varit den lyckligaste på en gång för hr F. och
allmänheten.
Det kan icke vara vår mening, att härmed
underkänna den pragmatiska historiens värde,
eller att sätta den blott faktiska berättelsen öf-
ver uppvisandet af de ideer, som ledande ge-
nomgå seklerna. Dessa tvenne historiska me-
thoder förbålla sig till hvarann som idealism
och realism: de förutsätta hvarandra. Men
just emedan Sverige i Geijer egde en skribent,
som företrädesvis haft snille och talent för den
historiska idcen, var det så kärkommet och
välgörande att nu derjemte få en annan, som
uteslutande slog ned på sakernap.
Om vi således säga, att Geijer och Fryxell
komplettera hvarann, är dermed icke menadt,
hvarken att den förre ej e;de kännedom orm
de historiska tilldragelserna och penna för ati
också skildra sådana; icK2 heller att den sed-
nare saknar goda tankar. Det är blott frågan
om hvad som hos hvardera utgör hufvudsyf-
tet. Aldrig i universum är idea utan res, ej
heller res nånsin utan idea; men en författare
kan taga den ena i skärskådande med förbi-
seende af den andra. Hvad har nu den för-
nuftige läsaren att göra vid allt detta? Han fyller
under läsningen luckan hos hvardera af sina
författare. Når ban tar Fryxell i hand, så tän-
ker han, d. v. s. han kombinerar de i Fryxell
undfångna berättelserna genom de ledande se-
kel-ider han bekommit på annat håll, eller må-
hända tillsläpper af eget förråd. Men då han
— fattar Geijer, gör ban tvertom: ban produce-
rar händelser och saker till substrat åt idgerna,
som gifvas honom här; och han söker om möj-
ligt finna, att Geijer bar lika rätt i verklighe-
ten som det låter i hans böcker.
Såvida detta öfverhufvud är riktigt, så skul-
le utan tvifvel den lämpligaste methoden för
hvarje läsare, som icke sjelf besitter alltför
mycket i sin fatabur, vara att helt enkelt på sitt
bord ligga Geijer och Fryxell vid hvarandras
sida, och företaga ett parallelt studium af dem
begge. Enda svårigheten härvid skulle möta,
om skiljaktigheter dem emellan yppades, som
gjorde parallelismen omöjlig, eller åtminstone
förorsakade afbrott deri. Detta inträffade, om
på sina ställen Geijers historiska ideer ej sloge
in med Fryxells händelser; eller tvertom.
Man har också verkligen funnit en sådan
skiljaktighet, isynnerhet med afseende på vissa
frågor om åtskilligt af Gustaf II Adolfs och den
efter honom följande förmyndar-regeringens till-
görelser, äfvensom huru det förhöll sig med
drottning Christinas begär för fred eller krig
m. m. Allmänheten har varit vittne till en
litterär strid, utkämpad i nigra från Geiers
öch Fryxells händer ömsevis utkomna brochy-
rer (Aristokratfördömandet m. m.), hvilka för
några år sedan gjorde uppseende. Ser man på
saken litet närmare och afräknar inadverten-
ser på hvardera sidan, så torde de egentliga
skiljaktigheterna ej vara så farliga, åtminstone
ej större, än att i alla fall dessa begge med
skäl så frejdade historieskrifvares egenskap, att
utgöra hvarandras komplementer, icke derige-
nom går förlorad. Geijer hade onekligen be-
gått misstag vid åberopandet af ett par fakta,
uppkommet till följd af hans mindre noggran-
na blick på vissa historiska urkunder (t. ex.
rörande ordalagen i Gustaf Adolfs konungaför-
säkran m. m.) Detta har sedermera erkäats.
Fryxell, åter, begick — eller syntes dock i bör-
jan af striden begå — den inkonseqvensen, att
söka försvara aristokratismen i och för sig, el-
ler adeln såsom privilegieradt stånd, genom
att uppvisa det ett antal högbördige varit för-
träfflige män, äfvensom att många fel orätt-
vist blifvit lagde dylika personer till last: nå-
got som uppenbart säger ingenting i och för
aristokratismen såsom sådan eller dess exklu-
siva samhällsmakt. Fryxell har också seder-
mera förklarat sin mening ej vara att yrka
fortfarandet af bördens representations-privile-
gium. Så hafva dessa svallvågor på ömse sidor
lagt sig. Striden, hvilken emellan sådana män
föreföll publiken vidrig, afstannande genom
Geijers död. Vi ega fullt hopp att den äfven
utan en dylik trsgisk katastrof skulle mellan
de begge ädle landsmännen hafva upphört, ge-
nom ett afprutande på inkasten och inbördes
gjorda påståenden, samt ett härmedelst upp-
kommet vänskapsfullt ursäktande, hvarvid begge
skulle hafva tillropat hvarann:
— harc veniam damus pelimusque vicissim.
Svenska publikens rätt att begagna dessa
sina tvenne historiska älsklingsförfattare till
inbördes fyllnader, har blifvit så mycket större,
- sedan Geijer afgått från banan, Fryxell fortfar
ensam, och det sålunda blifvit desto angeläg-
nare för läsaren sjelf att ur hvad Geijer efter-
lemnat uppleta ideerna för de tidehvarf, på
hvilkas område Fryxell nu allt vidare och
vidare framgår. Sannolikt skulle Carl XT:s
och ännu mer Carl XII:s historia under Geijers
penna hafva. blifvit någonting efter utseendet
högst olikartadt med Fryxells redan gjorda
skildring af den förre, och hvad man från ho-
nom kan vänta om den sednare. Det oskatt-
bara af br F:s framställning ligger i de vid-
sträckta dokumentala studier och forskningar
han år efter år aldrig förtröttas att göra, och
hvarigenom hans arbete varit och allt mera blir
i stånd att för allmänhetens ögon lägga en
mängd urkunder, som för de fleste voro och
skulle fortfarit att vara otillgängliga, äfvensom
de knappast alla kunna kallas kände ens för
de historiskt lärde. Att i en framtid ännu
mycket mera urkundligt skall kunna skördas,
bör väl ej betviflas; men för närvarande fram-
står hr F. såsom vår störste källskriftförfattare
i och för sextonbundratalet. Dalin, Wilde,
Botin och i synnerhet Lagerbring hade visser-
ligen forskat i svenska historiens dokumenter,
cch synas för. vissa tider hafva alldeles uttömt