ILL DIUtaRd LIT JULalldu ef VILLaUuN et PT TATb rest, som hade önskat sådana, med 1100 fån sar omkring sig, icke medförde något sam nanskott, så lemnade hr W. all tanke på en nre mission i Sverige. Menp, fortfar ban, vi införa nu hr W:s egna ord: Min vän theol. lektor Elmblad i Stockholm lemrade den icke. Han läste i en Hög Författares skrift om Straff och Straffanstalter, p. 124: Vi ega ett a nissionssamfund i Sverige; minne det icke här (i ängelserna) skulle finna ett rikt fält för sitt ädla ymvändelsenit; ty i sanning, inom våra straffanstaler frodas hedendomen vida mer än ibland aflägsna raturtillståndet ännu qvarblifna folkslag. Och Bimblad tog sig dristigheten att erbjuda sin oförruwna verksamhet för denna id, hvilken den Höge så Författaren erkände sig ännu hylla. Redan om somr maren 1849 sökte emellertid E. att vinna mitt löfte ym deltagande i den inre missionens grundläggning. tanke att det då skulle gå lika lätt, som det gick med den yttre missionens. Han påstod, att man i Stockholm, der en ej ringa lös befolkning föga skiljde sig från hedhingarne inom våra straffaunstalter. alltmer omfattat tanken på en inre mission, särdeles efter oväsendet i Mars 1848. Men jag trodde det icke. Kom så 4850 med sina arbetareföreningar i hufvudstaden, närda af giftet i den Feuerbachska antichristiasmen. Då tillät mig ej samvetet att sitta stilla, enär jag ansågs i någon mån behöflig. Ty trädde hedendomen fram ohöljd i rikets centrum. så måste en inre mission visa sig der. Väl kunde 100 smädare der uppstå i stället för en, för att göra till intet min verksamhet för den antiqverede christendomen; men vid en förkänsla deraf ansåg jag. att den redan mest smädade och beljugne passade bäst att först skjuta fram i striden. Han var van alt ej blinka för huggen. Jag erböd mig pu att komma. Men — ryktet härom väckte sorg hos föräldrar, hvilkas barn då bereddes till sin första nattvardsgång. Uppskof skedde med Stockbolmsresan till våren, då jag kunde dröja 2 månader. Emellertid bildades ewt sällskap för den inre missionen i Stockholm, dervid de emoisedda arbetande Iedamöterna ansågo nödigt att förmå hedersledamöter lemns med sina namn en garanti, att intet mot samhällsbeståndet riktadt försök behöfde fruktas, huru mycket man än kunde befara eller låtsa sig befara, då namnet inre mission först nämndes offentligt. Säll skapet utfärdade till mig kallelsebref att komma till bufvudstaden, för att samråda och verka genom offentliga tal vid sällskapets offentliga framträdsnde. På detta kallelsebref, undertecknadt äfven af tre kyrkoherdar i Stockbolm, gaf mig Lunds domkapitel 2 månaders permission för det angifna ävdamiålet. Härutaf ser man, hvilken den egentliga själen varit i detta sällskaps tillkomst samt huru det uppkommit; hvarom så många gissningar ibland allmänheten låtit höra sig. Häraf förklaras äfven tillfyllest sjelfva säliskapets lynne samt det emottagande, som det röat. — Rörande skildrar derpå br W. afskedet ifrån hemmet, då han anträdde sin resa. Man tycker sig just höra en missionär, som sliter sig ur de sinas armar, för att gå okända faror till mötes bland vildar i ett hedenland. Hans ord lyda: I Halfsjuk lemnade jag en djupt bedröfvad maka, som, omgifven af 7 små barn, såg mig nära slutet af ett tjenstår draga åstad till en ort, der Lagerstråle och Gillberg mördats på gatan och der Scott anfallits i sjelfva predikstolen, Hvem kunde neka möjligheten att, när jag borde lära denna stads förlorade söner,, att de ej