MR a En 6 a rp do RAA SR ERE hade vittnet icke observerat att Bremer berättat, det han sjelf missbandlat honom eller att det skett på rummet, der Kehl skulle afhemta kläderna. Sedermera hade vittnet icke hört Bremer göra något erkännande att han slagit Kahl. Med anlednieg af Olssons berättelse inkallades Reuterdal och Christophersen och konfronterades med honom, hvarvid Olsson förklarade, att om icke Reuterdal var inne på verkstaden i det ögonblick då Bremer återkom, så hade han åtminstone strax derefter der infunnit sig; men ehuru Olsson i båda de öfrigas närvaro tog på sin ed hvad han uppgifvit, vidblefvo de likväl sina utsågor, under bestridande af Olssons, Reuterdal under tillägg, att samtäl om att Kahl fåt: stryk icke uppstått förr än sådant varit berättadt i Folkets Röst,, dervid det varit anspeladt på Söderberg, såsom den, hvilken skulla hafva misshandlat Kshbl, men hvilket vittnet visste vara osanning, då Söderberg varit på sitt rum. För öfrigt hade Reuterdal icke samialat med Bremer om saken, som han uppgaf, emedan han icke egt skäl att misstänka honom. Studeranden Malmgren hade inga upplysningar satt. meddela. Från kärande sidan begärdes nu, att Bremer, sedan mera besvärande omständigheter förekommit och då angifvelsen innefattade ett brott, som vore analogt med hvad lagen afser med att gå i försåt, måtte åläggas uppgifva sina föregående lefnadsomständigeter, och Bremer var dertill villig, utan att domstolen behöfde ålägga honom sådant, men rätten förklarade att i mål som detta det icke vore af nöden, och kärandens begäran ogillades, hvaröfver missnöje anmäldes. För vidare bevisnings åstadkommande uppsköts målet på 44 dagar. — Inför rådstufvurättens 5:te afdelning håde man i går det upprörande skådespelet att se en sexton års gosse, liten till växten och med ett blekt och utmergladt utseende tilltalad, för fickstöld. Denne gosse, hvars namn var Berggren, erkände, att han, efter att hafva varit intagen på arbetsinrättningen, blifvit för knifs dragande af rådstufvurättens 4:de afdelning sistlidne Mars månad dömd till 46 dagars fängelse vid vatten och bröd och ire månaders korrektionsarbete, efter undergåendet af hvilket straff han ytterligare varit intagen å arbetsinrättningen. Beträffande det brott, hvarför han nu var tilltalad, nekade han bestämdt dertill, ochdå-konstapeln Svenssön, hvilken till poliskammaren afgifvit rapport i målet, tillkännagaf, att någon bevisning icke vore att tillgå, uppsköts målet för inkallande af ombud för arbetsinrättningen. — På rådstufyurättens 6:te afdelning hade man -samma dag tillfälle afhöra ett mål, som mer lutade åt den löjliga sidan. En mångelska Gunberg hade instämt tvänne madamer Sandberg och Wahlström, för det de skulle på en krog äfvensom på öppen gåta beskyllt henne för att i sällskap med hennes man hafva stulit böns, hvarförutan Wahlström särskildt tillvitat henne att hafva tagit lifvet af ecit barn, hvarför hon skulle blifvit dömd till döden, men sedermera fått kunglig nåd. Sandberg vore i kärandens tanka en mycket from menniska som nykter, men något påstruken, skydde hon icke att framkomma med de mest gemena, på kärandens heder och ära gående beskyllningar. Ordföranden, herr notarien Uppling, hemställde till käranden, om det icke, ifall de tilltalade erkände sin förseelse och återtogo beskyllningen, vore skäl att nedlägga målet, hvarpå Sandberg, en frodig matrona med blossande röd kulör, genast försäkrade, att hon, så vidt hennes minne kunde sträcka sig, aldrig talat om hönstjufnaden, men om hon under något öbevakadt ögo.blick så gjort, ville hon gerna återtaga det. Käranden var likväl icke nöjd härmed, utan ville prompt hafva vittnen hörde, emedan Hön trodde, att hennes kränkta heder och ära icke på annat sätt kunde återställas. Målet