eller andra ar de motsatta supposiionerna. —— vn Ännu ett ord i. Skolfrågan. Med fägnad hafva vi erfarit, hurusom den allmänna uppmärksamheten följer den på ena eller andra stället skeende tillämpningen af det kungliga cirkuläret rörande reformen af elementarläroverket. Det är på tillämpningen, man nu mera gifver akt, sedan man, åtminstone för tillfället, upphört att kriticera cirkuläret; Dock synes äfven i afseende på detta och dess bestämningar åtskilligt ännu vara att önska; några ändringar eller tillägg vara att förvänta; och man kan göra sig förvissad om, att en upplyst regering ej skall underlåta att noga begrunda den enas eller andras anmärkningar, samt väga de skäl, hvarpå en ännu delvis fortfarande obelåtenhet grundar sig. En af de önskningar, som ännu kunna återstå, vilja vi för tillfället uttala. Det goda i den förändring, som det kungliga cirkuläret åstadkommit, är betydligt. Det sammanfattas hufvudsakligen i följande: gymnasiets sammanslående med skolan, ämnesläsning, tvenne sbildningslinier, valfrihet för de klassiska språken samt mera jemnade och i allmänhet förhöjda lärarelöner. Dock just hvad löneregleringen vidkommer, synes oss en ganska vigtig anmärkning kunna göras. : Den å ena sidan beviljade valfriheten för d klassiska språken, en oundviklig och klok eftergilft för den nya tidens fordran, hade bort förbindas med omtankan att, å andra sidan, låta lärjungarnes genom nämnda valfrihet uppkomna tidsbesparing verkligen komma de öfriga läroämnena till godo. Men sådant är åtminstone icke fallet med naturvetenskaäperna, som blifvit, just i och med löneregleringen, stjufmoderligt behandlade. Att, på samma gång man i skolan iarymmer tvenne bildningslinier med valfrihet i afseende på de klassiska språken, draga så ringa försorg om undervisningen i naturvetenskaperna, att, under det minsta kollegalönen blifvit bestämd till 600 rdr banko, förunna läraren i naturvetenskaperna en inkomst af endast 150 rdr s. m., det kan omöjligen vara riktigt. Man har vid bestämningen af denna lön gifvit tydligen tillkänna, att man icke betraktar naturvetenskapernas kännedom såsom en väsendtlig del af bildningen, utan endast såsom ett artigt bihang dertill, ungefär såsom teckning, musik, gymnastik o., a. d. Ty huru många timmars tjenstgöring kan man billigtvis ålägga läraren i dessa vetenskaper mot lönevilkoret af en så ringa penning? Genom en slik anordning skall man oundvikligen paralysera naturvetenskapernas studium, hvaraf en menlig inverkan följer äfven för universitetet: ty då de flesta, som taga filosofiska graden, egna sig åt skolan, och då densamma numera fordrar lärare uti specialämnen, så lära väl få eller inga söka förvärfva skicklighet i ett läroämne, -som till den grad står helt och hållet utom skolan, att, då lärare i andra ämnen fortgå till allt högre löneinkomster, läraren i naturvetenskaperna är, en gång för alla, bestämd att få åtnöja sig med besagde 150 rdr banko. Den antika klassieitetens målsmän, som sjelfva tre och vilja öfvertyga andra, att bildning är identisk med deras eget vetande, försäkra tidt och ofta, att en grundlig bildning icke kan vinnas utan studium af de gamla språken; och de draga ej heller i betänkande att åberopa erfarenheten, hvarvid de ej blott framhålla exemplet af förra tiders framstående män, utan äfven exemplet af den ungdom, som i våra dagar bildats och bildas. Vittnesbördet från förra tider, på hvilka latinet var en nödvändighet, under det att de moderna språken utbildades till. användbarhet för uttryck af vetenskapliga ideer, bevisa i sjelfva verket jemnt upp ingenting; och vi kunna derföre helt enkelt gå dem förbi. Deremot angår oss mycket nära den erfarenhet, vi kunne hafva om den sednaste generationen, som bildats inom elementarläroverken. Låtom oss derföre taga i skarpt betraktande, huru denna erfarenhet, som klassicitetens ensidiga vänner åberopa, i sjelfva verket är beskaffad. Men först och främst den frågan: hvad vilja dessa klassicitetens förfäktare ådagalägga med åberopandet af sin erfarenhet? Jo, att ynglingar, som åtpjutit frihet från läsningen af klassiska språk, icke desto mindre sakna den grundliga bildning, som sökes, och hvilken, just genom den nämnda friheten, borde så mycket säkrare uppnås i andra ämnen. Hafva de då rätt i sitt påstående? Jal utan gensägelse. Men hvad erfar man vid granskandet af perfarenheten? Jo, att de ynglingar, som knappast åtnjutit någon ordentlig undervisning eller, på sin höjd, en sådan endast under 3 å 4 år, borde, enligt klassicitetsförfäktarnes mening, visa samma mognad i förståndet, som den gamla skolans alumner, hvilka i 9 å 10 år njutit dess undervisning. Som nu detta icke rimligtvis kan vara händelsen, nemligen, att så olika lärotid kan bibringa samma förståndsmognad, så sluta de af ytligheten och svagheten i ena fallet till grundligheten och förträffligheten i det andra. Men låt de ynglingar, som icke studera de klassiska språken, så vidt tid och ålder medgifva, grundligt inhemta de nyare med dessas i alla afseenden rikhaltigare litteratur, lit dem studera matbematik, fysik och naturalhistoria jemte de ämnen, som äro gemen