satts gäller: att sammanskrapa mynt och söka
nöjet. Den moral, som vunnit öfvervigt under
Ludvig Filips hägn och ännu hyllas, tillstyr-
ker för öfrigt: att icke hafva mer än en hu-
stru, vid äfventyr att sättas på galererna för
tvegifte, men tjugo frillor om man kan; att
duellera på värja och pistol, vid äfventyr att
heta kruka; men att icke slåss vid äfventyr
af åtal för dråp; att slösa och njuta på hvad
vilkor som helst, men dervid se noga til att
all sakfällning undgås för medlen. Nöjet är
nu det yppersta budet ilagen; ingenting högre
erkännes. j
För att i detta kaos återfinna någon bestämd
och bindande moral, någon som erkänner lyd-
nadspligten mot den rättmätigt stiftade lagen,
utan att biott af tvång underkasta sig den,
måste samhället förnyas från roten till toppen.
Men på det att så skulle kunna ske, måste
all den murkenhet och röta, hvarur det orätta
uppspirade och hvarmed det göddes, gå under
fullständigt. An en gång: den furste, som
drog försorg om denna stora förberedelse — var
ban sjelf omoralisk, derföre att ban oför-
skräckt arbetade på det enda nödvändiga: på
förgängelsen af de gamla fördomarne, på det
utslitna samhällsskickets upplösning?
Må man ej förgäta att vid bestämmandet af
hela slägtets angelägenheter bestå skälen icke
i ord, utan i handling; att bevisen här äro
erfarenbetsrön, att grundtankan (noumöne)
här framträder såsom verklighet (vpphenomånep).
Ludvig Filips kalielse var att ådagalägga att
vårt konstitutionella system är negationpernas
negation, en fulländad utopi, likasom vårt kej-
sardöme och den gamla legitimiteten. Stats-
man och praktisk man framförallt, ordar han
icke, utan handlar. Vår parlamentariska stats-
grund anfaller han genom förförelsens makt;
vår monarkiska princip afdagatager han genom
en karrikatyr: genom sitt sätt att utöfva det
så kallade medborgarekonungadömet, det enda
som hans samtid medgaf.
Samma omstörtningsverk har träffat vår ka-
tolicism. Hos ett folk, som icke studerar mer
än vårt — hvad uträtta väl hos det Encyklo-
pedisterna, Voltaire, Rousseau, Dupin, Volney,
Lessing, Kant, Hegel, Strauss, Feuerbach? En
million tjocka böcker binna icke på ett sekel
ändra åsigter ens hos fyratusen läsare. För-
synen griper saken an på annat sätt: hon
låter egoismen träda upp mot dogmatiken;
och slutföljderna blifva ögonskenliga för hela
verlden.
Vågom att säga det: moralens man var just
Ludvig Filip, derföre att han var sitt tidehvarfs
man. Må ordet korruption icke göra oss tvek-
samma; detta ord, så förfärligt för våra osunda
samveten, var just moralitetens namn under
Julistyrelsen. Så ville chartan; så hade För-
synen bestämt i sitt eviga råd.
Ludvig Filip var den ende man inom Eu-
ropa, som på nitton år aldrig föll ur sin roll:
också lyckades honom allt under denna långa
tid. Han undgick konungamördarnes kulor,
riktade af blinda tankar och vacklande händer;
ban qväste faktionerna och intrigerna: hatad
af dem alla, förtrampade han dem och trot-
sade deras djerfhet. Sjelf vek såsom herrskare,
och såsom throninnehafvare i saknad af all
tjusningsförmåga, var han ändå den ödets man,
inför hvilken verlden bugade; i söndringen
mellan de principer, mot hvilka han hade att
strida, låg hans kraft.
Huru kortsynt måste man ej vara, för att
icke märka det djupa och vidtowfattande i en
sådan roll som hans! — Huru? Ludvig Filip
skulle man kunnat kalla en lågsinnad bedra-
gare, en usel gnidare, en själ utan redlighet,
en egennyttig krämare, en platt talare, utan
att han haft ännu lägre handtlangare? Hans
ministrar hafva bekänt det, hans exministrar
utspridt det, Frankrike vet det, gatpojkarne
upprepa det; ingen, ingen har för honom ett
ord af aktning qvar. Lafayette, Dupont de
PEure, Casimir Perier bafva ömsevis utropat,
på damernas!i la Halle språk: den skurken be-
drager oss! Och detta har räckt i aderton år!
Allt hvad Frankrike ägt ädeit, Jefnadsfriskt,
oförskräckt, har upplösts af denna frätande för-
måga; allt bar hemfallit åt förgängelsen: men
ändå — i aderton år har Frankrike icke rest
sig deremot. Och nu, då han fallit: nu, då
republiken har ecras Vinfame,, nu röjer
Frankrike saknad efter honom! Skulle allt då
icke vara slutadt ännu?... Nej, för mitt fo-
sterlands ära skull, för franska namnets skull
förmår jag icke tro på en sådan makt hos det
onda. Denne man, som j påbörden er orätt-
färdighet, som j anklagen för edra ömklighe:
ter, är i mina ögon de förvridna samvetenas
Attila, den revolutionära rättvisans sista gissel
Att nedbryta sjelfständigheter, omstörta öf-
vertygelser, att nedbringa allt till en beräk-
ning öfver vinst och förlust, på det att en n)
teori om myntets begrepp måtte förkunna åter
uppståsdelsens stund och rätt: det var Lud:
vig Filips värf, hans ära. Hvad jag hör an-
föras emot bonom om småaktiga syften, smut-
sigt svek, hvardaglighet, sqvaller, smaklösbet,
frasmakeri, ångerköpt välgörenhet och medgör-
ligt hyckleri — allt detta synes mig glänsa af
ironi och fintlighet. Kan ran t. ex. hitta på
någonting mera krossande för er parlamenta-
riska pratlystnad, än dessa trontal som sägs
ers SNETT SETS E TENESENEEESEEE ESE
ly AA ann Fl tb mig in