Bernard, suckande. Men var mig välkommen,
kära: Zehra.n
Hvad vill det.säga?. ropade zigenerskan
raskt. Edra ögon äro ju ännu helt lifliga. Det
är inte så illa, som ni tror. Kanhända förmår
jag bidraga något till ert återställanle. Jag
kommer derföre hitvandrande ifrån Pyreneerna
med; några rätt goda husmedel, men som jag
ser, uträtta bergskryddorna här icke allt. Det
skulle derföre vara mig kärt, herr Bernard —
eller rättare herr grefve; ty ni skall, som jag
hörer, nu vara en högt förnäm man — om jag
enskildt finge rätt allvarligt undersöka ert onda.x
Felicit syntes förstå vinken och aflägsnade
Bi
g
Nu, berr Bernärd, sade Zehra, helt ogene-
rad sättande sig på en stoljemte sängen, hvad
fattas er då egentligen ?
Lifskraft och lefnadsmod, kära Zehra! Jag
vet att jag dör, sade den sjuke.
Det vore nog! Man vet det annars ganska
gällan och vill icke Hellerfrveta det.—.-Huru bar
ni kommit till denna intressanta kunskap ?
Din mormor har förut sagt mig det! sva-
rade patienten sorgset.
Det är, med er tillåtelse, en uppenbar osan-
ningi afbröt honom Zehra ifrigt. Zilla var
alltför god och förståndig, för att säga något
så enfaldigt och orimligt. Här måste vara nå-
got missförstånd,.
Alideles icke! Hon skänkte mig sin älsk-
ling,,.en höna, som egde underbara egenskaper.
Hon sade då: att min lycka, min existens vore
förknippad vid detta djur.n
Zehra skrattade högt vid dessa ord.
Den stackars Bijou, den dummaste, men
frommaste af alla jordens hönor ropade hon;
ptänkte jag icke att något dolde sig härunder.
Min mormor hade tre älsklingar, på hvilka hon
alltid hade att mästra, modellera och drussera.
Den cne var jag, den andre Bijou och den