fatta något beslut, och öfverväg saken under
tiden ifrån alla sidor, ty någon fara eller för-
lust hotar er då.n
Bernard var helt bestört öfver detta med-
delande. Under andra omständigheter skulle
han hållit saken för ett skämt. Zilla syntes
gissa hans tankar.
De döende skämta icke, herr Bernardl
sade hon allvarsamt. Kanhäpda är er lycka,
er existens förbunden med denna höna. Be-
vara den, som en talisman.
Den gamla vinkade Bijou med ett finger och
denna hoppade ögonblickligt upp på Bernards
arm.
Detta förseglade pakett, sade Zilla, lem-
nande honom det, förvarar ni ända till er
femtionde födelsedag. Då — men alldeles icke
förr — bryter ni det och underrättar er om
innehållet. Jag har alltid menat väl med er
— och hvarföre, — det erfar ni då, jemte
andra upplysningar.n
Under det den gamla talade, syntes ännu i
hennes bleka och lidande drag liksom ettsar-
kastiskt leende, och fattande hennes hand sade
Bernard med rörd ton:
,Moder! Förlita er på, att jag punktligt skall
förfara, som ni sagt. Jag skall betrakta detta
djur som ett heligt minne. Ni har älskat det
och er hand har plägat det. Det skall för mig
vara dyrbart.,
O, sade hon, äfven med rörelse, tryckande
sin knotiga hand i hans, det är icke för min,
icke för djurets skul, som jag lemnar er Bi
jou. Jag gör det för er egen skull. En tid
skall komma, då ni skall erkänna min kärlek,
och grunden hvarpå den hvilar.
Er välsignelse, moder! ropade Bernard
djupt gripen.
Den allsmäktige Anlen, som är stor och
(evig i skapande och uppehållande, vare med
leder! ropade Zilta, läggande sina händer på
hans hufvud. Gå nu! Timman kommer, då
min själ nalkas sin öfvergång.
Bernard fattade nu bönan, som lugnat setat
på hans arm, och vacklade ut igenom. dörren.
Han hade aldrig talat med Felicit om zi-