komma i fråga; dessförinnan må man icke med) misskundsam fromhet göra korstecknet öfver de ynglingars ytlighet, som icke läsa klassiska språk, en ytlighet, som icke ligger i sakens natur, utan i undervisningens beskaffenhet, i bristen på tillräckliga lärotimmar eller, tydligare, läroår. Man har högeligen prisat Grekerne, besynnerligen Athenarne, för deras storartade begrepp om bildningen, då de ansågo den hufvudsakligen vara en utveckling af själens förMmögenheter,. Visserligen kan det om detta prisande sägas åtskilligt både med och mot, ifvensom bevis icke saknas, att Grekerne, i fråga om ungdomens undervisning, visade sig vid begreppet om bildning tänka på något mera in själsförmögenheternas utveckling. Så t. ex. ästes Homer i skolorna, och inhemtandet af skaldens herrliga verk afsåg visserligen någonibg mera än en blott formell språkbildning aller till och med den esthetiska känslans väckxelse och förädling. Homer var nemligen, såsom bekant är, det grekiska folkets sagohäfd, aationalboken, så att säga, de grekiska stammarnes gemensamma bibel. Men härmed må au hafva varit huru som helst, så ega vi rätt att bestämma begreppet om bildning efter vår egen bästa insigt. Om man ej med fördomsfrihet tillerkänner sig rättigheten att granska den gamla verldens ideer, grundsatser, seder och bruk, så skall innehållet af deras skrifter snarare hejda eller förvilla oss, än undervisa oss och föra oss till allt högre odling. Vi kunna nu med trygghet påstå, att bildning innebär begreppet af ej blott själsförmögenheternas utveckling, utan af, på en gång, form och innehåll. Bildningens förra del vinnes till stor del genom språkexercis. Men likasom kroppens styrka och utbildning kan vinnas genom exercis, men också genom ett nyttigt arbete; så kunna själens färdigheter utvecklas på ett sådant sätt, att på samma gång insigt, kunskap, vetande erhålles; och att samtidigt vinna dessa båda fördelar måste vara all undervisnings problem och förträfflighet, äfvensom språkstudiet först då blir verkligt bildande, när det öppnar oss tillträde till en rikhaltig litteratur. I detta afseende hafva de moderna språken ett stort företräde framför de gamla, hvarmed vi dock visserligen icke vilja förneka, att äfven de gamla språken hafva en litteratur af högt värde. Särskildt, hvad de gamla språkens litteratur beträffar, är det märkligt att erfara, hurusom samma litteratur temligen spårlöst ingår uti och genomgår våra klassiskt lärdas bildning, hvilket bäst visar och verkligen bevisar sig af deras likgiltighet för naturen och naturvetenskaperna, under det att forntidens bildade folk satte dessa studier mycket högt, ja! genom en motsatt ensidighet, alltför högt, så att de råkade ut för den öfverdriften, som visade sig uti naturkrafternas förgudning. Man medgifver å ena sidan, att naturvetenskaperne äro de, som hufvudsakligen gifva den närvarande tiden sitt skaplynne, och man klagar, å den andra, öfver tidens materiella riktning; men i alla händelser vill man icke uppmuntra just de studier, som bäst bidraga att förstå det förra och, på samma gång, förädla den sednare. Studiet af naturvetenskaperna vid våra elementarläroverk skulle troligen betydligt uppbjelpas, om fysiken (jemte något af astronomi) blefve införd såsom ett särskildt examensämne uti studentexamen. De, som studera de gamla språken, borde, åtminstone till en början, ega valfrihet i afseende på detta examensämne; de andra åter skulle ovilkorligen vara skyldiga stt deri låta examinera sig. Detta ger oss anledning att episodiskt säga några ord om studentexamen. Såsom det nu är stäldt med nämnda examen, då, för att blifva student, blott erfordras 6 betyg inalles, och dessa kunna erhållas i blott 2 examensämnen, så uppkomma ytlighet och ensidighet i studierna, i synnerhet bland dem, som åtnjuta privat undervisning. En reform i fordringarna för studentexamen är nödvändig. Det säges vara exempel på, att examinander blifvit studenter på högsta betyg i theologi och botanik, utan betyg i öfriga ämnen. Hvilka kunskaper eger väl en sådan student! Man har gjort sig till en vana att jemföra studentexamen med filosofiekandidatexamen, så att man visserligen betraktar den sednare såsom en vida högre, men dock särdeles beslägtad med den förra. Detta tro vi icke vara rätt. Emellertid är en jemförelse nyttig till utrönande af dessa examinas naturliga olikhet, och man skall finna, att principen för fordringarna i den ena bör vara en annan än den för fordringarna i den andra. Till filos.graden fordras ett minimum af 13 betyg, tagna huru som helst den läsande sjelf bebagar; i studentexamen fordras 6 betyg, med enahanda valfribet i afseende på ämnena. Men dessa fordringar äro uti ingendera examen på sitt ställe. I studentexamen böra godkända insigter i alla de ämnen, som i denna examen ovilkorligen förekomma, presteras, ty der ifrågasättas endast elementarpensa i de särskilda ämnena, bvilka pensa utgöra den allmänna bildningens grundval. I denna examen synes således ingen böra blifva student med så ensidiga studier, att han endast har högsta betyg i tvenne ämnen, utan något betyg i de öfriga. I filosofiekandidatexamen åter tyckas 13 betyg stöta på lexläsning vid något mera mogna år. I denna examen borde utmärkta insigter uti ett eller par ämnen gälla mera än 13 approbationer. Vi veta väl, att knappast någon blifvit magister på 13 rena approbationer i särskilda ämnen, men dessa 13 approbationer, tagna huru som helst, synas dock vara en fordran, som tvingar det unga vetenskapiiga sinnet att splittra själskraften åt väl många håll, hvilket gör att ej all den omsorg kan löggas på det eller de ämnen, som utgöra det egentliga studiet efter den enskilda fallenhetens anvisning. Med ett ord: för studentexamen synes böra fordras såsom minimum godkänd insigt i alla dithörande ämnen; i filosofiska graden åter bör den framstående skickligheten i en eller annan vetenskap ega företräde framför många approbaa Fe an TRA mn er OR oc oc jag Dt Ve fa Jr fr CN så nm mo cm 0 Fr a Fr ke kr AA JM KT CJ 2 SS f mo få I CD DA Sm fn -oc mr ma