komma i fråga; dessförinnan må man icke med)
misskundsam fromhet göra korstecknet öfver
de ynglingars ytlighet, som icke läsa klassiska
språk, en ytlighet, som icke ligger i sakens
natur, utan i undervisningens beskaffenhet, i
bristen på tillräckliga lärotimmar eller, tydli-
gare, läroår.
Man har högeligen prisat Grekerne, besyn-
nerligen Athenarne, för deras storartade be-
grepp om bildningen, då de ansågo den huf-
vudsakligen vara en utveckling af själens för-
Mmögenheter,. Visserligen kan det om detta
prisande sägas åtskilligt både med och mot,
ifvensom bevis icke saknas, att Grekerne, i
fråga om ungdomens undervisning, visade sig
vid begreppet om bildning tänka på något mera
in själsförmögenheternas utveckling. Så t. ex.
ästes Homer i skolorna, och inhemtandet af
skaldens herrliga verk afsåg visserligen någon-
ibg mera än en blott formell språkbildning
aller till och med den esthetiska känslans väc-
kxelse och förädling. Homer var nemligen, så-
som bekant är, det grekiska folkets sagohäfd,
aationalboken, så att säga, de grekiska stam-
marnes gemensamma bibel. Men härmed må
au hafva varit huru som helst, så ega vi rätt
att bestämma begreppet om bildning efter
vår egen bästa insigt. Om man ej med för-
domsfrihet tillerkänner sig rättigheten att granska
den gamla verldens ideer, grundsatser, seder
och bruk, så skall innehållet af deras skrifter
snarare hejda eller förvilla oss, än undervisa
oss och föra oss till allt högre odling. Vi
kunna nu med trygghet påstå, att bildning in-
nebär begreppet af ej blott själsförmögenhe-
ternas utveckling, utan af, på en gång, form
och innehåll. Bildningens förra del vinnes till
stor del genom språkexercis. Men likasom
kroppens styrka och utbildning kan vinnas ge-
nom exercis, men också genom ett nyttigt ar-
bete; så kunna själens färdigheter utvecklas på
ett sådant sätt, att på samma gång insigt, kunskap,
vetande erhålles; och att samtidigt vinna dessa
båda fördelar måste vara all undervisnings
problem och förträfflighet, äfvensom språkstu-
diet först då blir verkligt bildande, när det
öppnar oss tillträde till en rikhaltig litteratur.
I detta afseende hafva de moderna språ-
ken ett stort företräde framför de gamla, hvar-
med vi dock visserligen icke vilja förneka, att
äfven de gamla språken hafva en litteratur af
högt värde. Särskildt, hvad de gamla språkens
litteratur beträffar, är det märkligt att erfara,
hurusom samma litteratur temligen spårlöst in-
går uti och genomgår våra klassiskt lärdas bild-
ning, hvilket bäst visar och verkligen bevisar
sig af deras likgiltighet för naturen och natur-
vetenskaperna, under det att forntidens bil-
dade folk satte dessa studier mycket högt, ja!
genom en motsatt ensidighet, alltför högt, så
att de råkade ut för den öfverdriften, som vi-
sade sig uti naturkrafternas förgudning.
Man medgifver å ena sidan, att naturveten-
skaperne äro de, som hufvudsakligen gifva
den närvarande tiden sitt skaplynne, och man
klagar, å den andra, öfver tidens materiella
riktning; men i alla händelser vill man icke
uppmuntra just de studier, som bäst bidraga
att förstå det förra och, på samma gång, för-
ädla den sednare.
Studiet af naturvetenskaperna vid våra ele-
mentarläroverk skulle troligen betydligt upp-
bjelpas, om fysiken (jemte något af astronomi)
blefve införd såsom ett särskildt examensämne
uti studentexamen. De, som studera de gamla
språken, borde, åtminstone till en början, ega
valfrihet i afseende på detta examensämne; de
andra åter skulle ovilkorligen vara skyldiga
stt deri låta examinera sig.
Detta ger oss anledning att episodiskt säga
några ord om studentexamen. Såsom det nu
är stäldt med nämnda examen, då, för att blifva
student, blott erfordras 6 betyg inalles, och
dessa kunna erhållas i blott 2 examensämnen,
så uppkomma ytlighet och ensidighet i stu-
dierna, i synnerhet bland dem, som åtnjuta
privat undervisning. En reform i fordringarna
för studentexamen är nödvändig. Det säges
vara exempel på, att examinander blifvit stu-
denter på högsta betyg i theologi och botanik,
utan betyg i öfriga ämnen. Hvilka kunskaper
eger väl en sådan student!
Man har gjort sig till en vana att jemföra
studentexamen med filosofiekandidatexamen, så
att man visserligen betraktar den sednare så-
som en vida högre, men dock särdeles besläg-
tad med den förra. Detta tro vi icke vara
rätt. Emellertid är en jemförelse nyttig till
utrönande af dessa examinas naturliga olikhet,
och man skall finna, att principen för fordrin-
garna i den ena bör vara en annan än den
för fordringarna i den andra. Till filos.graden
fordras ett minimum af 13 betyg, tagna huru
som helst den läsande sjelf bebagar; i student-
examen fordras 6 betyg, med enahanda valfri-
bet i afseende på ämnena. Men dessa fordrin-
gar äro uti ingendera examen på sitt ställe.
I studentexamen böra godkända insigter i alla
de ämnen, som i denna examen ovilkorligen
förekomma, presteras, ty der ifrågasättas en-
dast elementarpensa i de särskilda ämnena,
bvilka pensa utgöra den allmänna bildningens
grundval. I denna examen synes således in-
gen böra blifva student med så ensidiga stu-
dier, att han endast har högsta betyg i tvenne
ämnen, utan något betyg i de öfriga. I filo-
sofiekandidatexamen åter tyckas 13 betyg stöta
på lexläsning vid något mera mogna år. I
denna examen borde utmärkta insigter uti ett
eller par ämnen gälla mera än 13 approbatio-
ner. Vi veta väl, att knappast någon blifvit
magister på 13 rena approbationer i särskilda
ämnen, men dessa 13 approbationer, tagna huru
som helst, synas dock vara en fordran, som
tvingar det unga vetenskapiiga sinnet att split-
tra själskraften åt väl många håll, hvilket gör
att ej all den omsorg kan löggas på det eller
de ämnen, som utgöra det egentliga studiet
efter den enskilda fallenhetens anvisning. Med
ett ord: för studentexamen synes böra fordras
såsom minimum godkänd insigt i alla dithö-
rande ämnen; i filosofiska graden åter bör den
framstående skickligheten i en eller annan ve-
tenskap ega företräde framför många approba-
a Fe an TRA mn
er OR oc oc
- jag Dt Ve fa Jr fr
CN
så
nm mo - cm 0 Fr a Fr ke kr - AA JM KT CJ 2 SS f mo få I CD DA
Sm fn -- oc
mr ma