ZILLA OCH ZEBRA )
BERATTELSE Ar C. y. WACHSMAN.
Äfven jag anhåller derom; sade Corneille.
Detta gåtlika folk, som lika med Ahasverus
synes vara dömdt att vandra ända till dagar-
nes slut, intresserar mig på det högsta.n
Jag har föga att säga er;, svarade Bernard.
Det hela förekommer mig lika dunkelt, som
er; men det lila jag vet, vill jag gerna med-
dela. Det är ingen hemlighet.,
Det är pu snart tio år sedan min far dogs;
berättade han. I sin sista sjukdom och sedan
ban upprättat silt testzmente, låt han en dag
kalla mig till sig. Samuel, sade han, jag har
förklarat min sista vilja, i afseende på alla dem
som jag är skyldig tacksamhet. Fullgör sam-
vetsgrant alla mina föreskrifter, du är min ende
arfvinge och erhåller mer än nog för att lefva
Ett är det likväl, som för mig försvårar skils-
messan. En varelse lefver, som jag är tack-
samhet skyldig, och som jag icke förmått tacka
efter förtjenst. Jag har möts med afslag vid
hvarje omtanka fc denna varelses framtid.
Endast genom enirögen bön kunde jag beveka
den, att emo:taga it porträtt och lofva mig,
att vända sig till dig om bjelp, ifeil så erfor
dras. Emellan oss bief öfvereuskommet, au
du då skulle såsom tecken få denna bild di;
tillsänd, med fordran på ett samtal. Om sådan
igtröffer, så ber jag, — så befaller jag dig, 2t
utföra all: hvad som fordras. Det kan icke var:
annat än godt. Jag skulle icke dö lugn, om jag
icke vore öfverlygad, att du under alla om-
ständigheer skall efterkomma anmaningen.
Lofva mig det, så sant du vill vara och anses
för en redlig men!
Det är lic begripligt, mina herrar, att jeg
villigt lofsade min far detta; fortfor Bernard,
) öe ÅA. B. MM 195.