att begifva sig till Chateau dEau. Ankom-
men dit, gjorde några kungliga pager honom
uppmärksam på konungen, som gick upp och
ned i en all med den berömde Lenötre —
skaparen af trädgårdarne och parkerna i Ver-
sailles. Som det syntes, märkte konungen ho-
hom genast, ty han vinkade till en på något
afstånd stående kammarherre, hvilken, skyn-
dande till Bernard, sade, att hans majestät
väntade honom,
Konung Ludvig var redan då en man i fram-
skriden ålder, men hans yttre var ännu af
fullkomlig manlig skönhet. Drag, min och håll-
ning stodo i högsta harmoni. En gloria af
majestät omsväfvade det hela.
Med ytterst nådigt leende afbörde konungen
den tacksägelse, som Bernard med känbar rö-
relse mera stammade, än uttalade.
Det tar varit mig ett nöje att tilldela er
en orden,, sade konungen, då Bernard slutat
sitt tal. Det har egentligen förut varit min
afsigt, men så kom kriget och händelsernas
tvång bragte för ögonblicket detta, som mye-
ket annat godt och tillbörligt, i förgätenhet.
Men vet ni, chevalier, hvarföre jag egentligen
låtit inbjuda er till Marly? tillade han med
nådigt leende. Man har sagt mig, att ni är
en man af smak, som i Vitry låtit verkställa
sköna trädgårdsanläggningar och vattenlednin-
gar. Nu är jag något stolt öfver hvad Lenötre
här åstadkommit och önskade att någon, som
förstår sig på hortikultur och vattenkonster,
ville först se de sednare innan de blifva, till-
gängliga för publiken. Kom derföre med mig,
betrakta dem, och säg mig sedan er mening.
Bernard visste icke om han vakade eller
drömde. Konung Ludvig, den store Ludvig,
lät honom komma, för att rådfråga hans smak.
Konungen, som i hela Europa gällde för ett
orakel i smak och skön konst. Det var oer-
hördt! Men hvad som öfversteg alla gränson