ZILLA OCH ZEHRA)
BERÄTTELSE Ar C. v. WACHSMAN.
Ett belt år förgick, under hvilket Ber-
nard alltid efter föreskrift egenhändigt ma-
tade den bonöm anförtrodda hönan, utan att
han haft anledning att anlita hennes mystiska
orakel. Nu inträffade en sådan. En förnäm
man sökte hos honom ett lin affyrabundrade-
tusen livres och erbjöd derföre som pant en
betydlig landtegendom. Vilkoren voro så för-
delaktiga, att Bernard härigenom först kom på
tanken, att något eget förhållande råste vara
med den erbjudna säkerheten, emedan mansen
annars på annat sält kunnat förskaffa sig pen-
ningarne. Hastigt föll det honom nu in att
fråga Bijon, Det var mera nyfikenhet att se
huru djuret skulle förhålla sig, än tron på dess
siareförmåga, som bärtill förantedde bonom.
Då nu hönan satt framföre honom för alt Er-
hålla det vanliga kornet, sade han, enbgt fö-
reskrift:
sBijou skall jag lemna herr de R— linet
å fyrahundratusen livres, eler icke? Flan
räckte henne nu de noga räknade trettioen
hvetekornen med högra handen,
Fågeln syntes genast blifva orolig, utstötte
några skråckande ljud, rörde lifligt de röda
ögonen, uppreste fjädrarne och återflög till sil!
mörka gömale. .
Bernard var öfverraskad, och på visst säl!
obehagligt stämd. Denna känsla föranledde
bonom dels att genast sönderrifva ett bref,
hvaruti han antydt berr de R-— att han vare
wenägen att ingå i affiren och dels att inhemta
ogare underrättelser. Under de två följande
garne erfor han nu efter ansträngda forsk-
gar, att herr de R— icke var berättigad.
iutan vissa fränders samtycke förfoga Cfver
Ja A.B. JG 4985, 196, 200, 201, 205, 205 och 208