ZILLA OCH ZEHRA)
BERÄTTELSE ar C. v. WACHSMAN.
Du har rätt, sade hon med en nickning.
Och då herr Bernard är vår vän, så kunna
och böra vi tala öppet med bonom. Allt bi-
lägges då på bästa sätt. En förbindelse med
Zehra kan redan derföre icke komma i frågav,
sade hon, emedan hon redan är förlofvad med
en ung man af vår natior. Kanhända har ni
på Pont-Royal sett den vackra, smärta yng-
lingen ifrån Pyreneerna?
Huru ? ropade Bernard öfverraskad. Han,
som i går klippte hunden?
Alldeles!s svarade Zehra. Han klipper hun-
dar och hans far reparerar råttfällor.
Bernard föll som ur skyarne. Den gamla
syntes njuta af hans förvåning. Hennes ögon
blefvo lifligare, i hennes drag spelade ett le-
ende och en viss triumf.
Lär, herr Bernard, sade hon sedan, att
zigenaren är stolt och att äfven tiggaren kan
förakta rikedomen.
Den gamla sade åter två asiatiskt klingande
ord till Zehra, och denna lemnade hastigt rum-
met.
Ni torde nu finna, herr Bernard,, sade Zilla
härefter i lugnaste ton, att under dylika för-
hållanden någon förbindelse emellan er och
Zehra icke kan komma i fråga. Efter några
dagar skall ni äfven tacka mig, för det jag
hindrat er ifrån att blifva ett åtlöje för hela
Paris. Icke dess mindre qvarstår min öfver-
tygelse, att ni så snart som möjligt bör gifta
er. Ni behöfver en maka, som älskar er och
till hvilken ni, jemte kärlek, eger fullt för-
troende. Då jag nu tillfälligtvis känner en så-
dan ...
Så vill ni förhbjelpa mig till skatten I af-
bröt henne Bernard kort och med förtrytsam
min. Min fru, jag är derföre högst förbun-
den, men -.:-.
Ni vill sjelf söka en sådans, inföll Zilla.
Ingenting är billigare. Men då man vid sö-
) Se A.B. JM 195, 196, 200 och 201