åter göres för 38 fr. Man talar redan om en dylik till Constantinopel, för 200 fr. dit och tillbaka, allting inbegripet. KT: Ah äs RAR