ket förslag konsistorium likväl armärkt, att en sak
fråga icke egentligen rörer universitetsbildnirgen,
ehuru den i sig sjelf. kan vara vigtig och för natio-
npalbildningen maktpåiliggande.
Litteratur.
Svenska Språkets Lagar; kritisk afhandiing af
Joh. Er. Rydqvist; 1:a band. Sthm 1850,
på S. Magnus förlag; 304 sidd. 8:02 rdr:
8 sk. bko. Me
Ju mer sällsynta omfattande och grundliga
arbeten öfver modersmålet äro, ju mer måste
man värdera de försök, som visa sig, att tränga
djupare in i detta på en gång svåra och in-
tressanta ämne. Svenska grammatikor finnas
nog; men större delen deraf ser man uppstöll-
da efter den gamla slentrianen, som fordrade
alla språks intvingande i latinets former, un-
gefär som om ingenting vore språkriktigt, el-
ler ens grammatikaliskt rätt, annars än 1 sam-.
ma mån det öfverensstämde med latinets språk-
sätt. j
Allmänheten känner redan, att ett verk bör-
jat utkomma, kalladt Sven ka Språkets La-
ger,, författadt af hr Rydqvist, som uncer flere
års otium gjort förstudier och samlingar här-
till. Från åtskilliga håll hafva några 2nmärk-
ningar förspocts, ait boken icke så egentligen
vore en språklära öfver den närvarande sven-
skan, som ej snarare en språkhistoria, och
detta sednare äfven inskränkt till äldre tider
blott. Riktigheten häraf kan väl på det hela
icke nekas; men då biitills endast 1:a delen
skådat Jjuset, måste det ankomma på hr R.
sje!f hvad utsträckning han gifver arbetet un-
der fortsättningen, och om han icke då, efter
att hafva genomgått svenskans förutvarande
skiften, både fullständigt och nöjaktigt skall
afbandla äfven det närvarande språket, således
gifva allmänheten hvad efter vanligt begrepp
kallas en språklära.
Säkert är af det bittills synliga, att br R.
anlagt arbetet efter en ganska storskala; samt
alt otroig möda, mycken tid — och ej min-j
dre förlagskapital till utgifvandet — behöfvas
för bokens slutliga fulländning. Måtte intet sf
allt detta tryta! Djerfhet och företagsamhet
äro goda egenskaper hos hvem som helst; lit-
teratören behöfver dem ej mindre än mången;
spnan; och beröm härför tillkommer hr RB. i
icke ringa grad. Mea icke mindre beröm för-
tjenar hr Magnus, utgifv:ren, som, uan synlig
beräkning af vinst för ögonblicket, vågat sig
på ett förlag af d:tta slag, kanhända först i
längden vinsgifvande, men altid hedrande2 för.
den, som ti!l allmänhetens tjenst utsätter sig för:
möjliga uppoffringar.
Arbetet inledes med ett 44 sidor långt Fö-
retal, deruti man inhemtar ala de källor,
hvarur hr RB. öst. Såsom billigt och na-!
turligt är, står J. Grimm i spetsen för de he-!
roer inom linguistiken, som br R. studerat och
följt. Han har likväl ick2 slafvisst gått i
Grimms fotspår. Ilan visar snart redan i kon-
jugationsläran, att, ehuru på det hela gillande
Grimms system för verberna, såsom grundii-
gast uppfattand2 och bestämmande do tyska
språkätternas (hvartill ock räknas svenskans)
flexionsförhållanden och den derpå beroende
kovjvgationsindelningen, han docx för det
praktiska bruket tillåtit sig afvikelser härifrån,
och närmar sig det mera gängse, förut hos oss
uppstälda systemet. Man ser således, att hr
R. begagnat Grimm mera med förnuft och
urskil ning, än med den tillbedjandets oin-
skränkta vördnad, som eljest bland de lärde
sinsemellan icke plägar vara ovanlig, rär de
tillhöra samma linie och hyla hvarann. Rask,
Petersen och Munch hafva, blar d författare in-
om brödrafolker, gått närmast föse hr R., ccb
utan tvifvel i mycket visat honom vägen.
Hvad man synnerligen bos hr R. kör uppskat-
ta, är det erkännarde man ho; honom spårar,
att Fornsvenskan ej i alo är ett och detsam-
ma som den s. k. Iständskan, utan, i många
fall sjelfständigt derifrån skild, till och med
företer tecken af att hafva varit ännu mera
antik än den sistnämnda. Denna tanke, som
först i nyaste tid uppkommit (eliter, måtända
rättast sagdt,å!erväcsts), har tillika gjort språk-
for karne uppmärk amme på angelägeuheten att
närmare efterspana den egentliga och hör i
landet hemmastadda fornsvenskans och medel-
tidssvenskans genuina beskaffenhet, bestyrkt så
vidt möjligt genom språkdukumenter från dessa
tider. Svårigheten af dessa under öknirgar bar
dock i minga afseerden ökats genom sj-lfva
den omständigheten — som också hr RB. på-
pekar — att svenska fornspråket sedan gam-
malt varit från den vetenskapliga sidan till-
bakasatt; och detta hr till icke ringa grad
sin orsak i de ea ling tid herrskande fördo-
marne för islärdskans alltför sora betyderhet
både för Sveriges urhistoria och dess urspråk.
När slöjorna nu börja falla och tankarn3i detta
hänseende något ljusna, återstår alltid bristen
på tillräckliga urkurd:r, hviskas sam!ande ech
bevarande försummats under perioder då detta
ännu kunnat låta sig göra. Emellertid finnas
tillgångar, åtminstone för vissa tider, såsom
man t. ex. ser af Svenska Förnskriftsällskapets
handlingar. Hr R sjelf bar flitigt cch med
berömligt nit tillgodosjort hvad i denna vög
stått att begagna, I och för den egentliga bok-
skriften, som dock ej går särd les långt tillba-
ka, har ett ansenligt material erbjudit sig, ä-
vensom en stor mängd run krifter af Liljegren
prifvit upptecknad cch utgifven; men, detta
allt oaktadt, yppa sig ändåv, tillägger hr R.,
betydliga svårigbeter vid bedömandet ef
LA oAonråket 2 Aeock HlJlsn de: oo op