ingenting, just derföre att lagstiftare, -å- 500
franes som å 25, icke hafva och icke kunna
hafva någonting att säga?
Ludvig Filips verk skulle dock blifvit ofull-
ändadt, i hans förvaltning skulle fattats något,
om han icke slutligen träffat en sig värdig mi-
nister. Det var Guizsi, om hvilken fiender och
medtäflare sammansiämmande vittna att ingen
passion, om ej kanhända maktbegäret, någon-
sin har nalkats honom. Ren, som sin mästare,
midt i simma offers pöl, kunde denne store för-
förare på sig lämpa Psalmistens ord: Synden
bafver icke kommit mig vid — vända till mig
hinner ej korruptionen. Han ensam begrep
styrelsens mening, han ensam var Ludvig Fi-
lips vän, likasom A pemantus hos Shakspeare var
Timons. Ja, du var sublim, du store stats-
man, du store man, när du vid banketten i
Lisieux djerfdes uppenbara hemli gheten af din
makt, genom en skål åt korruptionen! Ja, dessa
tegitimister, dessa radikaler, dessa oppositionens
puritaner, dessa jesuiter, dessa statsekonomer,
voro inför dig ett ömkligt pack, trälar åt sin
sinnlighet och sin högfärd, och som du visste
att du med litet guld, litet glitter, kunde förmå
till bvad helst du fann lämpligt. Dina besol-
dade sedolärare voro gamla skökors älskare,
dina snillen hade invigt sig till lyxens och ia-
stens tjenst; men dräggen af deras orenlighet
pöste blott i dina spår och nådde icke dig.