Kerrespondens-artikel. :
Berlin d. 42 Aug. 1850.
Ryktena förkunna just nu, att en söndring
ändtligen inträffat inom ministeren, hvaraf man
förutser att de två ministrar, som påyrkat en
kraftfull politik och unionens upprätthållelse,
komma att afgå för att lemna platsen öppen
åt österrikiska partiet. Fredsslutet med Dan-
mark skuile således haft sin förutsedda följd.
Österrike sed dess bundsförvandter hafva för-
stått att begagna det, till det allmänna tänke-
sättets vpretande i det ytt rsta mot Preussen;
medar :esingen inom v ri eget land helt och
hållet misiat allt förtroende och blifvit mål för
den bitiraste opposition.
Det likväl ej nu det demokratiska partiet
som anfaller ministeren. Detta så skoningsöst
förföljda parti har tvärtom för närvarande klok-
het nos sit hålla sig så stilla som möjligt och
endast ropa till de öfriga: Vi hafva förespått
er det! Oss har man till en början undertryckt
med vald: nu kommer ordningen till er! En-
våldsmakten hatar — och bekänner det öppet —
de konsiivetionelle ännu mer än demokraterna.
Den brir sis hvarken om rätt och pbgt eller
nationaiira uch samvete; den eftersträfvar en-
dast väld: privilegier och beståndet af sina så
kallad itössvärfvade fördelar, och den skall
icke hviia iörr än den hunnit fullständigt åter-
upprätta sl som fsnns före Marsoroligheterna.
Efter tungörelsen om pressförfattningarne den
5 Juni har jndtligen äfven det konstitutionella
partiet (::. ögonen öppna, och märker nu sjelf
att på n:goning ärligt i grundlagsväg icke är
att tänka usder närvarande styrelse. Den van-
sinnigs underofficern Sefeloges konungamord-
försök her begagnats som svepskäl till tryck-
friheter.s q aning, medelst postförbud, borgens-
åläggariden ch polishinder. Förbittringen öf-
ver dessa vidunderligheter skulle dock snart
stegras ylierligare, såväl genom vissheten att
man icke mera påtänker unionens förverkli-
gande och parlamen!ets sammankallande, som
genom fredss!utet med Danmark. Genom detta
bedröl.ades och uppbragtes icke blott de sken-
konstituti 2 och en stor del af den på gam-
malt vis liberala byrcskratien, utan äfven de
tänkarde inom armeen. Regeringen vågar ej
heller u jörhindra insamlingarnes fortsättning
öfveral!l 1:11 Slesvizholsteins understödjande vid
kriget Danmark, i trots af freden, el!er
att hjelp seaingarne för detta ändamål utireda
sis me: mer i hela riket, med de mest
ansedd: -ch örmögna män i spetsen; den vå-
gar ej ndra att hundratals unga män, tjenst-
lediga ciffcerare, underofficerare och soldater
ila till Kiel, för att inträda i Holsteinska hä-
rens le Det enda, som poiisen tilltrott sig
att förbjuda. är anställandet af offentliga kon-
certer och nstbarheter till hertigdömenas för-
mån, — ct temligen löjligt hinder, då allt an-
nat i s syftnivg medgifves. Vredens och
förnärmeisens skri Jjuder emellertid allmänt
genom Tvsli and, och vår styrelse befinner sig
i den svara 2 ställning; ty på henne faller
hela skar: .cn att hafva förrådt Tysklands ära.
Man borde tkväl härvid vara billig och gifva
bvar och o sitt: man borde återkasta van-
ärans börda Ull största delen på dem, som nu
larma 11 högljudt deröfver. Jemföres Öster-
rikes låsiunade statskonst med den maktlösa
och råd-illa. som så djupt förnedrat Preussen,
så är den förra långt mera värd fördömelse.
Tyska folket har bestämdt förlorat spelet, och
furstarne spela numera ensamme sinsemellan
om vinsien, hvarvid den dynastiska fåfängan
icke by sz det minsta om nationens skam.
Afven d- balrofficiella bladen i Wien och Ber-
lin medgif7a att förvirringen och upplösningen
stigit tili vet yttersta, och det måste vara långt
kommet sir en så försigtig opinionsorgan, som
Augsburgs Allgemeine Zeitung, nyligen kunde
yttra, at sedan freden i Luneville har Tysk-
land ick rit så förödmjukadt, icke legat så
,vanmäk::;gi och handfallet i stoftet, som nu.n
Utrikes kan man svårligen göra sig något
begrepp om huru här går till. Folket har
förvandlats iill en stelnad massa, och äfven
vid broderstammens dödskamp i Holstein kan
den blott förmås att släppa till något mynt
och skicka c:t par hundra ynglingar på val-
platsen. ÅA: någon regering skulle genom na-
tionens össksa bringas till eftergift för folkets
sympathier. derom kan icke bli fråga. Lika-
som i Gocikes saga om hexerilärlingen, har
sopqvasien återförvandlats till samma liflösa
sopqvast som han var, och förvisats till sin
gamla vrå, hvarifrån han väl ofelbart besvärjes
fram än en gång, för att sopa som förr af sig
sjelf — och ban kommer då att göra rent hus
med ens: men när? Hvem vet det på för-
band? Vi måste, som det yttras här, i fall
Napoleons spådom verkligen skall gå i full-
bordan, först blifva ryska och smaka knutpi-
skan, innan någon betryggad frihet är att vänta.
Att tyskarvc ännu äro monarkiskt sinnade, kan
icke dragas i minsta tvifvelsmål: med trygghet
kunde Tysklands furstar glädja sig åt sina kro-
nor, om de uppriktigt gynnade och hägnade
folkets rätt och frihet. Men i stället förhåller
det sig som Dablmann yttrade förlidet år, i
första kammaren : Konungadömets värsta fien-
der äro konungarne sjelfva, när de hos folken
sqväfva allt förtrvende till konungamakten och
all tillgifvenbet för dess representanter, på
hvilka känslor dock hela det monarkiska sy-
stemet ytterst hvi! Man måste medgifva,
PF