egendomen, och att dessa vägrat sist bifall
till pantförskrifningen. Han öfvergaf nu hvarje
tanke på låneaffåren och styrktes i sin öfver-
tygese att Bijou egde öfvernaturliga gåfvor.
Två år förgingo utan att något synnerligt till-
Irog sig i Bernards yttre förhåjlanden. Hans
ffärer voro Jika vidsträckta, som vinstgifvande
ch bans anseende i jemnt stigande. Men i
husligt afseende hade för honom uppblomstrat
en lycka, på hvilken han länge förgälves hop-
pats. Felicit födde honom en dotter, och den
nyfödda ver det skönaste barn man någonsin
kunde se. Bernards sällhet var gränslös. Men
den kom honom dock icke att glömma det för
flutna och bans aflidna väninna, som grundlag!
hela hans Jycka. Ofta besökte ban hennes gra
och då äfven hennes efter!emnade familj. Har
emottogs af dem som en gammal kär bekant
och vän. Asan hade redan före Zillas död för-
lorat sin bustru, och gossarze hade uppvuxit
Andtligen förmådde Bernard fadren, att utbyt:
den osunda, för hvarje oväder ustatta byddar
emot en annan boning på en af hans egendo
mar. Här fortfor han mid smedshandtverkel
och samtyckte äfven att gossarne blefvo upp
fostrade för det borgliga lifvet. Han var destc
lättare att förmå dertill, som ban Jlängesedar
skulle öfvrgifvit det besvärliga zigenarelifve!
om icke Zilla — familjens egent!iga hufvud —
afh3llit hborom derifrin. Om Zevra hade Ber
nard icke kunnat erfara något annat, än ati
bon lefde lycklig i trakten af Pyreneerna oci
några år med sin man genomströfvat en sto
det af Spanien.
Längre tid förgick så och Bernard lefde lyck
lig och förnöjd. Felici och hans dotter ut
gjorde hela hans sällhet. Med nästan reiigiö
omsorg följde han Zillas föreskrifter, i aseendt
på den honom anförtrodda befjädrade ätsklin
gen. I den sllvarsamme, ketinksamme grefve
de Caubert skulle nu ingen igenkönt den förr