lenna svaghet. Ändtligen föll ett mig in,
buru icke fullkomligt svarande emot min ön-
kan: Bijou skall företräda mitt ställe, skall
olifva er Egeria.n
Den gamla sade två ord på zigenarspråket
och den fula, svarta hönan, hvilken som van-
igt satt i sin vrå, kom plötsligt som en storm-
vind flygande och satte sig på Zillas knä.
Bernard förskräcktes ovilkorligt. Om han
stt ögonblick förut trot!, att den gamla bör-
ade fantisera i feberyra, så kände han sig nu
frestad att anse henne för en hexa och den
ohyggliga hönan för hennes husdemon. Zilla
syntes gissa hans tankar; hon skakade på huf-
vudet och log på sitt vanliga sarkastiska sätt.
Jag ber er, herr Bernard, att taga Bijou
med er och väl vårda det lilla kräket. Det
skall ej lända er till skada, eller ådraga er nå-
gon olägenhet. Bijou är väl uppfostrad. Hen-
nes näring består af hvetekorn och vatten. Det
skall förefalla er underligt, fortfor hon efter
en stund i ironisk ton, att jag skänker er en
höna och rekommenderar henne i mitt ställe
som rådgifvarinna. Ni kan, om ni så behagar,
ifrån två synpunkter förklara detta. Först kan
ni tänka, att jag är så tillgifven det arma dju-
ret, att jag vill försäkra det om En god sköt-
sel, och sedan kan ni äfven antaga, att zige-
genarne tro på själavandring och att jag sjelf
hoppas genom Bijou vara hos er, till dess min
ande återg.r i verldsanden.,
Vid dessa ord såg Zilla på Bernard med säll-
samt uttryck. Han visste icke, om han skulle
anse hvad han hörde för allvar, gyckel, eller
vansinne.
Ni lofvar mig alltsån, fortfor hon, att till
minne af mig väl behandla fågeln, och dagli-
gen med egen hand räcka honom födan. Men
detta får endast ske med venstra banden. Vill
ni åter, för någon vigtig sak, veta den mening,
hvilken jag skulle yttrat, om jag vore per-
sonligen tillhands, så räcker ni Bijou trettioen
hvetekorn, men med högra handen. Åter dju-
ret, så kan ni utan betänkande företaga, eller
bifalla saken; men äter det icke, så vänta tre
dagar med utförandet af ert förslag eller att