sade hon, hvaremot ni ledsagad af mig skall
inses för den af hela verlden kände läkaren,
som dagligen på detta sätt går ut igenom sam-
ma port.
Så skedde det ändtligen, och sedan Rigau-
lier skrifvit brefvet till Delrieu, i hvilket han
tackade honom för sitt ädelmod och förkla
rade hela förloppet med sin flykt, gingo de
ar huset. Under ängslig hjertklappning nalka-
les de stadsporten. Rigaudier höljde sig tätt
kappan. och tryckte hatten ned öfver ansig-
let. Redan voro de förbi vakthuset vid por-
ten, då en municipalgardist framträdde.
Hvem är du, borgare? frågade han, stäl-
lande sig framföre Rigaudier.
Ahl, sade Adele, leende, vär du, så ny-
kommen, eller obekant i Nantes, att du icke
känner doktor Dupuy? honom känner annars
hvarje barn.
Doktor Dupuy ? fortfor den frågande.
Ja, fråga portstängaren der, han skall säga
dig, att vi nästan hvarje afton gå igenom por-
ten, för att göra en kort promenad. God af-
ton, medborgare lv tillade hon, i det hon vän-
ligt nickade åt portstängaren, som såg ut ge-
nom fönstret.
God afton, sköna medborgarinnan, svarade
denne, som en gammal bekant. Det är Du
puy och hans dotter Adele, och ingenting är
att anmärkan, sade han till municipalgardisten.
,Hon och doktorn äro äkta patrioter.,
Gårdisten vinkade nu med handen och flic-
kan och markisen gingo långsamt, som ett par
promenerande, ut igenom porten.
Så snart de kommit på en smal gångstig,