———————.nnÅ — i
En karakteristik öfver Ludvig Filip.
Ibland de märkvärdigaste karakteristiker, som
ännu hafva blifvit uppdragna öfver Lud-
vig Filip, är utan tvifvel följande, som på sam-
ma gång gör rättvisa åt den numera aflidne
furstens personliga egenskaper och tillika på
ett skoningslöst sätt tecknar hufvuddragen i
hans offentliga karakter eller bestämmelse så
som representant af ett slags öde, såsom verk-
ställare af en del af den rörelse, somm ligger i
den stora verldsplanen. Framställningen, ehuru
skarp, är så genialisk, att den säkert skall lä-
sas med nöje. Den lyder sålunda:
Likasom den 18 Brumaire (då Napoleon för-
jagade den lagstiftande församlingen) beh fdes
en man, för att upprätthålla den vacklande re-
volutionen, likaså behöfdes år 1830 en man,
för att fullända det gamla systemets förfall;
Ludvig Filip var denne man.
Granska honom närmare: han är öppet och
samvetsgrannt förstörare. I sin enskilda lef-
nad oåtkomlig för förtalet och oklanderlig,
förderfvare af andra, men oförderfvad sjelf,
vet han hvad han vill och hvad han gör. En
förfärlig kallelse har fallit på hans lott; men
han efterkommer den; han fullföljer sitt värf
med hängifvenhet och framgång, utan att stö-
ras af någon gudomlig eller mensklig lag, utan
alla samvetsagg. Till andras samveten håller
han nyekeln i sin hand; ingen föresats mäk-
tar motstå honom. Åt statsmannen, som talar
med honom om landets behof, bjuder han ett
stipendium för en uppvexande son; den ka-
tolske presten, som ordar om kyrkans behof,
befinner sig, till sin bestörtning, oförmärkt inne
på ett samspråk om sina väninnor. Samveten
stupa på Ludvig Filips segerbana lika talrikt,
som soldater på Napoleons; kejsaren skakades
ej af blodbadet; Ludvig Filip röres ej vid sjä-
larnes förtappelse. Napoleon, beherrskad af ett
öde, som han anade utan att begripa, gaf lugnt
signalen till millioners slagtning; men var han
väl derföre något vidunder i menniskoskepnad
— någon Nero, någon Domitianus?... Lud-
vig Filip, allvarsam familjfader, sedlig enherr-
skare öfver sig sjelf och bland de sina, stod
likasom i förbund med afgrunden till andra ät-
ters förderf; inför Gud och verldshistorien står
han dock ansvarsfri.
Om uslingar, för en syssla, en titel, afsvärja
hvad de inom sig nödgas erkänna för dygd,
rättvisa, heder, så äro synden och vanfrejden
deras. Men han: statens öfverhufvud, det för-
derfvade samfundets representant, Försynens
redskap: hvari åsidosätter väl han moralens
bud? Befalla de honom ej att rödja dessaåt för
gängelsen hemfallna samveten undan från fram-
skridandets bana, der de ligga i vägen? Blef
det ej hans kall, att genom alla honom tiill-
gängliga medel underlätta skickelsens fullbor-
dan?
Häfderna och eftertankan säga oss gemen-
samt att moralen, ehuru orubblig till sitt vä-
sen, omskiftar i sina former. Hos kristendo-
mens första bekännare påbjöd den all enskild
egendoms öfverlåtande åt församlingen; hos
martyrerna att offra sitt blod för bekräftelsen
af en tradition; i ett följande tidskifte att med
eld och svärd utrota saracener, kättare och
kommunister. År 1793 bestod moralen hos oss
i förkastelse af konungamakten; tio år sednare
i hat emot folkmakten; tio millioner röster in-
tygade att sådant var det rådande tänkesättet.
I närvarande ögonblick är kyrkan i misskre-
dit och filosofien tveksam; folksuveräniteten,
representera i! af mer eller mindre behöriga om-
bud, går som i ett töcken; lefnadsreglorna hafva
råkat i fullständig förvirring; allt hos dem är
godtyckligt och ovisst; blott en enda grund-