ILL DIUtaRd LIT JULalldu ef VILLaUuN et PT TATb
rest, som hade önskat sådana, med 1100 fån
sar omkring sig, icke medförde något sam
nanskott, så lemnade hr W. all tanke på en
nre mission i Sverige. Menp, fortfar ban, vi
införa nu hr W:s egna ord:
Min vän theol. lektor Elmblad i Stockholm lem-
rade den icke. Han läste i en Hög Författares skrift
om Straff och Straffanstalter, p. 124: Vi ega ett a
nissionssamfund i Sverige; minne det icke här (i
ängelserna) skulle finna ett rikt fält för sitt ädla
ymvändelsenit; ty i sanning, inom våra straffanstal-
er frodas hedendomen vida mer än ibland aflägsna
raturtillståndet ännu qvarblifna folkslag. Och
Bimblad tog sig dristigheten att erbjuda sin oför-
ruwna verksamhet för denna id, hvilken den Höge så
Författaren erkände sig ännu hylla. Redan om somr
maren 1849 sökte emellertid E. att vinna mitt löfte
ym deltagande i den inre missionens grundläggning.
tanke att det då skulle gå lika lätt, som det gick
med den yttre missionens. Han påstod, att man i
Stockholm, der en ej ringa lös befolkning föga skiljde
sig från hedhingarne inom våra straffaunstalter.
alltmer omfattat tanken på en inre mission, särdeles
efter oväsendet i Mars 1848. Men jag trodde det
icke. Kom så 4850 med sina arbetareföreningar i
hufvudstaden, närda af giftet i den Feuerbachska
antichristiasmen. Då tillät mig ej samvetet att sitta
stilla, enär jag ansågs i någon mån behöflig. Ty
trädde hedendomen fram ohöljd i rikets centrum.
så måste en inre mission visa sig der. Väl kunde
100 smädare der uppstå i stället för en, för att göra
till intet min verksamhet för den antiqverede chri-
stendomen; men vid en förkänsla deraf ansåg jag.
att den redan mest smädade och beljugne passade
bäst att först skjuta fram i striden. Han var van
alt ej blinka för huggen. Jag erböd mig pu att
komma. Men — ryktet härom väckte sorg hos för-
äldrar, hvilkas barn då bereddes till sin första natt-
vardsgång. Uppskof skedde med Stockbolmsresan
till våren, då jag kunde dröja 2 månader. Emeller-
tid bildades ewt sällskap för den inre missionen i
Stockholm, dervid de emoisedda arbetande Iedamö-
terna ansågo nödigt att förmå hedersledamöter lemns
med sina namn en garanti, att intet mot samhälls-
beståndet riktadt försök behöfde fruktas, huru myc-
ket man än kunde befara eller låtsa sig befara, då
namnet inre mission först nämndes offentligt. Säll
skapet utfärdade till mig kallelsebref att komma till
bufvudstaden, för att samråda och verka genom of-
fentliga tal vid sällskapets offentliga framträdsnde.
På detta kallelsebref, undertecknadt äfven af tre
kyrkoherdar i Stockbolm, gaf mig Lunds domkapitel
2 månaders permission för det angifna ävdamiålet.
Härutaf ser man, hvilken den egentliga sjä-
len varit i detta sällskaps tillkomst samt huru
det uppkommit; hvarom så många gissningar
ibland allmänheten låtit höra sig. Häraf för-
klaras äfven tillfyllest sjelfva säliskapets lynne
samt det emottagande, som det röat. — Rö-
rande skildrar derpå br W. afskedet ifrån hem-
met, då han anträdde sin resa. Man tycker
sig just höra en missionär, som sliter sig ur
de sinas armar, för att gå okända faror till
mötes bland vildar i ett hedenland. Hans ord
lyda:
I Halfsjuk lemnade jag en djupt bedröfvad maka,
som, omgifven af 7 små barn, såg mig nära slutet
af ett tjenstår draga åstad till en ort, der Lager-
stråle och Gillberg mördats på gatan och der Scott
anfallits i sjelfva predikstolen, Hvem kunde neka
möjligheten att, när jag borde lära denna stads för-
lorade söner,, att de ej måtte dyrka passionen som
sin rätta Gud, säkrare en lifsfara kunde uppstå,
iän pågon vinning, af hvad namn det vara må.n
Med öfverraskning läser man härpå om den
kallsinnighet, hvarmed hr W. blef emottagen.
