senerskan. I dag fann han sig dertill föran-
låten. Han berättade henne allt, utom hans
böjelse för Zehra och den underbara anlednin-
gen, hvarföre den gamla anförtrott honom hö-
nan. Hvad det seduare angick, sade han bott,
att den gamla fattat en besynnerlig kärlek tiil
djuret och att han som ett minne af henne
emottagit det. Felicite sade, att hon nu er-
inrade sig, att bon hört talas om zigenerskan
Zilla, såsom begåfvad med profetisk iörmåga,
men att hon aldrig sett henne. Detta förekom
Bernard så mycket sällsammare, som Zilla så
noga kände fröken de Cbhamans. Följande da-
gen begaf han sig åter tili den gamlas boning.
Hon hade aftonen förut aflidit och eniigt hen-
nes förut bestämda uttryckliga förordnande,
var hon redan vid solens uppgång af familjen
begrafven, i en närbelägen skogslund. Hon
hade förbjudit, att på sin graf resa något min-
nesmärke; men för att igenkänna stället lät
Bernard derpå plantera två unga popplar.
Han tillsade familjen, att så ofta någon af
dem behöfde hjelp och understöd, vända sig
till honom.
För att på bästa sätt efterkomma den gam-
tas vilja beslöt han, att anvisa Bijou en egen
ptats i sin våning. Han lät törfärdiga en mes-
singsbur, så sior att en menniska deruti kun:
nat rymmas, och ställde den vid fönstret i sitt
skrifrum; men till hans förundran, trifdes icke
hönan der, utan uppsökte sig alltid det mör-
kaste hörnet i rummet, bakom en skärm.
Först då Bernard satte buren dit syntes Bi-
jou tillfreds. Här satt fågeln hela långa da:
gen, och Jem? ade, ehuru dörrarne stodo öppna,
icke oftare bl n, än då Bernard ropade nam-
net: Bjou. Då kom hönan flaxande, satte
sig på hans knä och förtärde de hvetekorn,
som han efter föreskrift räckte henne med ven-
ira banden, och såg på bonom med de röda
ögonen så förståndigt, att Bernard var nära
frestad alt tro på en metamorfos och att Bi
jun vore Zitlas andra jag.
Bernards affärer togo vid den tiden allt lyck-
ligare fart och han hade icke en enda gång