23 Maj utkom JM i af Ån en gång Folkets Röst, som sedermera oafbrutet fortgått. Den första Folkets Röst har icke kunnat innehålla hvad åtalade artikeln förutsätter, och att hr Sjöberg i detta fall tager åt sig vår artikel, är således lika genialiskt, som om han ville stämma dem, som i tryck berättade det en Sjöberg uppfunnit krutet, en Sjöberg ibjälslagit Carl den XII — hvilket allt hvarken k:n förvilla eller förleda, emedan det är så uppenbart orimligt. 3) Återstår således ingenting annat för hr Sjöberg, nu till sluts, än att med Folkets Röst möjligtvis menats den enda tidning, som vid uppgifven tid utgafs under någorlunda liknånde namn, d. v. s. Ånen -gång-Folkets-Röstv. Men jag har redan bevisat, att hr Sjöberg icke är såsom dess utgifvare lagligen förpligtad, och således icke heller inför lagen såsom utgifvare berättigad. Sedan jag nu emot giltigheten af hr Sjöbergs stämning anfört bevis såväl från ordalydelsen och andemeningen, allmänna Tättsbegreppen och tryck frihetsförordningen, och Foölkröster både lefvande och döda, som slutligen från hr Franz Sjöberg sjelf, skall jag sist visa stämningens absurditet genom en dubbel bevisning ex absurdo: a) Om hr Sjöberg i dag godkännes såsom utgifvare, hvad vill då rätten göra med den eller dem, som uttagit tillståndsbref, i fall de skulle stämma mig i morgon? Vill rätten förklara dem obefogade, eller ålägga mig att svara i flera än ett åtal för denna sak? eller vill rätten på förhand garantera mig, att icke någon sådan stämning skall komma i i fråga? M bd) Och vidare: i åtskilliga n:r af Ån en gång Folkets Röst och sednast i det, som först omtalade att detta åtal förestod, finnas yttranden, dem jag anser för mig förnärmande. Om jag nu, hvilket i detta ögonblick icke är tillfyllest afgjordt, beslutar mig att instämma det bladet, — månne jag då skulle träffa hr Franz Sjöberg såsom utgifvare och af honom få den upprättelse, lag förmår? Iogalunda, utan en helt annan person, kanhända t. ex. en stackars skräddare, oskyldig till saken så fullkomligt, som det i natt födda barnet. Skulle således hr Franz Sjöberg efter lystmäte få såsom utgifvare stämma mig, men icke såsom utgifvare af mig någonsin kunna stämmas ? Hr Sjöberg å sin sida anmärkte, att det icke gerna kunde vara underkastadt tvifvel, att den i åtalade artikeln antydde utgifvaren vore Sjöberg; men att det tillkomme icke Rådhusrätten, utan en jury, att pröfva huruvida samma artikel kunde vara mot Sjöberg förnärmande eller icke, hvarföre Sjöberg anså, Rådhusrätten icke heller vara behörig att i så beskaffadt mål som detta afgöra Sjöbergs befogenhet att kära eller icke. En dylik pröfoing mente Sjöberg kunna leda till det resultat, att hvem som helst finge i tryck ansvarslöst kränka sin nästas heder bäst man behagade, endast man iakttoge den försigtigheten att ej utsätta den angri, nes namn. Sjöberg anmärkte äfven, att uti den under hr Hellbergs auspicier stående Posttidningen hade han i sina referater i det bekanta Philipsonska tryckfrihetsmålet nyligen gjort sig all möda, för att, med åberopande både af moral och hederskänsla, bevisa det Sjöberg vore utgifvare af Folkets Röst, och att han äfven högeligen jublat, då en annan af Rådhusrättens afdelningar förklarade Sjöberg för utgifvare af tidningen. — Emellertid ansåg Sjöberg detta ådagalägga, att Hellberg icke vore lika nogräknad i afseende å moral och hederskänsla då det gällde hans eget skinn, som då fråga vore att komma åt en motståndare. ) Under förhandlingen hördes en rusig person på ett oanständigt sätt genom mumlingar cch buller störa hr Hellberg under uppläsningen af anförandet, och ordföranden tillsade om hans utvisande. — Då milet mellan kammarjunkaren Pontin och v. notarien Franz Sjöberg förliden måndag åter förekom vid rådstufvurätten, uppträdde som vanligt Morgonbladsgeranten Johan Petter Svensson såsom ombud för kammarjunkaren. — Domstolen skulle nu afkunna sitt beslut om hr Sjöberg skulle såsom utgifvare ingå i svaromål eller ej, men som detta äfven rörde konstförvandten Hedman, hvilker uttagit tillståndsbref på utgifvandet af tidningen Folkets Röst, så beslöt rätten att först höra honom, hvarföre målet uppsköts. — Samma dag förevar på första afdelningen af rådstufvurätten ett besynnerligt mål angående tillgrepp af en sedel å 400 rdr bko, hvarföre en liten flicka är anklagad och häktad. Den tilltalade, eburu till utseendet kmappt 44 år, är dock så gammal, att bon i år blifvit konfirmerad. Hos den förafskedade polisbetjenten Spår gberg hyrde sig för en tid sedan ett fruntimmer ett rum med möbl r. Flere gånger märkte hyresgästen mindre betydande förluster, utan att veta på hvad sätt eller genom hvem snatterierna skedd . Flere personer varnade henne för värdfolket, men hon rät tade sig icke derefter. En dag ville Spångberg låna penningar af henne, men hon nekade; hon hade blott en hundrabankosedel, som hon icke ville vexla utan skulle gömma till framtida behof. Dagen derefter fann hon sedeln bortstulen, och kunde icke begripa hvem som varit i hennes gömmor. Hon gjorde allarm, och Spångberg förklarade sig misstänka tjensteflickap, som förut, enligt hans uppgift, skulle gjort sig högst illa känd genom opålitlighet och fallenhet för snatteri. Polisbetjening tillkom, flickan examinerades, erkände att hon tillgripit sedeln, men gjorde högst motsägande och otroliga uppgifter. Så förklarade hon, att hon tagit en sedel, men trodde att den var blå; vidare sade hon till en början, att bon kastat den på en grushög, men ändrade denna uppgift sedermera och berättade, att hon kastat den på elden, 0. 8. V. Samma otillförlitlighet i uppgifter visade hon inför rådstufvurätten. Hon undskyllde sig med att bon varit rädd, men oaktadt ordföranden föreställde henne att hon hade största fördelen af att tala sanning, var hennes berättelse ganska oredig. Målsegaren uppgaf emellertid, att hennes nycklar förkommit, utan att hon förstått hvem som kunnat anamma dem i hennes rum, dit ingen mer än Spångbe:gs under hennes frånvaro hade tillträde. En dag, då hon en längre tid saknat och sökt sin byrånyckel, fann hon den helt oförmodadt ligga framme på byrån. Ingen mer än Spångberg och hans hustru bade varit inne i rummet den dagen, och hustru Spångberg hade blott varit inom dörren, så att hon omöjligen kunnat lägga nyckeln på byrån. Föröfrigt bemödade sig såväl Spångberg som hans