Man skulle knappt tro, att just i sjelfva den
tidpunkt, då hr W. uppträdde, intresset för
den inre missionen varit så ringa. — Emeller-
tid yttrar hr W.:
I Då jag anländt till Stockholm, hörde jag att den
ans råkslösa verksamhet, jag tänkt erbjuda, ansågs
onytlig. Jag hade äfven meddelat rikets erkebiskop
mitt förslag aw i chor och sakristior katechetisera
med den fattigaste, den bjelplösaste befolkningen,
trodde ej på dylik nyfikenhet bland dessa. Alla ville
latt jag skulle predika i öppna kyrkor. Dertill kände
jag kallelse. Men Elmblad ville att jag skulle bålla
iföredrag) i en sal om en inre mission. Detta gjorde
jeg nödder. Jag ville hellre vara missionär, än be-
fatta mig med en organisation, som jag nästan an-
Lr:
nas om behöfva hus.
La
LR
är
2
de
ss
s78
Ko
li
lö
3 Tr UR DF NU
AA AR m
mm
-—-—- a AM OD
In AA AO - - M Lt
som möjligen af nyfikenhet infann sig. Afven hanl
:såg som ett byggnadsbekymmer, der ännu inga fin-
Om denna missions ändamål och- kall yttrar
han derpå:
Klart måste enhvar begripa, att om dennas ej
träder in som en hjelphustru vid en stortvätt ä:
de lagstadda tjenarne, utan blifver dessa i vägen, så
Iskola de alltid kunna förhindra all nyttan af ansträng-
ningen. Att nu en slortvältl var nödig i de större
städerna, påstodo alla. Jag förordade ett slags riks-
ladjunkter, som tillfälligtvis kunde användas der
mänga främlingar funhos, med hvilka ord. prester-
skapet ej medbann att tsga befattning.
Att utse och underbålla ett slags tillfälliga
kringresande predikanter skulle alltså vara det,
som sällskapets för den inre missionen stiftelse
!omedeibart och närmast bade till föremål. Den
stora. frågan biir då, när och hvar sådana hjeip-
hustrur kunna anses påkallade samt huru de-
lras biträde skall anordnas, att de ej gå delag-
stadda tjenarne i vägen. Härpå har hvarken
hr W. eiler någon annan af sällskapets med-
lemmar hitintills lemnat något nöjaktigt eller
) ens något svar.
Det utkomna häfiet innebåller predikningar
löfver Tio Guds bud. Likväl ej i vanlig pre-
-—-— M--
RR ff ee
dikoforim, utan sammandragna till en enda af-
handiing. I tbeoreiiskt bänseende väntar sä-
kerligen ingen något nytt af hr W. Också har
han i intet hänseer.de spridt något nytt eller
bögre ljus öfver vårt lifs sedliga väsende och
åligganden. I praktiskt hänseende deremot fö-
rekomma flera vigtiga erinringar, som, fastän
-licke nya, dock lära ganska väl behöfva upprepas.
Sabbatbens missbruk, tullförsnillning, lösaktig-
het, spel, ssordomar, pressens missbruk, supare
och bränvinsbränning, och icke minst, natur-
ligtvis, kommunismen, äro i sycnerhet de last-
bara föremål, mot hvilka ban ifrar. Vi vilja
som prof anföra:
Guds femte bud har blifvit i icke ringa grad be
aripet af verlden och bar förvandlat verlden på ett
förvånande sätt. Blodsutgjutelsen har afiagit vida
löfver hvad man kunnat vänta. I den mån kristen-
domen får intränga, blir ett menniskolif för andra
jmenniskor dyrbart. Man jemföre lagmorden i ett
vidtbekant land, då alli brast der sönder i vår barn-
dom och då samma sönderbrytning skedde nu vyli-
elgen, och man ser en himmelsvid skillnad . .. kristen-
domen är vida mer känd, vida mer aktad, äfven
bland det oro!igaste slägtet i kristerheten, än den
var i slutet af förra årbundradet, ehuru visst icke
lita I alle gira had I annfattningen af. uti inträn-