tan, eller kyrkdörren hälsa på flickan — och
slutligen att vid kyrk-invignings-festen på
rådbuset blygsamt tala till bennve. Si upp
kom efter någon tid en verklig kärlekshandel
emellan de unga två. Tiuifällen att träffas
saknades icke. Rektorn var van att hvarje
afton tillbringa två timmar på den så kallade
Rådskällaren, för att der i sällskap med nå
gra af stadens notabiliteter tömma åtskilliga
krus Goldbergerö! och låta förnimma visa ord
öfver krig och fred, samt öfver stadens zapge-
lägenheter. Fru rektorskan hade ock sin af-
toneirkel, der man väl mindre a!handlade det
offentliga, men destomera det enskilda nemli-
gen familjlifvet i den lilla staden, och vid hvilka
samqväm rektorskan förde ordet, liksom hen-
nes gemål på rådskällaren. At tiden hemma
icke mitte blifva alltför lång för den kära
dottern under dessa diskussioner, tilläts hon
att på en kort stund besöka en väninna och
hvilken tillåtelsa Veronika med nöje begagnade.
Men dervid begick hon — som rektorn säkert
skulle uttryckt sig — en svår grammatikalisk
back, i det att hon misstog sig på genus, och
icke besökte någon väninna, utan en vän. Vid
samma timme då rektorn punktligt vandrade
af till rådskällaren, ställde sig Albert lika
punktligt vid fönstret åt gatan; visade sig Ve-
ronika med detsamma äfven vid sitt, så var
det för honom et öfverenskommet tecken att
äfven rektorskan rostade ag till sfmarsch, och
inrättad. böppade han öf
brädplanket, vid eu af träd beskuggadt ställe,
och väntade i en tät berså Veronikas aukomst,
Det var en skön Augustiafton, -å Albert
här väntade henne med ännu större trängtar
än vanligt. Ihvarje prassel biand jöfven trodde
han sig höra den älskades steg, i hvarje rö: