att begifva sig till Chateau dEau. Ankommen dit, gjorde några kungliga pager honom uppmärksam på konungen, som gick upp och ned i en all med den berömde Lenötre — skaparen af trädgårdarne och parkerna i Versailles. Som det syntes, märkte konungen hohom genast, ty han vinkade till en på något afstånd stående kammarherre, hvilken, skyndande till Bernard, sade, att hans majestät väntade honom, Konung Ludvig var redan då en man i framskriden ålder, men hans yttre var ännu af fullkomlig manlig skönhet. Drag, min och hållning stodo i högsta harmoni. En gloria af majestät omsväfvade det hela. Med ytterst nådigt leende afbörde konungen den tacksägelse, som Bernard med känbar rörelse mera stammade, än uttalade. Det tar varit mig ett nöje att tilldela er en orden,, sade konungen, då Bernard slutat sitt tal. Det har egentligen förut varit min afsigt, men så kom kriget och händelsernas tvång bragte för ögonblicket detta, som myeket annat godt och tillbörligt, i förgätenhet. Men vet ni, chevalier, hvarföre jag egentligen låtit inbjuda er till Marly? tillade han med nådigt leende. Man har sagt mig, att ni är en man af smak, som i Vitry låtit verkställa sköna trädgårdsanläggningar och vattenledningar. Nu är jag något stolt öfver hvad Lenötre här åstadkommit och önskade att någon, som förstår sig på hortikultur och vattenkonster, ville först se de sednare innan de blifva, tillgängliga för publiken. Kom derföre med mig, betrakta dem, och säg mig sedan er mening. Bernard visste icke om han vakade eller drömde. Konung Ludvig, den store Ludvig, lät honom komma, för att rådfråga hans smak. Konungen, som i hela Europa gällde för ett orakel i smak och skön konst. Det var oerhördt! Men hvad som öfversteg alla gränson