måtte dyrka passionen som sin rätta Gud, säkrare en lifsfara kunde uppstå, iän pågon vinning, af hvad namn det vara må.n Med öfverraskning läser man härpå om den kallsinnighet, hvarmed hr W. blef emottagen. Man skulle knappt tro, att just i sjelfva den tidpunkt, då hr W. uppträdde, intresset för den inre missionen varit så ringa. — Emellertid yttrar hr W.: I Då jag anländt till Stockholm, hörde jag att den ans råkslösa verksamhet, jag tänkt erbjuda, ansågs onytlig. Jag hade äfven meddelat rikets erkebiskop mitt förslag aw i chor och sakristior katechetisera med den fattigaste, den bjelplösaste befolkningen, trodde ej på dylik nyfikenhet bland dessa. Alla ville latt jag skulle predika i öppna kyrkor. Dertill kände jag kallelse. Men Elmblad ville att jag skulle bålla iföredrag) i en sal om en inre mission. Detta gjorde jeg nödder. Jag ville hellre vara missionär, än befatta mig med en organisation, som jag nästan anLr: nas om behöfva hus. La LR är 2 de ss s78 Ko li lö 3 Tr UR DF NU AA AR m mm -—-—a AM OD In AA AO M Lt som möjligen af nyfikenhet infann sig. Afven hanl :såg som ett byggnadsbekymmer, der ännu inga finOm denna missions ändamål ochkall yttrar han derpå: Klart måste enhvar begripa, att om dennas ej träder in som en hjelphustru vid en stortvätt ä: de lagstadda tjenarne, utan blifver dessa i vägen, så Iskola de alltid kunna förhindra all nyttan af ansträngningen. Att nu en slortvältl var nödig i de större städerna, påstodo alla. Jag förordade ett slags riksladjunkter, som tillfälligtvis kunde användas der mänga främlingar funhos, med hvilka ord. presterskapet ej medbann att tsga befattning. Att utse och underbålla ett slags tillfälliga kringresande predikanter skulle alltså vara det, som sällskapets för den inre missionen stiftelse !omedeibart och närmast bade till föremål. Den stora. frågan biir då, när och hvar sådana hjeiphustrur kunna anses påkallade samt huru delras biträde skall anordnas, att de ej gå delagstadda tjenarne i vägen. Härpå har hvarken hr W. eiler någon annan af sällskapets medlemmar hitintills lemnat något nöjaktigt eller ) ens något svar. Det utkomna häfiet innebåller predikningar löfver Tio Guds bud. Likväl ej i vanlig pre-—-— M-RR ff ee dikoforim, utan sammandragna till en enda afhandiing. I tbeoreiiskt bänseende väntar säkerligen ingen något nytt af hr W. Också har han i intet hänseer.de spridt något nytt eller bögre ljus öfver vårt lifs sedliga väsende och åligganden. I praktiskt hänseende deremot förekomma flera vigtiga erinringar, som, fastän -licke nya, dock lära ganska väl behöfva upprepas. Sabbatbens missbruk, tullförsnillning, lösaktighet, spel, ssordomar, pressens missbruk, supare och bränvinsbränning, och icke minst, naturligtvis, kommunismen, äro i sycnerhet de lastbara föremål, mot hvilka ban ifrar. Vi vilja som prof anföra: Guds femte bud har blifvit i icke ringa grad be aripet af verlden och bar förvandlat verlden på ett förvånande sätt. Blodsutgjutelsen har afiagit vida löfver hvad man kunnat vänta. I den mån kristendomen får intränga, blir ett menniskolif för andra jmenniskor dyrbart. Man jemföre lagmorden i ett vidtbekant land, då alli brast der sönder i vår barndom och då samma sönderbrytning skedde nu vylielgen, och man ser en himmelsvid skillnad . .. kristendomen är vida mer känd, vida mer aktad, äfven bland det oro!igaste slägtet i kristerheten, än den var i slutet af förra årbundradet, ehuru visst icke lita I alle gira had I annfattningen af. uti inträn