han hvad nan derai brukat, och beleds3gar delti
hela med en kort kritisk redogörel e för sät-
tet. I spetsen för al!a dessa bandskrif er fin-
ner man den i Kongl. bibl. med JM 13 sigae-
rade isländska membraren om 102 blad i qvart,
innehållarde hvad i medeltiden förstods med
Homilier, att manuskript sannolikt örskrifvan-
de sg från tiden kring år 1150. Det är så-
ledes en af de allraäldsta iständska baniskrif-
ter, som veterligen nu någonstädes finna-, vid
pass 150 år framom de äldste nu kände codi-
ces af Eddorna, anmärker hr R. Sedermera
följa Isländska Sxgufragmenterna, med sign. AM
7, Henr. Harpestrengs Lete- och Ortebok,
Rimkrönikorn2, en mängd med proprier be-
nämda codices (såsom Bureanus, Bi!dstenianus,
Vereliarvus m. f(1.); d rpå tryckta verk, såsom:
alla lar d-koapslagarne, Konunga- och Höfdinga-
styrelsen (m:d en temligen utförlig och sirde-
les intressant afbandling om denna mirkliga
bots upphef och de ijärdas ohka tankar der:
om), Banaventuras meditstioner, alla de utgif-
na Isl S:gorna, Scriptores R.5S., talrika gram-
matiska arbeten, ordböcker och verk öfver
svenskens syster- och slögtspråk, af sådane
språkmän som t. ex. Ivar Aasen, Björn Hal-
dorsen, Hall:ger, Grimm, Latham, Gabelentz,
Schulze, Richtofen, Outzen, Bosworth.
Hvad som trolig.n skall väcka liflig motsä-
gelse hos månge af hr R:s läsare, är hans mot
vanligheten stridande method, att begynna hela
sill grammaiiska arbete med Verbläran; och
inom denra sätta framstäliningen om Konjun-
gatliorerna i spetsen för alltsammans. Han re:
dogör på sina ställen för orsaken, hvarföre han
valt denna ordning. För öfrigt synes det oss,
att, då han3 arbete icke är ämnadt till lärobok
i gängse mening, än mindre till skolbok, utan
blott går ut på att vara en ordnad samling
linguistiska betraktelser cch forskning.r (be-
styrkta genom åtföljande rika bilagor, faktiska
uppgifter och exempel ur språket sjelf) till de
lärdes, eller åtminstone till redan språkbildade
läsares tjenst och nöje; så kan utan tvifvel
början göras med hvilket ef de grammatiska
hufvudämnena, som helst; och verberna, om
d2 ock (med undantag kanske af nvaran) ej
kunna tänkas utan med förutsättning af cub-
stentiver, cch på denna grund, eller logiskt,
böra följa efter, men icke gå före de sistnämnde,
b-höfva de dock i en afbondling af d nm art,
der frågan icke är om ordklasseraas genesis ur
bvarandra, ell.r om deras logiska ställning in-
bördes — hvarom kunskapen här antages så-
som red.n ishemtad — icke iskttaga en tiro-
nisk språkläras ordningsföljd. Hr RB. hear för-
behål:it sig att lingre fram afharda den så
vigtiga, och i synnerhet för sveaskan genom
den mångfaldiga, ofta utomordentligt fint skif-
tande frändskapen till andra närslägtade språk,
angeligna ILjudläran, hvarmed rimåste följa hi-
storiken öfver ljudens beteckning, eller Bok-
slafsläran. Detta diupa ämne skulle troligen
de fleste hafva väntat att få se iramför alla andra
här behandladt och på ett genomfördt sätt
tilfredsställande uttömdt. Men då hr R. upp-
skjutit det, har sådant måhända skett dels af
d t skälet, ati hans studier, efter hvad det vill
synas, hittills hufvudsakligen rört sig omkring
blott det Etymologiska i språket; dels ock kan-
ske af den anledningen, att hen ännu känt en
viss afsmak för alt närmare öfverlåta sig åt en
del af linguistiken, hbvari, som mean vet, det
största, om ej direkta charlataneri, dock be-
synnerligaste och ofta tommaste giillfingeri (e
t. ex. Göransons Isatlinga o. dyl) berrskat.
Emellertid lör man boppas, att hr R. öfver-
vinner detta obehag, då han bekämpat så mån-!
ga andra svårigheter; och man dessutom i den
nu utgifna delen finner honom på många stäl-
len, i synnerhet i de mångfaldfga lexikaliska
anlöäggningarne, äfvensom i de talrika kompa-
rationerna emellan fornsvenska ordformer cch
isländska eller gemmaltyska skrif- och staf-
nipgssält, redan betydligt hafva inträngtiljud-
och bokstafverings-frågorna.
Ionan hr R. tramställer sjelfva sin konjuga-
tionslära, meddelar khan läsaren en inledning,
hvari ban uppräkvar de författare, som före
honom ugifvit svenska språkläror, ifrån Nils
Tjällmen tull C. J. L. Almqvist, med uppgift
tillika på deras oka uppställningssätt af sven-
ska konjugationerna. Hr R. bestämnreer sig, til:
följe af uppgifna grunder, för fyra konjugatio-
ner. Ilan skiljer sg från åtskillige föregån-
gare och bland d mt. ex. Almqvist, som upp-
ställt 3 kopjugationer, endast deruti, att han
af 2:dra och 3:dje koni:na (med impf. böjte
och päkte,) gör blott en ende, likväl beståen-
de af 2 klasser, hvilka utmärkas gerom allde-
les samma karabteristikor (d cch t), som sjelf-l!
va de nyssnärda konjugationerna hafva. Fiån
Rasks och Grimms systemer afviker hen i kon-
jugationernas antal oc3 o duivgsföljd betydligt;
men hin anmärker härvid, att han dervid på
intet sätt underkänner dessa auktorer, utan
erdast rättat sig efier den mnärvsrande sven-
skans stälining, då deremot Rask och framför
allt Grimm anordnat konjugationerne efter för-
hållandet i de den gamla verlden tillhörande
språken (Mwsogötiska, Forn-Germaniska jemte
Forn-Skandinaviska o. s. v.) Hr R. låter så
iedes icke den s. k. t:rkav böjuingsformen
med vokalförändring och enstafvigt imper:ekt)
gå i spetsen för konjugationerna, utan sätter
den sist; emedan, så märklig och mäktig än
denna flexion varit i det äldre språket, den
deck nu, cch redan länge, gifvit vita för den
i svesspråket allmänt öfverhandtagande svagan
flexionen på —adr, hvilken br R. följ-ktligen,
i likhet med de fleste föregående svenska språk-
iärere, sätter främst bland konjugationerna.
Tro!igen skall hvarje lisare anse hr R:s sköj
härför grundade. Att han ifrån tyskarne upp-
— -— — Ar - ms mn DS Lr AKTRA AA
teg t sjeliva de besynnerliga och temligen oce-l,
gntliga benämningarne stark och svag konju-
sation, må icke förekofima underligt hos en
författare, som så länge ceh djupt forskat i
Grimm. Det är också likgiltigt; ty, när man
N CåNT wat has d md daossR sant åa Ah en äps