uppsköts för vittnens hörande. — En arbetskarl vid namn Wickman, som för kronans räkning arbetar vid Tegeludden, förlorade derstädes genom stöld för 4 veckor sedan diverse, kronan tillbörige verktyger. Några dagar derefter utbjöds en del af dessa verktyger till salu af förre åkardrängen Lundin till en af Wickmans bekanta, för hvilken Wickman omtalat stölden och beskrifvit verktygens utseende. Denne angaf genast förhållandet för polisbetjeningen, som tog Lundin i förhör, hvilken uppgaf att en person, den han ej kände, men som skulle invänta honom på den s.k. Tunnbindarkrogen på Ladugårdslandet, anmodat honom att sälja verktygerne, hvarföre han skulle erbålla 42 sk. i försäljararfvode. Vid polisbetjenternes ankomst till nämnde krog, tog tjufven flykten öfver ett trädgårdsplank, men eftersattes och uppbanns vid Komötet af en polisbetjent, som fattade honom bakifrån i rockkragen, men hvilken åter måste släppa sitt tag, då flyktingen framdrog under sin tröja 2:ne knifvar, med hvilka han högg omkring sig, hvarefter han lyckades undkomma inåt skogen. Emellertid hade polisbetjenten i honom igenkänt f. kronoarbetskarlen. Andersson, nu anställd vid renhållningen. Alla sedermera gjorda efterspaningar voro likväl förgäfves, till dess illa beryktade qvinspersonen Anna Hammarberg för ett par dagar sedan arresterades, då det upplystes, att hon, som var fästmö åt Andersson, under loppet af 3:ne veckor dagligen burit föda till denne, hvilken hela tiden uppehållit sig i skogen vid Uggleviken, samt emellanåt besökt Tunonbindarkrogen. Efter vunnen upplysning härom, begåfvo sig några af polisbetjeningen åter till nämnde krog, hvarest krögerskan, på fråga, nekade att Andersson vore der; men då en af polisbetjenterne det oaktadt började undersöka lokalen, tog Andersson, som vid deras ankomst varit i krogrummet, men nu instängt sig i köket, flykten derifrån och ut i trädgården under en buske, hvarest han likväl af de utanföre stående polisbetjenterne greps och affördes i häkte. Vid sedermera med Andersson hållet förhör, förklarade han fräckt att han hvarken någonsin sett Lundin eller de ifrågavarende verktygen. På tillfrågan hvarföre han skulle taga flykten för polisbetjeningen, om han ej haft skäl att söka undkomma, svarade han, att han varit rädd att de skulle återföra bonom till renhållningen, hvarifrån han rymt. Polismästaren anmärkte dervid, att med Anderssons tilltalande för stöld nu, hade alla de kronoarbetskarlar och korrektionister, hvilka sistlidne vår utgallrades för att användas vid renhållningen, sedan dess varit häktade och tilltalade för stöld. Då ingen vidare bevisning för närvarande fanns att tillgå, hänvistes målet att afgöras vid vederbörlig domstol å landet, hvad stölden heträffade; hvaremot saken angående Anderssons flykt vid Komötet, dervid han emot polisbetjeningen nyttjat kvif, hänsköts till rådstufvurätten. — I förrgår kastade sig en okänd mansperson, klädd i grå tröja, blå byxor och mössa, i sjön wid Munkbrokamnen och drunknade. I går blef liket genom draggning upphemtadt och affördt till bårhuset. I den aflednas kläder befanns en plånbok hvaruti namnet Ström var antecknadt. — Timmermansbustrun Lindblom ber ingifvit anmälan att hennes minderårige-dotter Anna Sofia, i går afton vid Storkyrkan, blifvit af en okänd qvinna naärrad att åtfölja henne till Köpmangatan, hvarest hon ingått i porten till J4 42 och med våld afiagit flickan hennes kappa af blårandig orleans, samt derefter begifvit sig på flykten. — Natten emellan den 9 och 40 dennes har inbrottsstöld blifvit föröfvad uti Lillkyrka sakrestia, hvarvid tjufvarne tillgripit en sifverkanna, inuti förgyld, samt försedd med följande inskpripiion: Åke Oxenstierna Fri. H. till Eka 1653. B. C. Flemming. RAS SANNE STEEN ES DRRARNE INS RASEN