- AF
HEINRICE ZSCHOKKE,
I.
RESSÄLLSKAPET.
Natten till den 15 Mars 1807 lättade kofferdiskeppet
Austsia, fördt sf kapten Lorenzo Bosich, på redden
vid Triest, ankar. Det var befraktadt med varulager al
alla slag; i synnerhet böhmiska dukar och schweizermuss-
liner, för Messina och Melto.
Medan en frisk vind uppsvällde segeln och dref vå
gorna framför sig, syntes stränderna aflägsna sig, Stadens
byggnader, från kajen ända upp till den högst belägna
delen, förbleknadg i nattdimmsn och månskenet till ett
allt djupare grått. Då slutligen S:t Carlos promenad för-
svann, och skeppet nu ensamt gled framåt på ljusgatan,
som månens återsken i lång, darrande strimmor tecknade
på den dunkla vattenytan, slog klockan i Trieater-dörsen
tolf. De andra toreklockorna sände den ena efter den an-
dra sina dofva 2fskedstoner efter de sjöfarande. Nu öfver-
gafs däcket småningomraf de reszndej som sökte sina sof-
ställen.
Blott en ung mean, inhöljd i sin kappa, förblef ännu
i stilla drömmerier stående på däcket, kanbända qvarhål-
Jen af skådespelets nyhet. Icke långt från honom satt en
gosse af omkring sexton år på en varupacke, med hän-
derna bopknäppta och sträckta framför sig, hufvudet ned-
böjdt :mot bröstet, orörlig, såsom i stum smärta, En hög
qvinlig gestalt blickade tid efter annan på gossen, än af-
ligsnande sig, än återvändande till honom. Slutligen tyck-
te; nattkylan : el!er ledsnaden öfverväldiga henne. Hon
berörde gossens axel med fingret cch sade halfhögt på
italienska: .
Blir det någonsin nog? Det är öfver midnatti
Det är mig likgiltigt; jag stannar qvar ännul sva-
rade junkern trotsigt och kort, i det ban vände ögonen
mot månen.
Mena jag får icke längre tillåta det. Er helsa, köra
Ceeco! fortfor fruntimret och fattade BOSsens arm.
.