AF HEINRICE ZSCHOKKE, I. RESSÄLLSKAPET. Natten till den 15 Mars 1807 lättade kofferdiskeppet Austsia, fördt sf kapten Lorenzo Bosich, på redden vid Triest, ankar. Det var befraktadt med varulager al alla slag; i synnerhet böhmiska dukar och schweizermussliner, för Messina och Melto. Medan en frisk vind uppsvällde segeln och dref vå gorna framför sig, syntes stränderna aflägsna sig, Stadens byggnader, från kajen ända upp till den högst belägna delen, förbleknadg i nattdimmsn och månskenet till ett allt djupare grått. Då slutligen S:t Carlos promenad försvann, och skeppet nu ensamt gled framåt på ljusgatan, som månens återsken i lång, darrande strimmor tecknade på den dunkla vattenytan, slog klockan i Trieater-dörsen tolf. De andra toreklockorna sände den ena efter den andra sina dofva 2fskedstoner efter de sjöfarande. Nu öfvergafs däcket småningomraf de reszndej som sökte sina sofställen. Blott en ung mean, inhöljd i sin kappa, förblef ännu i stilla drömmerier stående på däcket, kanbända qvarhålJen af skådespelets nyhet. Icke långt från honom satt en gosse af omkring sexton år på en varupacke, med händerna bopknäppta och sträckta framför sig, hufvudet nedböjdt :mot bröstet, orörlig, såsom i stum smärta, En hög qvinlig gestalt blickade tid efter annan på gossen, än afligsnande sig, än återvändande till honom. Slutligen tyckte; nattkylan : el!er ledsnaden öfverväldiga henne. Hon berörde gossens axel med fingret cch sade halfhögt på italienska: . Blir det någonsin nog? Det är öfver midnatti Det är mig likgiltigt; jag stannar qvar ännul svarade junkern trotsigt och kort, i det ban vände ögonen mot månen. Mena jag får icke längre tillåta det. Er helsa, köra Ceeco! fortfor fruntimret och fattade BOSsens arm. .