så Mycket, som att lasarne allagsnat sig nål
, stadsfiskalen antågar; hvilket dock för dem må-
ste vara det lättaste i verlden. Nej! de be-
höfva icke det: de sitta qvar helt stilla). När
stadsfiskalen inträder, helsar han mildt. Afver
läsarne stiga af höflighet upp och buga sig,
samt bedja hr Hultgren sitta ned. Likväl fort-
fara de icke nu med gudstjensten eller med
bibelförklaringar, sjunga icke, och uppläsa inga
bibelspråk, af hvilka några möjligen kunde
vara obehagliga för en statens tjensteman at!
höra; med ett ord, de göra alldeles ingenting,
de : endast förblifva på sina stolar i hr Hult-
grens åsyn. Skall han nu helt plumpt och per-
emtoriskt utdrifva sådana belefvade menniskor,
som ej göra värre än sitta tillsammans? Eller
lättare: kan han lagligen skilja dem åt? Han
kan gå hyggligt tillväga och börja med den
frågan: hvarföre de äro tillhopa? samt derpå
bedja dem aflägsna sig. Och derpå kunna de
lika hyggligt svara honom; att de äro på be-
sök hos värden, samt ämna stanna. Om de
vilja, kunna de äfven säga hr stadsfiskalen, att
saken alls icke angår honom, och att de ej
behöfva svara honom det minsta, än mindre
rätta sig efter hans tillsägelse att bortgå; ty
likaså visst som en kronans betjent eger att
upplösa oloflig sammäånkomst (d. v. s. en, som
1:o blifvit olagligen kallad, t. ex. sockenstämma,
utlyst utan laga former, obefogade möten på
offentliga ställen, 0. s. v.; samt 2:o på hvilken
något olagligt förekommer, t. ex. slagsmål, pri-
vat gudstjenst, lasteligt tal om konungen, eller
jannat förbjudet); likaså visst är det, deremot,
att han ej eger åtskilja personer eller skingra
ett sällska;, som på intet sätt befinnes olagligt
(den omständigheten att hafva påhelsat en per-
son i hans hem, är det icke; och att under
tiden sitta på hans stolar utmed hans väggar
jeller i ring kring bans bord — det enda, som
fiskalen vid sitt besök i sammankomsten finner
— är det lika litet). Hvad skall då br Hult-
gren vidare göra? Lagligen ingenting. Det
enda och yttersta han kan företaga till kon-
ventikelns förhindrande, är att blifva qvar hos
läsarne hela tiden; emedan de ej i hans när-
varo lära bålla- sin privata gudsijenst, och all-
deles icke heller behöfva det. Men huru länge
skall då stadsfiskalen dröja der? Hela dagen.
Dock — vid nattens början får han väl gå?
ty också han behöfver sotva någon gång. Alltså
aflägsnar han. sig vid mörkrets inbrott med en
melankolisk afskedshelsning, och läsarnes värd
ledsagar honom till dörren med en glad bug-
ning. Konventikeln, som måst afbrytas, bör-
jar nu så gerna sist som först, och kan gerna
fortsättas hela natten; typersoner, intagna af
religiöst nit, efterfråga litet att vaka ett eller
annat dygn. Men. huru våga de det? utropar
kanske någon: stadsfiskalen, som endast bört-
gått på lur, kan ju genast återkomma? Godt och
väl; han må återkomma. Samma uppträde för-
nyas då, som nyss beskrefs. Om han ej vill
omaka sig, kan han skicka stadens vaktmästare
att sitta inne hos läsarne. Det blir dock allt-
igenom sak samma. Läsarne, som alltid äro
höflige, kunna bjuda stadstjenaren ett par stnör-
gåsar med salt kött och ett glas svagdricka
eller vatten ur S:t Eriks källa, för att dermed
fördrifva den ledsarmma na ten hos dem. Följ-
den blir endast någon tråkighet å ömse sidor.
Vidare intet. Och ingen kan heller begära, att
stadsfiskalen eller stadstjenaren skola repetera
dylikt hvarenda dag. De måste väl ock skola
sköta sin tjenst i öfrigt? Fördenskull blifva
läsårne som oftast alldeles cförbindrade att
hålla sin privata gudstjenst; och de skola i,
verkligheten blifva det alltid, emedan säkert
ingen stadsfiskal vill utsätta sig för att sitta
som en narr ibland dem hela timmar igenow.!
Sålunda ske ofelbart de olofliga sammanköm-
sternan, oaktadt all den anbefallda tillsynen:
Men — säger man — stads:fiskalen måste val
ej hafva svårt att skaffa sig vittnen på de:sa
olagligheter, utan ait sjelf närvara dervid då.
det är klart att ingenting visar sig? -Tvifvels-
utan. Men hvad blir deraf? Vittnen förmå
ingenting uträtta till hindrande; de kunna en-
dast omtala och bestyrka någonting förelupet.
Detta står visst i stadsfiskalens makt att be-
gagna — nemligen till beifrande af ett redan
händt, d. v. s. till åtal (hvilket han iär ej
tillåtes anställa); men omöjligen till det olag-
ligas förebyggande (hvilket är det enda han
här får). Kortligen: det han kan göra, det skall
han icke; och det han skall, det kan han icke.
Amnet återkommer således oupphörligen till sin
utgångspunkt, som är, att då stadsfiskalen ej!
ger beifra konventiklarne, så har han ock in-!
senting att uträtta med hela sin noggranna !
tillsyn.
Likväl bör man anmärka, att stadsfiskalen
lock har något att göra: han skall nemligen
nkomma med förnyad anmälan om vidare olof-
igheter inträffa. Det måste erkännas, att på
lenna anmälan kan - befallning från högre ort
lutligen komma om åtals anställande. Men
vårt är att inse skälet, hvarföre en sådan be-
allning skulle meddelas då, när den icke skett
au. Konventiklarne i Upsala hafva redan för-
iggått flera år och otaliga gånger. Detta be-,
fras ej, och anställarne varnas icke en ging.lc
Antag nu, att de göra om dem igen, och på !1l
E
Å
r
j
j
ntet sätt värre. Obeifrade, som de äro —
wvarföre skulle de icke förnya gerningar, som
,efunnits så oskyldiga, att de ej en gång blif-
it varnade för dem? Finnes anlednirg att
ramdeles åtala dem för enahanda sak? Knsp-
vast. Troligt är det också icke att sådant
ker. Hade icke af särskilda orsaker (se ne-
lanföre) läsarne varit omhuldade, så hade ej
itgången blifvit sådan vid detta tillfälle; och af
amma orsak är det påräkneligt, att den icke heller
lir annorunda en annan gårg. Läsarne kunna
åledes vsra mycket lugne; och allmönheten!
Ar nog deraf erfara följderna bide här och
nnorstädes. i
Vi hafva,
xemplet antagit sjelfva extremer, eller att lä
arne inom sjelfva Upsala stad fortfara att h
som man ser, i det ofvan anförda