eljest ega hopp om att, såsom ättemän, få utöfva säte och stämma på Riddarhuset, i tid förse sig med fullmakter af sådana capita, som icke hafva tillfälle att sjelfva bevista riksdagen, men likväl önska befordra representationsreformen; i hvilket fall vi förmoda att någon betalning för deras fullmakter icke eller kommer i fråga. Om en annan bearbetning å det Hartmansdorffska partiets sida hafva vi äfven hört ätskilliga detaljer omtalas, nemligen eit cirkulär från hr kammarjun karen Rääf i Småland till Knapadeln i medlersta Sverige med uppmanirg, att uppbjuda alla krafte: för att genom afslag å det hvilande förslaget rädd: den kära sjelfskrifvenheten. Då man känner och ser dylika bearbetningar å det konservativa hållet, och i spetsen för detta, åtminstone allt sedan konun: Oscars anträde till regeringen, mot honom fientliga parti, finner en af konungens högsta (om än icke afsättliga) embetsmän, samt (erfarit huru han vic riksdagarne öppet framstått såsom chef för den konservativa oppositionen inom sitt stånd, så förefaller det -temligen oförsynt, att den af samma parti un derhållna tidningen Tiden icke akter för rof at hånande klandra de högre embetsmän, som skulle våga interessera sig eller arbeta för det af konungen afgifna hvilande förslaget. Men så bar den genuina adels-aristokratien alltid betedt sig, såväl i andra länder: som i Sverge. -Den har alltid utgjort, och kommer alltid att utgöra, den djerfvaste och mest oförsonliga motståndare ti!l konungamakten, när denna vill begagna sitt prerogativ för något annat ändamå! än att gynna adeln. Må åtminstone de demokratiska afdelningarne af representationen noga öfverväga och besinna detta, innan de med sitt nej i urnan mot det hvilande förslaget, gå en sådan aristokratis ärenden ocr ännu mer befästa hennes makt!