långt som till den tid, der Fryxellisynnerhet
börjar utbreda sig. I svenska medeltidens di-
plomatariska akter har väl ingen hittills sett
sig omkring noggrannare, vidsträcktare och
trägnare än Lagerbring: inom dessa perioder
är Fryxells arbete blott en vanlig läsbok för
ungdom, visserligen förtjenstfull äfven här ge-
nom sin enkla och åskådliga stil, men dock
uppdagande ingenting nytt. Vid Wasa epoken
antar han en annan karakter; vid Gustaf Adolf
vidgar han sig betydligt; men med Christinas
tidehvarf och sedan framgent är det som han
egentligen blir värderik under synpunkten af
urkundlighet. Han behandlar här epoker, hvar-
öfver man förut knappast egt hvad som kan
kallas svensk historia. Om drottning Christina
var visst mycket skrifvet; man läste Catteau
Calleville, Archenholtz om fl. Rähs har i
sin svenska bistoria hunnit öfver både Carl
XI och Carl XII; och hans arbete är lång!
ifrån förkastligt, isynnerhbet som han här ofta
trampar nya fotspår. Pufendorff, som nu knappt
någon minnes, var dock för sin tid ganska för-
tjensifull; hans historiska verk (i 3 delar)
sträcker sig nära slutet af Fredrik 1:s rege-
ring; han har således äfven behandlat den Ca-
rolinska perioden och visar spår af sin vanliga.
i många andra fach bevisade sakkännedom;
men i afseende på ymnigheten af begagnade
historiska källor kan ingen af alla dessa näm-
nas på samma dag med Fryxell.
Hvad mången lagt hr Fryxell till last är
det så betydligt olika i hans arbetes vidd för
olika tider. Således, af de sexton delar, hvar-
till verket nu stiger, äro endast tvenne egnade
åt hedniska och katholska tidehvarfven till-
sammans, eller hela perioden före Gustaf Wasa;
hvaremot de derpå följande fjorton delarne be-
bhaodla ej fyllest två sekler. Orsaken härtill
är ögonskenligen, att hr F. vid arbetets be-
gynnelse ej uppgjorde någon egentlig plan för
detsamma. Huru helst man i öfrigt må be-
döma detta, anse vi dock sådant mången gång
utgöra en verklig lycka; och här har det o-
tvifvelaktigt blifvit så. När en man angriper
ett företag, hvars stora vidd och omfång då
äro honom sjelf obekanta, gör han det med ett
mod, en tillförsigt, en hurtighet, som på det
mest välgörande sätt meddela sig åt arbetet
och åt läsaren: han ser på saken med lätt och
fryntlig blick, emedan han föreställer sig allt-
sammans snart nog vara fulländadt: komma att
gå som en dans. Nu fortfar han: visserligen
med arbete och möda, men utan bekymmer;
tvertom med glädje. Och totalintrycket af
samma känsla meddelar sig åt läsaren. Detär
uppenbart, att ännu i denna stund, när hr F.
sysselsätter sig med att skrifva på en del, vet
han icke rätt hvad som skall komma att stå i
den eller de nästföljande. Detta bevisas bäst
af de allt vidare och rastlöst fortsatta forsk-
ningar och studier i bibliotheker och arkiver,
som hr F. företager; och af hvilkas resultater
det måste bero huruledes skildringen i sednare
delar skall komma att slå ut. Detta utgör i
våra ögon en stor förtjenst. Ty just härigenom:
blir arbetet fördomsfritt, naivt, rent faktiskt,
såsom det bör vara. Det är nemligen oupp-
hörligt händelserna, sådana de i akter och ar-
kiver för auktorns blick uppenbara sig, som
göra arbetet till det eller det. På sådant sätt
blir framställningen ett sant uttryck af sa-
kerna; blir sjelf ett slags sak, en naturuppen-
barelse. Vore hr F. en ideolog, en historiker,
som på förhand genomgått, systematiserat och
uttänkt sin historia, så skulle han måhända icke
tillåtit sitt verk blifva hvad det är och allt
framgent blir. När han då i akterna mött
vissa data, skulle han hafva runkat på hufvu-
det åt dem, emedan de icke ville passa in med
hans redan uppgjorda plan; han skulle, efter
ideologernas öfliga plägsed, antingen hafva för-
bigått eller vanställt dem, åtminstone ej låtit
dem framstå rent, utan bilagt dem med an-
märkningar, ämnade att göra det och det af
dem. Åt andra data, deremot, som stödde
hans förutfattade system, skulle han högljudt
hafva lett, med acelamation upptagit dem ur
arkivgömmornas dam, utbredt och färglagt
dem, samt på dem byggt ofantliga utläggningar,
till häpnad och nöj? för andra ideologer, men
till föga fromma för hela den del af allmän-
heten, som vill lära sig historien. Intet af allt
detta bar skett; och man måste hålla hr F.
räkning derför. (Forts.)