Bernard, suckande. Men var mig välkommen, kära: Zehra.n Hvad vill det.säga?. ropade zigenerskan raskt. Edra ögon äro ju ännu helt lifliga. Det är inte så illa, som ni tror. Kanhända förmår jag bidraga något till ert återställanle. Jag kommer derföre hitvandrande ifrån Pyreneerna med; några rätt goda husmedel, men som jag ser, uträtta bergskryddorna här icke allt. Det skulle derföre vara mig kärt, herr Bernard — eller rättare herr grefve; ty ni skall, som jag hörer, nu vara en högt förnäm man — om jag enskildt finge rätt allvarligt undersöka ert onda.x Felicit syntes förstå vinken och aflägsnade Bi g Nu, berr Bernärd, sade Zehra, helt ogenerad sättande sig på en stoljemte sängen, hvad fattas er då egentligen ? Lifskraft och lefnadsmod, kära Zehra! Jag vet att jag dör, sade den sjuke. Det vore nog! Man vet det annars ganska gällan och vill icke Hellerfrveta det.—.-Huru bar ni kommit till denna intressanta kunskap ? Din mormor har förut sagt mig det! svarade patienten sorgset. Det är, med er tillåtelse, en uppenbar osanningi afbröt honom Zehra ifrigt. Zilla var alltför god och förståndig, för att säga något så enfaldigt och orimligt. Här måste vara något missförstånd,. Alideles icke! Hon skänkte mig sin älskling,,.en höna, som egde underbara egenskaper. Hon sade då: att min lycka, min existens vore förknippad vid detta djur.n Zehra skrattade högt vid dessa ord. Den stackars Bijou, den dummaste, men frommaste af alla jordens hönor ropade hon; ptänkte jag icke att något dolde sig härunder. Min mormor hade tre älsklingar, på hvilka hon alltid hade att mästra, modellera och drussera. Den cne var jag, den andre Bijou och den