eller andra ar de motsatta supposiionerna.
—— vn
Ännu ett ord i. Skolfrågan.
Med fägnad hafva vi erfarit, hurusom den
allmänna uppmärksamheten följer den på ena
eller andra stället skeende tillämpningen af det
kungliga cirkuläret rörande reformen af ele-
mentarläroverket. Det är på tillämpningen,
man nu mera gifver akt, sedan man, åtmin-
stone för tillfället, upphört att kriticera cir-
kuläret; Dock synes äfven i afseende på detta
och dess bestämningar åtskilligt ännu vara att
önska; några ändringar eller tillägg vara att
förvänta; och man kan göra sig förvissad om,
att en upplyst regering ej skall underlåta att
noga begrunda den enas eller andras anmärk-
ningar, samt väga de skäl, hvarpå en ännu
delvis fortfarande obelåtenhet grundar sig. En
af de önskningar, som ännu kunna återstå,
vilja vi för tillfället uttala.
Det goda i den förändring, som det kung-
liga cirkuläret åstadkommit, är betydligt. Det
sammanfattas hufvudsakligen i följande: gym-
nasiets sammanslående med skolan, ämnesläs-
ning, tvenne sbildningslinier, valfrihet för de
klassiska språken samt mera jemnade och i
allmänhet förhöjda lärarelöner. Dock just hvad
löneregleringen vidkommer, synes oss en gan-
ska vigtig anmärkning kunna göras. :
Den å ena sidan beviljade valfriheten för d
klassiska språken, en oundviklig och klok ef-
tergilft för den nya tidens fordran, hade bort
förbindas med omtankan att, å andra sidan,
låta lärjungarnes genom nämnda valfrihet upp-
komna tidsbesparing verkligen komma de öf-
riga läroämnena till godo. Men sådant är åt-
minstone icke fallet med naturvetenskaäperna,
som blifvit, just i och med löneregleringen,
stjufmoderligt behandlade. Att, på samma
gång man i skolan iarymmer tvenne bildnings-
linier med valfrihet i afseende på de klassiska
språken, draga så ringa försorg om undervis-
ningen i naturvetenskaperna, att, under det
minsta kollegalönen blifvit bestämd till 600
rdr banko, förunna läraren i naturvetenska-
perna en inkomst af endast 150 rdr s. m., det
kan omöjligen vara riktigt. Man har vid be-
stämningen af denna lön gifvit tydligen till-
känna, att man icke betraktar naturvetenska-
pernas kännedom såsom en väsendtlig del af
bildningen, utan endast såsom ett artigt bihang
dertill, ungefär såsom teckning, musik, gym-
nastik o., a. d. Ty huru många timmars tjenst-
göring kan man billigtvis ålägga läraren i dessa
vetenskaper mot lönevilkoret af en så ringa
penning? Genom en slik anordning skall man
oundvikligen paralysera naturvetenskapernas
studium, hvaraf en menlig inverkan följer äf-
ven för universitetet: ty då de flesta, som taga
filosofiska graden, egna sig åt skolan, och då
densamma numera fordrar lärare uti special-
ämnen, så lära väl få eller inga söka förvärfva
skicklighet i ett läroämne, -som till den grad
står helt och hållet utom skolan, att, då lärare
i andra ämnen fortgå till allt högre lönein-
komster, läraren i naturvetenskaperna är, en
gång för alla, bestämd att få åtnöja sig med
besagde 150 rdr banko.
Den antika klassieitetens målsmän, som sjelfva
tre och vilja öfvertyga andra, att bildning är
identisk med deras eget vetande, försäkra tidt
och ofta, att en grundlig bildning icke kan
vinnas utan studium af de gamla språken; och
de draga ej heller i betänkande att åberopa
erfarenheten, hvarvid de ej blott framhålla ex-
emplet af förra tiders framstående män, utan
äfven exemplet af den ungdom, som i våra
dagar bildats och bildas. Vittnesbördet från
förra tider, på hvilka latinet var en nöd-
vändighet, under det att de moderna språ-
ken utbildades till. användbarhet för uttryck
af vetenskapliga ideer, bevisa i sjelfva ver-
ket jemnt upp ingenting; och vi kunna
derföre helt enkelt gå dem förbi. Deremot
angår oss mycket nära den erfarenhet, vi
kunne hafva om den sednaste generationen,
som bildats inom elementarläroverken. Låtom
oss derföre taga i skarpt betraktande, huru
denna erfarenhet, som klassicitetens ensidiga
vänner åberopa, i sjelfva verket är beskaffad.
Men först och främst den frågan: hvad vilja
dessa klassicitetens förfäktare ådagalägga med
åberopandet af sin erfarenhet? Jo, att yng-
lingar, som åtpjutit frihet från läsningen af
klassiska språk, icke desto mindre sakna den
grundliga bildning, som sökes, och hvilken,
just genom den nämnda friheten, borde så myc-
ket säkrare uppnås i andra ämnen. Hafva de
då rätt i sitt påstående? Jal utan gensägelse.
Men hvad erfar man vid granskandet af per-
farenheten? Jo, att de ynglingar, som knap-
past åtnjutit någon ordentlig undervisning el-
ler, på sin höjd, en sådan endast under 3 å 4
år, borde, enligt klassicitetsförfäktarnes mening,
visa samma mognad i förståndet, som den gamla
skolans alumner, hvilka i 9 å 10 år njutit dess
undervisning. Som nu detta icke rimligtvis
kan vara händelsen, nemligen, att så olika lä-
rotid kan bibringa samma förståndsmognad, så
sluta de af ytligheten och svagheten i ena fal-
let till grundligheten och förträffligheten i det
andra. Men låt de ynglingar, som icke stu-
dera de klassiska språken, så vidt tid och ål-
der medgifva, grundligt inhemta de nyare med
dessas i alla afseenden rikhaltigare litteratur,
lit dem studera matbematik, fysik och natu-
ralhistoria jemte de ämnen, som äro gemen-