23 Maj utkom JM i af Ån en gång Folkets Röst,
som sedermera oafbrutet fortgått. Den första Fol-
kets Röst har icke kunnat innehålla hvad åtalade
artikeln förutsätter, och att hr Sjöberg i detta fall
tager åt sig vår artikel, är således lika genialiskt,
som om han ville stämma dem, som i tryck berät-
tade det en Sjöberg uppfunnit krutet, en Sjöberg
ibjälslagit Carl den XII — hvilket allt hvarken k:n
förvilla eller förleda, emedan det är så uppenbart
orimligt.
3) Återstår således ingenting annat för hr Sjöberg,
nu till sluts, än att med Folkets Röst möjligtvis
menats den enda tidning, som vid uppgifven tid ut-
gafs under någorlunda liknånde namn, d. v. s. Ån-
en -gång-Folkets-Röstv. Men jag har redan bevisat,
att hr Sjöberg icke är såsom dess utgifvare lagligen
förpligtad, och således icke heller inför lagen såsom
utgifvare berättigad.
Sedan jag nu emot giltigheten af hr Sjöbergs
stämning anfört bevis såväl från ordalydelsen och
andemeningen, allmänna Tättsbegreppen och tryck
frihetsförordningen, och Foölkröster både lefvande och
döda, som slutligen från hr Franz Sjöberg sjelf, skall
jag sist visa stämningens absurditet genom en dub-
bel bevisning ex absurdo:
a) Om hr Sjöberg i dag godkännes såsom utgif-
vare, hvad vill då rätten göra med den eller dem,
som uttagit tillståndsbref, i fall de skulle stämma
mig i morgon? Vill rätten förklara dem obefogade,
eller ålägga mig att svara i flera än ett åtal för
denna sak? eller vill rätten på förhand garantera
mig, att icke någon sådan stämning skall komma i
i fråga? M
bd) Och vidare: i åtskilliga n:r af Ån en gång
Folkets Röst och sednast i det, som först omtalade
att detta åtal förestod, finnas yttranden, dem jag an-
ser för mig förnärmande. Om jag nu, hvilket i detta
ögonblick icke är tillfyllest afgjordt, beslutar mig att
instämma det bladet, — månne jag då skulle träffa
hr Franz Sjöberg såsom utgifvare och af honom få
den upprättelse, lag förmår? Iogalunda, utan en
helt annan person, kanhända t. ex. en stackars skräd-
dare, oskyldig till saken så fullkomligt, som det i
natt födda barnet. Skulle således hr Franz Sjöberg
efter lystmäte få såsom utgifvare stämma mig, men
icke såsom utgifvare af mig någonsin kunna stäm-
mas ?
Hr Sjöberg å sin sida anmärkte, att det icke gerna
kunde vara underkastadt tvifvel, att den i åtalade
artikeln antydde utgifvaren vore Sjöberg; men att
det tillkomme icke Rådhusrätten, utan en jury, att
pröfva huruvida samma artikel kunde vara mot Sjö-
berg förnärmande eller icke, hvarföre Sjöberg anså,
Rådhusrätten icke heller vara behörig att i så be-
skaffadt mål som detta afgöra Sjöbergs befogenhet
att kära eller icke. En dylik pröfoing mente Sjö-
berg kunna leda till det resultat, att hvem som helst
finge i tryck ansvarslöst kränka sin nästas heder bäst
man behagade, endast man iakttoge den försigtighe-
ten att ej utsätta den angri, nes namn.
Sjöberg anmärkte äfven, att uti den under hr
Hellbergs auspicier stående Posttidningen hade han
i sina referater i det bekanta Philipsonska tryckfri-
hetsmålet nyligen gjort sig all möda, för att, med
åberopande både af moral och hederskänsla, bevisa
det Sjöberg vore utgifvare af Folkets Röst, och
att han äfven högeligen jublat, då en annan af Råd-
husrättens afdelningar förklarade Sjöberg för utgif-
vare af tidningen. — Emellertid ansåg Sjöberg detta
ådagalägga, att Hellberg icke vore lika nogräknad i
afseende å moral och hederskänsla då det gällde hans
eget skinn, som då fråga vore att komma åt en
motståndare. )
Under förhandlingen hördes en rusig person på
ett oanständigt sätt genom mumlingar cch buller
störa hr Hellberg under uppläsningen af anförandet,
och ordföranden tillsade om hans utvisande.
— Då milet mellan kammarjunkaren Pontin och
v. notarien Franz Sjöberg förliden måndag åter
förekom vid rådstufvurätten, uppträdde som vanligt
Morgonbladsgeranten Johan Petter Svensson såsom
ombud för kammarjunkaren. — Domstolen skulle nu
afkunna sitt beslut om hr Sjöberg skulle såsom ut-
gifvare ingå i svaromål eller ej, men som detta äfven
rörde konstförvandten Hedman, hvilker uttagit till-
ståndsbref på utgifvandet af tidningen Folkets Röst,
så beslöt rätten att först höra honom, hvarföre må-
let uppsköts.
— Samma dag förevar på första afdelningen af
rådstufvurätten ett besynnerligt mål angående till-
grepp af en sedel å 400 rdr bko, hvarföre en liten
flicka är anklagad och häktad. Den tilltalade, eburu
till utseendet kmappt 44 år, är dock så gammal, att
bon i år blifvit konfirmerad.
Hos den förafskedade polisbetjenten Spår gberg
hyrde sig för en tid sedan ett fruntimmer ett rum
med möbl r. Flere gånger märkte hyresgästen min-
dre betydande förluster, utan att veta på hvad sätt
eller genom hvem snatterierna skedd . Flere per-
soner varnade henne för värdfolket, men hon rät
tade sig icke derefter. En dag ville Spångberg låna
penningar af henne, men hon nekade; hon hade blott
en hundrabankosedel, som hon icke ville vexla utan
skulle gömma till framtida behof. Dagen derefter
fann hon sedeln bortstulen, och kunde icke begripa
hvem som varit i hennes gömmor. Hon gjorde al-
larm, och Spångberg förklarade sig misstänka tjenste-
flickap, som förut, enligt hans uppgift, skulle gjort
sig högst illa känd genom opålitlighet och fallenhet
för snatteri. Polisbetjening tillkom, flickan exami-
nerades, erkände att hon tillgripit sedeln, men gjorde
högst motsägande och otroliga uppgifter. Så förkla-
rade hon, att hon tagit en sedel, men trodde att
den var blå; vidare sade hon till en början, att bon
kastat den på en grushög, men ändrade denna upp-
gift sedermera och berättade, att hon kastat den på
elden, 0. 8. V.
Samma otillförlitlighet i uppgifter visade hon inför
rådstufvurätten. Hon undskyllde sig med att bon
varit rädd, men oaktadt ordföranden föreställde henne
att hon hade största fördelen af att tala sanning, var
hennes berättelse ganska oredig.
Målsegaren uppgaf emellertid, att hennes nycklar
förkommit, utan att hon förstått hvem som kunnat
anamma dem i hennes rum, dit ingen mer än Spång-
be:gs under hennes frånvaro hade tillträde. En dag,
då hon en längre tid saknat och sökt sin byrånyc-
kel, fann hon den helt oförmodadt ligga framme på
byrån. Ingen mer än Spångberg och hans hustru
bade varit inne i rummet den dagen, och hustru
Spångberg hade blott varit inom dörren, så att hon
omöjligen kunnat lägga nyckeln på byrån.
Föröfrigt bemödade sig såväl Spångberg som hans